Hur galet som helst, del 50

Ser ni ansiktet i stenfoten?

Den här bilden tog jag tidigare i höstas utanför Lovisa sjukhus. Satt i bilen med syrran och var på väg för att hälsa på mamma. Angående henne, hon mår bra nu och är så gott som helt återställd efter operationen – otroligt vad kirurgerna kan och sådan kraft mamma haft!

Jag ser ett ansikte, faktiskt någon jag tycker liknar en ung kille, kompositören Jean Sibelius? Ansiktet är ljust, där syns ögon näsa och mun och ett bångstyrigt hår, omringat av en mörkgrå halvcirkel.

Nästan lite kusligt, eller hur? 😀

15 reaktioner på ”Hur galet som helst, del 50

  1. Nej, jag kan inte se annat än en fuktskadad grundmur, och det är ju galet det också.
    Svante

      1. Ja det är möjligt, men i dagens hektiska tid saknas förutsättning för tidsödande sysselsättning.
        Svante

  2. Jag brukar se allt möjligt och omöjligt överallt men här har jag också problem. Har stirrat länge på det men nej, jag ser inte ansiktet heller. Konstigt…

  3. Nej, jag ser heller inget ansikte, men jag ser huvudet av en ko eller en gris som betar i gräset (läs: stenplattor). Alternativt kan det vara en uggla också. Japp, jag har fantasi, även om jag inte ser ansiktet;-)

  4. Visst ser jag det … men jag ser ju ansikten på de allra mest konstiga ställen 🙂
    Så skönt att läsa att din mamma mår så mycket bättre igen! Det gläder mig!
    Kram ♥

  5. Så roligt att din mamma har återhämtat sig så bra, hälsa henne från oss. Jag ser en fågel med utbredda vingar, färdig att eventuellt börja flyga.
    Kram till er ❤

Glad för varje liten kommentar – ha en fin dag!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.