Blev serverad kakao ur en fin kopp i dag – min idol Lilla My.
Jag har börjat känna av nyhetspulsen igen. Det var ett tag sedan.
Det fanns tider då jag inte orkade med den stress som nyheter innebar.
Då som jag var nyhetschef på Östra Nyland var det på sätt och vis ett dygnet-runt-jobb. Därför återgick jag till vanliga reporterjobbet.
Att jobba med nyheter på en regiontidning var inte heller min melodi. Jag vill helst referera, inte problematisera och ifrågasätta. Vissa nyheter kräver det greppet, men helst kör jag min egen stil och det får jag göra på Nya Östis. Att få ett förtroende känns stort – likaså det där med att människor litar på en och därför kommer med tips.
Eftersom NÖ utkommer bara en gång i veckan (torsdagar) är den inte en renodlad nyhetstidning. Men vi lyckas ibland vara först ute med vissa grejer ändå och sådana får fortfarande min puls att slå. Så än finns det lite liv i den ”gamla reportern” 🙂
Snyggt eller hur? Björkar (som har kapats för naturvård såvitt jag vet) pryder den här kafeterians fönster. Här pågår en utställning med naturfoton.
Ibland har jag ju skrivit om horoskop här. Hur roliga sådana är att läsa. Man tar dem oftast med en liten klackspark, men de här raderna från Året Runt för veckan 23–29 mars träffar tyvärr riktigt rätt för Tvillingen (mig).
Usch, så tråkig avunden är 😦
Du får en viktig roll i någon typ av grupp eller förening. Ofta agerar du bakom kulisserna, du drar i trådar och bestämmer mer än vad som först framgår. En person känner sig hotad av dig, troligen handlar det om avundsjuka.
Jag får ursäkta att jag fotograferade den via datorskärmen. Jag har ännu inte pappersexemplaret hemma. Men här ska den gå att ladda ner på svenska.
Jag är ju en glad Lovisa-ambassadör men här har jag också en egen liten ko i diket. Det är nämligen jag som gjort den svenska översättningen 🙂
Broschyrens layout står Creative Peakför på uppdrag av Lovisa stad.
Ja, så snyggt är det ju inte med ränder från datorskärmen, men hoppas att ni kan öppna broschyren via länken och bekanta er med innehållet den vägen.Det finns många härliga vyer i Lovisa, som inte bara utgörs av centrum utan också av Liljendal, Strömfors och Pernå.
Men just i dag visade sig Lovisa inte från sin bästa sida i snöslasket. Å andra sidan, vad vore livet och hela omgivningen utan de fyra årstiderna?
På väg hem längs Sibeliusgatan i snöslasket.
Haft jättemycket att göra i dag, mest för tidningen Nya Östis nu men lite annat också. Får ta och försöka vila på helgen, för fram tills dess är det ganska full fräs 🙂
Visar två bilder eftersom den här väggen i Rådmansgränden mellan Drottninggatan och Alexandersgatan är så pass speciell. Visade i fjol en bild av väggen på Bloglovisa.
En vacker väggmålning i Lovisa centrum. Den delade i-bokstaven ska tolkas som så att Lovisa på finska skrivs med två i:n – Loviisa.Här ser man både det vackra, det förfallna och sedan tidningen Småstadsliv briljanta idé med teckningen till höger.
Det har varit en full-fart-dag i dag med en intervju, ett möte, några texter som skulle skrivas och andra som skulle översättas. Solen lyste, det har varit vår i luften och således har det varit en riktigt bra dag 🙂
Har en vän som är jätteduktig på en hel massa. Eller egentligen har man ju många vänner som är det, men via Snedes blogg får du alla möjliga tips på hantverk och pyssel av olika slag. Fina dörrdekorationer till exempel.
Det var hon som fick mig att inse att jag kanske ska plocka bort min krans från dörren 😀
Den har hängt där sedan november-december. Den är kanske inte direkt julinspirerad, men mer vintrig än vårlig ändå.
Mer vinterinspirerad än vårlig?
Frågan är nu vad jag ska hänga där i stället då jag inte vill köpa något som jag kallar onödigt, något jag sedan ändå måste ställa undan i väntan på en ny säsong.
Snede bloggar för övrigt via blogspot.fi. Det gör många andra av mina bloggvänner också. Jag har haft stora problem med att kommentera hos dem de senaste dagarna. Då jag väljer alternativet Namn/webbadress och sedan Publicera kommer jag inte vidare. Någon annan som haft samma problem?
Nu ska jag fortsätta titta på Bingolotto. Vad jag älskar det programmet 🙂 ❤
Mina fina vän Saga-cykeln ❤ har tagits ut ur vinterförrådet hos min mor.
För ganska exakt tre år sedan köpte jag en ny cykel. I slutet av mars var jag ute på en av de första turerna med den. Då jag påminns om något som hände hösten 2013 eller våren 2014 går mina tankar ofta, men inte alltid, till skilsmässan. Jag blir inte ledsen mer, men tanken kommer oundvikligen – alltså i stil med ”då jag skrev det där var jag glad, lyckligt ovetande om vad som hände bakom min rygg”.
Nuförtiden stannar allt vid en ganska flyktig tanke. Det är ju ett minne som för evigt kommer att vara kopplat med ett visst datum, och en viss period i mitt liv. Det går inte att sudda ut och varför förtränga? Det är trots allt bara tankar.
På Facebook blir vi ju också påminda om minnen. Vad hände för ett år sedan, för två år sedan, för fem år sedan – beroende på hur länge vi varit med där. De minnena är oftast väldigt roliga att titta tillbaka på.
Ännu är det rätt smutsigt och grått i naturen. Men om några veckor ska det väl redan vara lite vackrare?
Här är två bilder tagna vid och från bron som går över ån till stadsdelen Garnison. En del av den bildar en ö som är omgiven av två åar. Ån delar på sig ett stycke norrut och flyter sedan ihop igen ett stycke söderut och vattnet rinner ut i Lovisaviken.
… och välkomna våren, eller få en kickstart på den, hemma inomhus – det är något jag tänkt att jag gärna skulle vilja göra i år. En annan sida av mig säger att man inte ska bryta av kvistar i naturen.
Vad tycker du?
Väldigt dekorativt, fin idé – men var hittar jag alla de här och vågar jag gå och skära i någons rododendron? 😀
Jag vet åtminstone ett ställe där rododendron växer på en plats som inte är någons privattomt, men inte vågar jag gå dit och ta kvistar.
Det var trevligt med mycket respons kring dokumentären ”Stolthet”, både på Facebook och i bloggens kommentarsfält. Alla har varit positiva och uppmuntrande. Många skrev att de tycker jag är modig.
Tack till er alla ❤
Så mycket mod krävs inte i mitt fall då det gäller att tala om känslor. Däremot skulle jag vilja bli modigare då det gäller att strunta i de få personer som trycker ner mig och som med något slags skrämselpropaganda försöker härska över mig.
För även om det hittills inte kommit negativa kommentarer kring det här, vet jag ju att det finns de som inte applåderar min insats och som tycker att jag är löjlig. Och det får de gärna tycka, så länge de skriver åsikten i sitt eget namn. Också pseudonymer och åsikter av människor som inte har egna bloggar att hänvisa till duger.
Men kombinationen avatar + e-postadress jag inte får svar från + ingen egen hemsida + ip-adress som inte går att spåra… det är en kombination som luktar fegt troll långa vägar.
… besökte Anna Blom och Ville Tanttu mitt hem, som då låg på Drottninggatan i Lovisa. Anna och Ville är prisbelöntai många andra sammanhang och även den här dokumentären gav de sig mycket tid att göra.
Jag är bara en av flera som intervjuades, men ändå blev det några timmar under några dagar som vi ägnade tillsammans. Först kom Anna hem till mig, gjorde en inledande intervju och kollade vilka miljöer som kunde lämpa sig att filma.
En recension om programmet ingick bland KSF Medias radio- och tv-sidor i dag.
Det står i recensionen att det är en nyproduktion. Jag vet inte var tidsgränsen för en sådan dras, men mig besökte Anna och Ville i mitten av september 2015 🙂
Sedan dokumentären filmades har mycket hänt i mitt liv. Jag har flyttat och dessutom sagt upp mig från en fastanställning och blivit företagare.
Men det saknar på sätt och vis betydelse, för stolt är jag ju fortfarande över att jag klarade skilsmässan utan att till exempel knapra piller. Och att jag skrev det där tacksamhetsbrevet som jag högt läste upp för terapeuten och ex-maken.
Jag kände helt enkelt en stor oro över att krafter åter skulle sättas i rörelse och se till att jag inte heller den här gången skulle få berätta något om mina känslor på tv.
En skena för filmkameran har riggats upp.
Då visste jag inte hur lång tid det skulle dröja innan dokumentären blev klar. Inte heller hur lång tid som skulle gå innan den visas.
Men i kväll gick den ut på YleFem och i morgon lördag visas en repris klockan 14.30. Troligen kan programmet också ses via Yle Arenan.
Försök HÄR.
Det var verkligen en upplevelse att se Anna och Ville jobba tillsammans. De var entusiastiska på ett stillsamt sätt, om man kan säga så.
Jag minns att de fäste mycket uppmärksamhet vid detaljer och hur ljuset föll in i bostaden. Många gånger filmades frekvenser med pappgubben James Bond – Daniel Craig. Vi hade riktigt roligt med honom.
Ville filmade mig också utomhus vid biografen där Spectre skulle få premiär i oktober 2015.
Det kändes märkligt att se resultatet av filmningarna arton månader senare, jag kom ju knappt ihåg vad Anna hade frågat och vad jag svarade.
Flera timmars filmningar blev två minuter på tv och jag hade ögoninflammation då vilket man också kunde se 🙂
Ville placerar ut en mikrofon.Anna, Daniel Craig och Ville.
Min nyhet var alltså inte större än det här, men jag lovade mig själv då dokumentären gjordes att inte ett pip går ut om den på bloggen på förhand.
Tråkigt för mig som är spontan och öppen att jag inte vågade vara det i det här fallet, men man lär väl sig av sina misstag 😀
I går var himlen klarblå när jag gick hem från redaktionsmötet och den lilla stunden på puben med kollegerna.
Lovisas ståtliga kyrka.
Inte mycket snö fanns kvar på marken heller.
I dag när jag öppnade persiennerna i sovrummet såg jag stora blöta snöflingor dala ner från en gråmulen himmel. Jag gick ut på balkongen (som tack och lov är inglasad) och tog en bild.
Snöblandat regn.
Marken är åter täckt av ett vitt täcke, men det lär smälta fort bort om solen kommer fram. Och man säger ju att ny blöt snö effektivt äter upp den gamla snö som finns kvar – så det är väl så här det ska vara, också bra med tanke på grundvattennivån? Om vi ska tänka positivt och det ska vi ju 🙂
Perfekt dag att ta det ganska lugnt hemma, röja där som det ännu behöver röjas = hyllan i sovrummet och skrubben.
I kväll någon gång efter halv nio sätter jag ut bilder som jag tog för ett och ett halvt år sedan men som jag vågar visa först nu. När ni läser inlägget förstår ni, som följt min blogg länge, varför det blev så här 🙂