På den svenska sajten Roliga skyltar finns det mycket roligt att beskåda. Man uppmanas sända in egna bidrag och att dela skyltarna, därför vågar jag låna en skylt därifrån.
Annars är det BP på Konst eller konstigt som förvaltar Skyltsöndagen i bloggosfären. Kom gärna med du också! Man måste inte skylta varje söndag och även andra texter än de som finns på skyltar duger, såväl skyltfönster som planscher och annat fint.
… för att jag skulle återse den här fina platsen. Vårdö sund i Valkom. Där åkte vi ofta med familjens träbåt Puck då jag var liten 🙂
Såg så mysigt ut då mannen satt och fiskade och killen tittade på. Tog bilen i smyg genom bilfönstret men precis då jag knäppte vände sig killen om 🙂
Blev en trevlig dag med lunch på Skeppsbroområdet med en god vän. Solen sken och båttävlingarna på viken hade rätt bra vindar.
Efter lite sightseeing på stan och i Valkom träffade jag ytterligare några vänner och slutligen var det skönt att promenera hem vid 21-tiden och sortera alla tankar som snurrade i huvet.
… man blir ordlös kring allt som händer i världen just nu.
Samtidigt växer min känsla för allt som har med kärlek, fred, tolerans och vänskap att göra.
Vi ska inte sluta resa, vi ska inte låta rädslan segra. Då når ju terroristerna, och alla de andra som motarbetar demokrati och öppenhet, sina mål. De vill se oss leva i osäkerhet och skräck 😦
I dag ser det ut som om solen kan visa sig mot eftermiddagen. Jag ska fotografera ett historiskt hus och sedan kolla lite båttävlingar vid Skeppsbron. Eventuellt luncha med en vän.
Livet bör ju gå vidare, på alla plan – oavsett vad som händer i världen.
I samband med att jag tagit bilder av Lovisa historiska hus har jag hittat en del fina fönster som jag gärna visar åt er.
Här gillar jag också speglingarna av blå sommarhimmel och moln.
Finns att göra en massa inomhus en regnig dag som denna. Bara +15 grader, synd för arrangörerna av Small Ships Race i Lovisa. Men båtentusiaster och tävlingsseglare brukar inte låta sig skrämmas. Hoppas vädret är bättre i morgon, det skulle alla vara värda.
För min del blir det fler blommor som symbolbilder för allt som händer och växer i mitt liv.
I dag har jag ringt skattekontoret för att få nytt skattekort och journalistförbundet för att få all info jag behöver som frilansjournalist. Jag har träffat min fantastiske hyresvärd som hjälpt mig massor de två senaste åren – för nu är det snart dags att flytta igen!
Inte för att jag inte skulle trivas… nej, det här är en av de absolut bästa bostäder jag haft. Men jag måste få ner utgifterna och flytta till en mindre lägenhet. Bilder från den får ni se mot slutet av augusti då flytten blir aktuell. Så det var liksom den tredje nyheten den här veckan 🙂
Jag har via mejl sagt adjö till alla mina kolleger på KSF Media, i morgon är officiellt min sista arbetsdag där. Under helgen ska jag tömma arbetsplatsen i Lovisa på mina privata ägodelar.
Så otroligt mycket har hänt i mitt liv sedan maj 2014 då skilsmässan blev ett faktum. Det ena har gett det andra, också omställningarna från lokaltidning till regiontidning betydde att jag började fundera om jag skulle våga hoppa ut i tomma intet och satsa på mitt företag.
Nu är det gjort. Och jag kan bara be om att livet ska bära mig ❤
… som jag tror ska bli spännande är den blogg för Lovisa som jag fått skapa.
Idén föddes redan för ett år sedan då en annan kommun lanserade en blogg där invånarna fick vara med och berätta om allt fint som finns där de bor.
Nu hoppas jag på ett stort gensvar, sann interaktion, av alla människor i min hembygd.
Gå in och kolla den här sajten. Där händer kanske inte saker riktigt varje dag men några gånger i veckan i alla fall. Och oftare om det kommer läsarbidrag.
Lovisa stad som är min uppdragsgivare i det här faller informerar om nyheten här.
(redigerat i oktober 2020 – länkarna funkar inte längre eftersom bloggen lades ner för några år sedan. Jag fick andra jobb, och sedan dess har också Lovisa stad förnyat sin webbsajt)
Gillar den här bilden bland annat för att där är en insekt och lite spindelväv med 🙂
Vill med det här inlägget hälsa extra varmt till de läsare som följer min blogg mer eller mindre kontinuerligt. Och tacka alla er som stöder mig och sprider goda vibbar. Man behöver inte tänka lika som jag, men den som inte tycker om mig behöver ju inte heller läsa min blogg.
Vill också säga att jag försöker hänga med och kommentera på alla mina vänners bloggar. Men ber om ursäkt för att jag kan verka lite inaktiv där de närmaste dagarna.
Har slutspurt med fotograferingen av de historiska husen. Och även i övrigt är kalendern fullklottrad av intervjuer och diverse träffar, fotograferingsuppdrag och annat.
Men vet ni – jag är SÅ glad för det. Jag känner att jag lever. Och det är mycket mer än jag gjorde för två år sedan. Då jag knappt vågade gå ut, då blicken var sänkt mot marken, då skilsmässan gjorde att jag inte kände mig värd något.
Men nu blåser nya vindar.
Det kommer att blir en hel del avslöjanden här på bloggen inom kort. Och jo, Antonia… du säger alltid att jag kan det där med att hålla spänningen uppe 🙂
Nå, det är väl inga statshemligheter som blottas här. Men något smått spännande i alla fall 😉
Eftersom jag under några veckors tid ränt omkring i bygden, och personligen besökt människorna i de hem som ska vara med i årets Lovisa Historiska Hus, är det ju som sagt inte mer någon hemlighet att det här är ett av de roliga uppdrag jag fått.
Det är inget jag tjänar storkovan på, ersättningen är mer symbolisk eftersom uppdragsgivaren är en förening där talkoinsatser är vanliga.
Men det är och har varit så roligt att lära känna människorna i husen. Och att få förmånen att besöka alla femtio hem uppskattar jag, för det är inte något man hinner med på ynka två dagar. Evenemanget Lovisa Historiska Hus arrangeras helgen 27-28 augusti.
Merparten av bilderna från de privata husen har jag tagit och som sagt, jag älskar att jobba i och för Lovisa. Idéer för allt möjligt annat som kan gynna staden finns och samarbetspartners likaså.
I morgon tror jag att jag kan ta de första stegen i det liv där jag allt mer vågar vara mig själv. Där jag inte behöver känna oro kring vad jag kan skriva på min privata blogg.
I morgon kan jag berätta om ett av mina nya jobb och med tiden avslöjar jag mer om allt som är på gång.
Som sagt, det är det jag vill – vara öppen. Fastän jag får en del kommentarer om att jag kanske borde hålla inne med vissa saker… för att slippa att en del som läser bloggen retar upp sig.
Men gör jag så, då är jag ju inte sann – varken mot mig själv eller mot dem som följer min blogg.
Det här betyder ändå inte att jag viker ut mig totalt. Det finns massor av saker jag INTE berättar här. Om jag sitter en natt och dricker vin med en trevlig man i en spännande miljö – tro inte att jag skriver det här. I alla fall inte vem han är och var han bor – om han inte själv tycker det är ok att blottas 🙂
Jag skulle inte heller komma på tanken att på bloggen avslöja vem som säger sura saker om mig.
Nej, den här bloggen ska utgöra ett mix av min vardag. Den ska handla både om det som roar och om det som bekymrar mig.
Den ska handla om livet – och det är minsann inte alltid vare sig glättigt eller tillrättalagt, photoshoppat eller som klippt ur en livsstilstidning.
För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om hur ledsen jag kände mig för vänskap som runnit ut i sanden. Jag förstod inte varför det hade hänt och varför jag inte fick tack för kort jag skickat.
Nu har det visat sig att fel personer känt sig träffade av inlägget…
Så här kan det gå då man försöker vara saklig för att inte såra någon. Jag är ju fortfarande rädd och försiktig i överkant efter att min blogg av ett par personer fick stämpeln hatblogg då jag skrev om skilsmässan.
Det är tråkigt att bli missförstådd även då jag gör allt jag kan för att skriva sakligt. Jag vill kunna ventilera mina känslor här eftersom jag får så många kloka råd och så mycket stöd.
Det positiva med den lätt upprörda responsen jag fått är att jag vet att min blogg är läst. Det ser jag på statistiken.
Jag vet att jag också har ett ansvar då jag skriver här. Tyngden av det har jag känt så pass att jag under långa tider inte vågade skriva något personligt.
Exakt vilken person jag tänkte på i första hand då jag skrev ”Att bli behandlad som luft” kan jag ju inte skriva ut här. Men så mycket kan jag säga att hen inte bor i Lovisa stad. Att det sedan finns fler som ”känner igen sig” i texten kan jag inte hjälpa. Det är ju egentligen lite sorgligt och får mig att inse att vänskapen med flera personer har förändrats med åren.
Men DET i sig är väl bara naturligt om jag får tro alla de kloka ord jag fick bland kommentarerna på ”Att bli behandlad som luft”.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 