Det här fina brunnslocket fick jag av min vän Ann-Helen som jag känner sedan många år tillbaka, vi gick skolan tillsammans och har hållit kontakten mer eller mindre flitigt sedan dess.
Känns roligt att brunnslocken och fina fönster börjat engagera många som läser min blogg. Det är fritt fram för alla intresserade att sända bilder till mig så publicerar jag dem på bloggen så att en bred publik får se dem.
Jag har bott i samma trakter över femtio år. Men ändå finns det platser jag aldrig besökt, gator jag aldrig vandrat på, vägar jag inte kört längs, stigar jag inte upptäckt.
Egentligen är det ju rätt fascinerande 🙂 Att det finns mycket kvar att se, och framför allt att fotografera, i det jag kallar mina hemtrakter – alltså regionen Östnyland.
Å jobbets vägnar besökte jag Strömsland i Pernå i dag och passade då på att ta några foton där.
Gräset är ännu grönt och luften varm, kring +15 grader. Men hösten är i antågande. Just nu finns fler båtar i vattnet vid bryggorna i Lovisa än uppe på land. Snart är det tvärtom.
Och någon måste ju vara först. Både då det gäller att sätta båten i havet på våren eller med att ta upp den.
Det är som med det första lövet. Någonstans faller det allra första höstlövet till marken och på våren slår den allra första knoppen ut.
Livsfilosofi på hög nivå 🙂
Har fått rätt mycket respons på artiklarna som ingick i tidningen Östnyland i dag.
Det känns bra, för oftast då läsare har något att säga eller mejla om är de upprörda för att vi skrivit något fel eller för att de är av annan åsikt.
Men i dag skrev en läsare bland annat att han blev rörd. Han tyckte att artikeln gav en så konkret bild om verkligheten och bakgrunden till de intervjuade.
En annan läsare skrev så här: Det är så viktigt att dessa intervjuer görs, så att man inser att det kan finnas en rädd ångestfylld olycklig människa även bakom den tuffa moderna frisyren. Skäms över att jag tidigare tänkt på flyktingar enbart som utsvultna barn i trasiga kläder.
Artiklarna om flyktingsituationen och om grupphemmet i Koivula i Kotka finns här (länk till den andra längst ner i slutet av intervjun med pojkarna).
Det finska brunnslocket från Helsingfors är slutet.
Det estniska från Tallinn är öppet.
De fyller säkert helt olika funktioner. Genom den ena ska regnvattnet rinna ner i underjorden, under den andra finns kanske vattenrör man behöver komma åt vid reparation. Någon som vet?
Nu är det riktigt kul att jämföra bilderna från vintern och våren med sommarens och början av höstens. Men tänk så grönt allt ännu är här hos oss. Underbart!
Klicka på texterna med de olika månaderna om du vill se hur det såg ut då.
Balkongvyer april 2015 (28.4, våren var sen).
Än finns det några fina fönster kvar från Tallinnresan.
De här ju lika som två bär.
Men inte hade jag heller här velat vara fönstertvättare… 🙂
… i alla årstider. Och dela med mig med mina bloggläsare av glädjen jag åter börjat känna i mitt liv.
För drygt femton månader sedan gick mitt hjärta i kras.
Då trodde jag att jag aldrig skulle kunna känna glädje mer.
Och framtidstro, vad var det?
Sommaren 2014 går till historien som en av de värsta i mitt liv.
Steg för steg, dag för dag, har jag återfått mitt självförtroende. Jag har lappat och limmat ihop bitarna av allt det som krossades då.
Mångt och mycket blir aldrig som förr.
Men saker och ting behöver inte heller bli som förr. De kan bli bra ändå, eller rentav bättre.
I dag skriver jag inte längre varje dag om de känslor som skilsmässan rörde upp.
Det betyder förstås ändå inte att jag har glömt allt, sopat det under mattan eller börjat bita ihop för att dölja den sorg som helt klart fortfarande finns.
Men jag tror att jag har den tyngsta tiden bakom mig.
Och jag känner att jag har vunnit på att vara öppen om allt.
Jag tycker om att fotografera och har en del idéer om hur jag kunde kombinera fotokonst med målarkonst.
Och förhoppningsvis har jag en ny, spännande och givande tid framför mig.
Jag tycker faktiskt jag skulle vara värd en sådan 🙂
Det enda jag behöver nu, och som jag skulle gå till affären och köpa om det var möjligt – – – är ett stort lass tålamod!
… i en natur som faktiskt ännu är mer grön än färgsprakande. Höstens färger i gult och orange har inte tagit över än. Det gick också att golfa i kortärmat, men på ett par banor kände man på vinden att hösten snart kommer på allvar. Så jag hade jacka med mig.
Nio banor, två timmars motionsrunda, frisk luft. Goda råd av Marina som golfat två år och som nu introducerar sporten för mig. Är så glad för hon bjudit in mig att pröva på det här!
Det där med att fotografera allt man ser i den fina naturen på Rönnäsbanorna… vassruggarna i de små sjöarna, träden, sandbunkrarna… eller fåren som finns där nånstans och bräker åt oss på avstånd. Sådant fanns det inte tid för. Men ett vackert lock hinner man alltid föreviga.
Den här banan hade tre som par och jag klarade mig med fem slag. Inte så illa med tanke på att jag golfat bara två gånger den här sommaren och sedan jag gick en kurs är det över tjugo år 🙂
Förlorade bara EN boll, som jag slog i en vattenpott.
Kom upp från TVÅ sandbunkrar med bara ETT slag i varje.
Slog några fega markkrypare för att undvika att hamna i vattnet eller sandbunkrarna – men fick också några riktigt snygga bågar. Slag som man känner i händerna och hör på ljudet att de tar rätt.
Tack Marina för en trevlig motionsrunda! Golfflugan har bitit sig fast…
Jag blir ivrig som ett litet barn då jag får en flaska med såpbubblevatten i min hand. Lyckades också få min syster med på ett hörn. Det började med att hon på begäran fotograferade mig då jag försökte skapa riktigt stora bubblor.
Jag började blåsa för allt vad jag var värd. Skapade bubblor på bubblor så jag fick smak av såpvatten i munnen, blötte ner min blus och nästan tappade andan. Samtidigt tog min syster så många bilder hon hann. En del bubblors liv var ju synnerligen kortvariga, andra klarade sig längre.
Den här konsten är inte dyr. Dessutom var det otroligt roligt att hålla på med den!
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 