… snart bär det iväg för Mumin och mig.
Under veckoslutet packar jag.
Och gissa om det är mycket som ska med? Bara dator- och kamerautrustning, kortläsare, laddare och sladdar väger massor.
Prioriterar jobbet och tvingas säkert ge efter på mycket annat. Sådant som hygienartiklar och kläder.
Se upp Amsterdam – jag kommer att gå omkring illaluktande och naken!
Har förmånen att i mitt arbete få åka runt i bygden.
Försöker då också hinna knäppa bilder som jag kan visa på bloggen.
Besökte i dag Strömfors bruksmiljö, så jag visar senare fler bilder därifrån.
Och just i dag var en sådan dag då jag kan säga att jag älskar mitt jobb.
Först gjorde jag en födelsedagsintervju, sedan ett personporträtt som kommer i sommarbilagan.
Det finns så många härliga och spännande människor, så många liv att berätta om, så många miljöer att uppleva och beskriva.
Jag känner att jag lever och jag är tacksam för allt jag har ❤
Brukar lita på att då jag själv inte känner igen motiven, eller vet gamla byggnaders historia, då brukar det finnas någon läsare som kan berätta mer 🙂
Är med i en klubb varifrån jag några gånger om året får olika smycken mot en liten avgift. Vill jag kan jag betygsätta dem.
Nu råkar det vara så att jag har en massa smycken sedan tidigare. Så jag har funderat på att gå ut ur klubben.
Men ibland får jag smycken därifrån som jag gillar, och då de inte är så dyra…så fortsätter jag ännu ett tag.
De smycken jag själv inte har användning för lottar jag i stället ut här.
Vill du vara med i utlottningen av de här smyckena? Gå då till startsidan på min blogg. Klicka på bilden med smyckena uppe till höger och följ anvisningarna där. Det kostar inget att delta. Men gör det senast söndagen den 24 maj. Lycka till!
Omväxlande väder vi har. Morgonen var solig och fin, vinden ljum.
Fåglarna nästan skriker ut sin glädje 🙂
Terapisitsen var fin – jag går bara var femte vecka nu, men märker att den ger mig precis den styrka och de verktyg som behövs.
När jag kom hem från jobbet och ett möte i Borgå öste regnet ner. Plötsligt hade det ”blivit höst igen” 🙂
Hemma på hallgolvet låg månadens nummer av ”Unelmien talo ja koti”. Som gjord att gotta ner sig i en kulen kväll som denna.
Och i tankarna är jag redan i Amsterdam ❤
Nu är det åter hakan upp och blicken framåt som gäller.
… delat bördan med någon och berättat hur ont det gjorde att bli lurad av den jag älskade och sedan lämnad.
Tänk om jag bara hade bitit ihop, sopat känslorna under mattan och försökt låtsas att allt var bra.
Hur ensam och misslyckad hade jag då inte känt mig i dag?
Ingen skulle ju ha förstått hur förkrossad jag var, att jag de tre första veckorna varken kunde äta eller sova, att jag trodde jag aldrig skulle bli glad igen…
Jag hade inte fått något stöd eftersom alla bara hade trott att allt var bra och att jag var stark som klarade skilsmässan med ett leende på läpparna.
För att hjälpa mig själv började jag skriva om mina känslor på bloggen.
Med facit på hand vet jag att jag med min öppenhet också hjälper andra.
Många har tagit kontakt och sagt att de upplevt samma sak men inte klarat av att tala öppet om det, än mindre att sätta ord på sina känslor.
Otaliga timmar av diskussioner med nära och kära, med vänner och bekanta och med världens finaste terapeut har det också blivit.
Utan er alla skulle jag inte ha de krafter som jag har i dag.
Många önskar att jag ska fortsätta blogga och vara hundra procent mig själv – eftersom det hjälper mig. Därför lovar jag göra det.
Jag ser ju hur många som läser det jag skriver. Responsen på förra inlägget var enormt. I morse hade inlägget haft över 1200 visningar.
Jag har fått kramar och vänliga, peppande kommentarer också på Facebook.
Hittills har det bara kommit en lite bitsk kommentar här på bloggen. Signaturen Isa kallar mig bland annat skenhelig och Heliga Carita.
Om det kommer fler sura kommentarer och påhopp får jag se vad jag gör med dem, speciellt om de är så pass anonyma som Isas var.
Jag vill ju publicera alla kommentarer så att de som skriver surt inte tror att jag inte vågar. Men om det är mycket elaka kanske jag bara sparar dem och publicerar utvalda bitar i ett separat nytt inlägg längre fram 🙂
Men skriv inget elakt om min ex-make och hans nya kärlek eller om mina vänner! Sådana kommentarer har inte kommit sedan förra sommaren men börjar de åter droppa in så håller jag dem helt för mig själv.
Jag fortsätter vara mig själv här. För de som känner mig, de känner mig – de som av någon orsak hatar mig känner mig inte.
Den här bloggen handlar väldigt långt om mitt liv. Min vardag med alla upp- och nedförsbackar som hör därtill.
Sedan juni 2014 har jag skrivit rätt mycket om hur det kändes att bli övergiven efter sexton års äktenskap. Stundvis mådde jag riktigt dåligt. Jag försökte berätta hur det kändes och varför.
Med tiden blev inläggen mindre ledsna, helt enkelt för att jag själv blev både starkare och gladare. Livet är mycket positivare i dag än för ett knappt år sedan, och jag kan tänka mig att många tycker att det nu är dags att fokusera endast på det positiva.
Men skriver jag inget om ”eländet” i mitt liv är den här bloggen inte ärlig.
Om jag hade haft möjlighet att få med mig alla de här blommorna från affären och om jag hade kunnat dela ut dem alla på en och samma dag, så är ni många som hade fått blommor. Jag tror att ni alla som varit med på min lilla helvetiska resa och som stöttat mig känner igen er. Vare sig ni gjort det i verkliga livet, via Facebook eller bloggen. Så de här blommorna är till er ❤
För ni ska veta att det ännu finns dagar då jag känner mig som den här moppen.
Till först av allt måste jag ändå förtydliga att min ex-make inte är den skyldige då jag berättar vad som senast gjorde mig ledsen.
Via FB fick jag häromdagen ett meddelande som i sin korthet lät så här:
Jag har inte i denna dag hört ett enda positivt ord om dej. Tänk på det. Inte ett enda.
Jag har också fått höra att jag inte ska tro att jag har några riktiga vänner. Sådana får man inte via bloggar.
Eller att de flesta lär ha tröttnat på mitt skilsmässopladder och helst vill springa sin kos då de ser mig.
Jag vore väl inte en människa om jag inte blev ledsen för de här påhoppen.
Fastän jag vet att personer som skriver så här har det jobbigt själva.
Så i dag beslöt jag mig för att berätta hur det känns ibland. Inte ofta men fortfarande då och då.
Och de här skoporna av ”ovett och sanningar” får jag kanske just för att jag är öppen om allt, för att jag inte ”har vett att hålla tyst om mitt liv”.
Det finns alltså människor som inte tycker om
– att jag vågar säga att jag är stolt för att jag åter är på benen
– att jag ids och täcks berätta att jag träffat nya män som är yngre än jag själv
– att jag berättar att min blogg har hundratals och ibland över tusen läsare varje dag
– att jag skriver hur jag genom terapin lärt mig förlåta och därmed även med handen på hjärtat önskar min make och hans nya allt gott.
Till råga på allt vågar jag kalla mig själv storsint och påstå att jag har ett gott hjärta 🙂
Ett härligt projekt som leds av föreningen Hakeva håller på att ta form i vår stad. Trasmattor målas på rad på Alexandersgatans trottoar. Härligt med initiativtagande människor som sedan också ser till att projekt förverkligas.
HÄR kan ni läsa mer om mattorna.
I bakgrunden syns Generalshagens skola, den brunröda tegelbyggnaden. Där går elever i klasserna 1-6.
Jag förde Svensson, vår Volvo som vi har delad vårdnad om med ex-maken, till busstationen så den finns där då han kommer hem från en resa i natt. På samma sätt gör vi då jag åker tidig morgon till Amsterdam. Han tar bort Svensson och ser att bilen finns där den natt jag återvänder hem.
På väg hem från busstationen gick jag genom Kapellparken. Vinden är kylig i dag men ändå perfekt väder tycker jag.
Det här huset syntes också på första bilden. Jag tycker om arkitekturen. Har inte sett någon av de större lägenheterna inifrån, de som har utsikt över parken. Men tror att de är fina.
Parken är på ett sätt som en liten ansad skog mitt i stan. För här finns träd av alla de slag, både äldre med mossiga stammar och yngre ganska nyplanterade. Mossiga stenar och murar finns här också, en damm, en lekpark, kullar och sluttningar.
Då jag besökte Konst eller konstigts blogg såg jag att Fototrisstävlingen hade rubriken ”Så här ser det ut där jag är”. Så jag kan ju bra vara med med det här inlägget 😀
Fler bidrag och tävlingsregler hittar du HÄR.
En länk till alla Coolstuffs nyheter finns HÄR.
… passar det bra att studera kartor.
Om en dryg vecka bär det av på läsarresa till Amsterdam.
Kanalkryssning, oststaden Edam, tulpanodlingar och andra vackra blommor i Keukenhof – och kanske ögonfägnad i form av långa, ståtliga holländare? Nån sa att poliserna där är snygga. Gäller väl att hitta på nåt bus då så dom haffar en 😉
… har jag klarat året som gått efter skilsmässan.
Två vänner har också hjälpt mig få upp det här skåpet till bostaden, och Merja hjälpte mig flytta det från en plats till en annan i arbetsrummet i går. Tusen tack för det!
Äntligen fick jag boklådorna ur synhåll. Jag har en låda kvar av min senaste bok ”Skuggor av svek”. Vill gärna bli av med dem så är du intresserad får du en signerad bok för 5 euro + porto (50 kronor + porto). Anmäl i så fall ditt intresse i kommentarsfältet, så tar jag kontakt och ber om din adress – du behöver inte lämna ut den här.
Tack till min syster som visade ett knep hur jag snabbt får plastdelarna mellan toastolens lock och sits ren.
Och tack till Merja som kunde upplysa mig om hur jag skulle lyfta bort lock och sits… hade inte en aning om att det fanns skruvar, muttrar eller vad de ska kallas… på ett mycket svårtillgängligt ställe… Tror jag å de snaraste byter ut sitsen mot en som går lättare att få bort då det är dags att städa…
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 