Då jag hade släpat upp det drygt femton kilo tunga paketet till tredje våningen var jag nöjd med mig själv. Jag kom på ett knep, jag lät liksom paketet ”klättra / snurra” upp för trapporna. Vet inte hur jag ska förklara det hela, men upp kom paketet.
Att vara envis på två vis som jag ibland säger har väl sina fördelar… men efteråt tänkte jag att vem hade applåderat, hurrat och tackat om jag hade försträckt en muskel eller fått hjärtfel…
Det är mitt nya arbetsbord. Om jag får hjälp med att skruva ihop det i dag (saknar verktygen själv) – så blir det senare en bild på det.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Men jösses!
Ingen hiss???
Bra gjort i alla fall!
Tack – hahaa! Envis… och kanske tjurskallig 😀
Utan tålamod – ville absolut ha upp nya bordet och få bättre prägel på hemmet – visar bilder snart 🙂
Som jag! OCH dessutom- som ensamstående MÅSTE man klara sig själv! ENSAM ÄR STARK!!! 🙂
Ja, det måste man oftast – men vi måste också våga, kunna be om hjälp så vi inte skadar oss 🙂
Ibland är ensam stark, men inte alltid.
KRAM fina du ❤
( ska försöka hitta något nytt som jag kan skicka dig! Denna gång får jag väl skicka rekommenderat! )
kram och ha en fin lördag!
Så snällt av dig!
Posten är inte värd våra ansträngningar! Grrrr.
Men kram och fin lördag till dig!
Till dig också, Carita!<3<3<3<33
❤ ❤
Man är sin bästa dräng. ( tror jag att det heter så) Jag vet hur det känns.
Tålamod är en dygd sägs det också 🙂 Men ibland är man otålig och skulle liksom inte orka vänta… 🙂
Jag har hur mycket tålamod som
helst.
Bra! 🙂
Vet precis hur du har gjort för att få upp paketet. Så har jag också gjort med ett liknande paket. Bra gjort! 😀
Man är väl lite som en apa? Kliar sig i huvet och kommer på olika lösningar efterhand 😀