På finska heter cafeterian Tuhannen Tuskan kahvila. I huset fanns under förbudstiden en lönnkrog, i dag är cafeterian vida känd för sin lugna miljö och goda hembakade delikatesser. Kaffet serveras ur porslinskoppar och ingen skvalmusik stör idyllen på den lilla lummiga gården som har kullerstensbeläggning.
En saltig munk med ägg, tomat, saltgurka, majonnäs, sallad och gurka var en smakupplevelse. Till vänster husets örfil – som är finlandssvenska för kanelbulle.
Visar fler bilder från huset och gården i inlägg nummer två som går ut i morgon. Bland annat en fin dörr, blommor och grönska.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Hahaha! Ser att du har fikat dig genom hela dagen. Å visst är traditionen att bjuda på fika lika utbrett (= självklart) hos dig som här.
Gillar ditt lilla söta café och nu har jag lärt mig nå’t igen – saltiga munkar. De finns absolut inte här (mig vetande) men den skulle jag utan minsta tvekan ätit direkt, då den innehåller alla mina favo pålägg – mums!
Vi har ju en del ord och uttryck i finlandssvenskan som jag ibland ser mig tvungen att förklara här 🙂
Men sockermunkens motsats är den saltiga, baserad på samma deg som den söta tror jag.
Och då jag tog bilden av kullerstenarna hade många gäster gått ut – tänkte på dig 🙂 … folktomt igen!
Vilket mysigt ställe och roligt att det har bevarats så, och tas till vara. Kramis
Ja, caféet är väl värt ett besök från både när och fjärran!
Åhå…vilken mysig kafé, lönkafé. Och jag gillar verkligen den uppdukade bordet. Så ska det se ut. Och säger du att man blir serverad vid bordet…blir jag helt såld.
Ja, vi blev serverade vid bordet – cafeterian är enastående! Ägarna har jobbat många år, även vintertid, för att ge toppenservice.
Tänk om du kunde hitta till Lovisa nån sommar, här finns mycket att se.
Kram!
Det blir man ingenstans här i Stockholm. Det tycker jag är så trist. Man betalar dyrt och så får man servera sig självt. Därför går jag aldrig på kaféer här om jag är bara jag. Medan jag står i kö tas bordet av andra som är flera som just lockat in mig, sen får jag sitta vid ett bord jag tycker är bara trist.
Usch, låter trist. Tror det kan vara lite bättre med gemytligen i småstäder, inte samma trängsel heller. Å andra sidan är konkurrensen hårdare på större orter. Man skulle tro det borde leda till fin service.
Tycker inte alls att det är bra service här, i allafall inte bättre än vad du gör till dig själv. Det kan jag göra hemma med mycket billigare slutresultat.
Så jättefint! Dit skulle jag gärna bege mig. Tack för de härliga bilderna.
Trevligt att du gillade bilderna – och hoppas du någon gång hinner besöka Finland och närmast då lilla Lovisa som ligger åtta mil öster om huvudstaden.
Kram!
När jag ser det fina porslinet tänker jag på mina kära mor och farföräldrar! Som hade ”fin porslin” som bara dukades fram när det var fest. Minns att både min farmor och mormor hand diskade för att dom var så rädda om det. Nu när alla är borta finns det mesta hos mina föräldrar…ingen är längre intresserad av porslin som detta….verkar vara mer inne med IKEA startup paket.
Jag har tagit en uppsättning, hade jag haft större eller något landsställe skulle jag tagit alla uppsättningar!
MEN jag använder det för jämnan- är visserligen rädd om det, men vill använda det och tänka på de mina!
En sådan fin historia att få ta del av, tack för den!
Jag fick porslinskoppar av min mormor då jag skulle bygga upp första egna hemmet. Donerade dem till min syster eftersom jag nu vill ha så lite saker som möjligt.
Funderade länge om man kan göra så som jag gjorde… men resonerade sedan som att saker är saker, döda ting… en dag ska allt bort ändå, eller övergå i andras ägo.
Ja, man vill ju att saker och ting ska användas och komma till glädje för någon.