
Hjälpte en vän komma i gång med en enkel hemsida. Hon bjöd mig på kaffe och rabarberpaj. I pajen hade hon låtit smälta ner lite choklad och marsipan som faktiskt bröt underbart mot rabarbern som i sig ensam kan upplevas som rätt sur. Tack ❤

Hjälpte en vän komma i gång med en enkel hemsida. Hon bjöd mig på kaffe och rabarberpaj. I pajen hade hon låtit smälta ner lite choklad och marsipan som faktiskt bröt underbart mot rabarbern som i sig ensam kan upplevas som rätt sur. Tack ❤
Då borde jag få uppleva mycket fint den här sommaren 🙂
I går hade städföretaget varit hos mig, jag har dem här numera varannan månad för trägolvets skull. Men balkongen städades också, blev så fin och fri från pollendamm.
På eftermiddagen kom en rejäl vindpust, dem har vi ju gott om nuförtiden och vi får säkert lära oss leva med dem… och då hände det här.

Städade upp i all hast på en halvtimme men måste ännu ge mer mull och omsorg åt blommorna och åt tulpanlökarna som fick stryk…
I dag är det min första semesterdag. Jag ska hjälpa en vän komma igång med en hemsida och kanske träffa en annan vän över ett glas vin.
Den här sommaren ska bli bättre än fjolårets.
Jag är själv ansvarig för mitt liv.
Och satsar på att göra bara roliga saker under semestern som officiellt börjar i morgon.
Träffa vänner, lära känna nya.






Tack syster och Mona för en fin kväll med många minnen som ventilerades. Fyra timmar gick fort! Ser fram emot nästa träff. Vänner för livet ❤

Min sista grej innan semestern blev en artikel om Bruno Maximus Jean Sibelius-utställning. Riktigt roliga tavlor som visar att tonsättaren inte alltid var den allvarlige mannen med rynkor mellan ögonbrynen.
Det är i år 150 år sedan Sibelius föddes och han har bott i det hus där utställningen nu finns, granne med vår redaktion, på vad annat än Sibeliusgatan 🙂

Vid torget i Lovisa vajar de här Sibeliusflaggorna. Flaggan längst borta är Lovisa stads och vårt rådhus är åter delvis inpaketerat för renovering.
Nu skålar jag in semestern som börjar i morgon. Jag hoppas på min blogg kunna visa fina bilder och en del av allt det som händer i min fina hemstad, men kanske också på andra orter, under sommarmånaderna.

Ibland är det spännande att fantisera om vilka slags familjer, eller ensamma människor, som bor bakom fönstren.
Men alla fönster i min serie visar ingalunda platser där människor bor. Jag har visat fönster till krogar, till hantverksbodar, till museer, cafeterior, klubbar, skolor osv.

Visst är det lite skojigt med horoskop i kvälls- eller veckotidningar? Man tror på dem i alla fall då de lovar något spännande och gott 🙂
På något sätt får jag ändå det här horoskopet att passa in i min livssituation, för jag har faktiskt planerat att åka på loppisar i sommar.
Angående augusti undanber jag mig ändå en flytt 🙂 … om det inte handlar om att jag flyttar till Afrika eller verkligen hittar livets största kärlek. Renovera gör jag knappast heller i den här bostaden, men möblera om, tja – kanske?

Om horoskop i tidningar kan man väl säga vad man vill, men det jag tror på är att astrologin har sin betydelse. Det vill säga stjärntydningsläran som syftar till att finna samband mellan placeringar och händelser mellan solsystemets himlakroppar och karaktärer och händelser i människors liv.
Till den här tolkningen som jag fick 1995 hör tre maskinskrivna A4:or som berättar hurdan jag är som person. Här tas mycket upp om känsla, intellekt, relationer, sex, hälsa, fritid och karriär.
Och varje gång jag läst papperen – fastän det gått år då jag inte sett på dem – känner jag att precis allt stämmer.

Hemma på Olga Isaevas och Markku Pulkkinens gård kan man se det här fönstret i samband med evenemangen Öppna trädgårdar och Lovisa Historiska Hus. Då de olika hemmen håller öppet till jul pyntar de förstås om. Huset finns i stadsdelen Garnison i Lovisa.
Det var ett tag sedan jag skrev senaste inlägget i den är serien, nämligen i slutet av april.
Har inte riktigt något nytt och rafflande att komma med. Alltså ingen ny dejt på G. Och även om jag skulle ha det skriver jag inte ut det här på bloggen. Bara så att potentiella kandidater vet det och inte behöver vara skraja 😉
För det är just det jag har märkt att många är.

Det är svårt att bildsätta de här inläggen så jag låter den här stå för de anonyma ansiktena. Det finns massor av människor där ute på sajterna som inte vågar visa bilder av sig själva. Många väljer att ha så kallade VIP-bilder som de visar först då du bett om att få se dem, eller då de själva bestämt sig för att de litar på dig och kan visa vem de är.
Så långt kan jag ännu förstå anonymiteten. Om den bygger på att man vill skydda sig själv. Samtidigt vet jag inte riktigt vad jag tycker om en person som inte vågar stå för vem hen är.
Tankarna kommer osökt. Är personen gift och bara ut efter ett äventyr bakom ryggen på sin äkta hälft? Eller skäms personen för sitt utseende?
Men då det finns personer på nätet med hemort Lovisa som via meddelandefunktionen skriver till mig Hej Carita, och sedan lägger in ett smilmärke – men som inte vågar ge sig till känna, då tycker jag faktiskt det både är fegt och skumt 🙂
I tre dagar har tårarna trillat. Inte så att jag skulle ha gråtit i timmar, nej – nu för tiden blir det en skvätt då och då.
Jag har försökt förstå varför jag gråter just nu. Fastän man alla gånger inte får svar på frågan ”varför” – vilket jag lärt mig i terapin under skilsmässoprocessen.
Men just nu tror jag att jag gråter för att jag inte längre är en del av Plagens kiosk. Å andra sidan är det rätt skönt att vara ledig hela sommaren.Nu kan jag verkligen göra precis vad jag vill.
Men platsen förknippas också med så många fina minnen och människomöten.
Sexton somrar. Varje midsommar firade vi med sill, nypotatis och köttbullar. För flera år sedan sov vi också över där, inte för att det var bekvämt utan för att det var spännande.
Den blev som en liten sommarstuga och vi pratade med kiosken, sa godmorgon då vi kom och hej, vi ses i morgon då vi gick.
Så jag inser nu att det är allt det här jag sörjer.
Det finns mycket att sörja då man mister en person. Till exempel att inte på samma sätt vara delaktig av hans barnbarns uppväxt.
Och all den här sorgen måste få ta sin tid. Det går inte att skynda förbi den, hoppa över den, knuffa den åt sidan eller försöka gräva sig en tunnel under den. Sorgen måste konfronteras.
Då jag talar om det här och sätter orden på pränt förstår jag bättre vad det handlar om. Jag får gensvar av människor som förstår och kanske nån sur kommentar av nån enstaka som tycker det kunde få vara nog om skilsmässopladdret nu. Till de människor som saknar all empati kan jag bara säga Sluta läsa min blogg – men om ni ändå kommenterar här, räkna med att era kommentarer faktiskt publiceras 🙂

I kväll eller i morgon ska jag skriva ett dejtinginlägg – inte för att jag varit så aktiv där, men det finns något jag inte förstår med anonymiteten där 🙂