I dag har det gått sexton månader sedan jag fick veta att min man hade en annan. Datumet första maj 2014 glömmer jag inte i första taget men jag förknippar det inte längre enbart med ett nederlag.

Nuförtiden försöker jag varje enskild dag, varje vecka och månad se vilka framsteg jag gjort. Och de är många.

Numera brukar jag uppmuntra mig själv. Jag gratulerar mig till än det ena och än det andra.

För då något tar slut innebär det ofta början på något nytt.
Men att se allt det där går inte i en handvändning.
Hur många av mina vänner har inte uppmuntrat mig under månadernas lopp och sagt eller skrivit – ”ha tålamod, allt blir bra en dag”.

Med facit i hand, efter sexton långa månader, har jag börjat få tilltro på att det är så.

Jag vet inte när jag kommer i mål, jag kanske aldrig gör det 🙂 … för det där med mål, vad är det? Vad siktar vi människor mot, vad vill vi nå? Pensionen? Döden?

Nä, livet det är väl här och nu? Just den här stunden – den här sekunden.
Vi vet inte vad morgondagen för med sig. Får vi ens se den?

Jag tror jag börjar förstå vad vardagslycka handlar om.
Men ändå förstår jag inte hela livets mysterium.
Så därför finns det all orsak att vandra vidare, att aldrig någonsin ge upp.

Jag vill veta vad resten av dagarna i det som är återstoden av mitt liv kan ge mig.