… på helgen gäller det att hitta på annat att göra.
Byta lakan, köra tvättmaskin, cykla till bankomaten (ja, det är cykelväder igen), köpa gratulationskort i kiosken, sticka sig in via affären efter mat och vin.
Och sedan att ta sig till krogen för att träffa en väninna, äta gott och snarvla om ditt och datt. Vi förbättrade världen, och kom på flera idéer till filmer och böcker. Frågan är bara vem som ska stå för fiolerna då vi kör igång våra projekt 😀
Jag har bestämt mig för att ha ett öppet sinne. Eller i alla fall att sträva till att ha det. Inte döma någon på förhand. Lyssna på alla, prata om allt och därmed att hela tiden lära mig nya saker.
Arbetsdagen inleddes hemma med en massa texter. Sedan gjorde jag layout på en sida av det jag hade producerat. Och avslutade dagen med ett par glas skumpa och tapas tillsammans med en väninna på en av de lokala krogarna.
Plötsligt bara händer saker. När jag kommer hem runt sjusnåret på kvällen hittar jag en inbjudan till en vänfest som jag vet kommer att bli toppen.
Jag har många härliga ”gamla” vänner, och många som jag knutit band med under de tre senaste åren. Dessutom har det kommit en del nya, intressanta bekantskaper till under bara några dagar. Och på vänfesten kommer jag att träffa ytterligare ett gäng nya personer.
Jag är SÅ tacksam för livet, och för allt det som har hänt efter att mitt liv tog en tvärt vändning i maj 2014.
Ingenting har ändå kommit gratis. Jag kan också tacka mig själv för att jag vågat börja bejaka allt mer i livet ❤
… det var då redaktionen träffades i dag! 😀
Ni kan väl aldrig ana vad vi höll på med?
Intervjuer och möten avlöser varandra i strid takt, men jag gillar jobbet.
Friheten jag har som företagare vill jag inte byta bort mot något annat just nu.
Jag behöver sällan stiga upp före 8.30 om morgnarna, jag lägger mig 23.30 och den rytmen passar mig utmärkt.
Att inkomsterna varierar och att utgifterna det oaktat alltid är lika enorma varje månad är ett faktum. Att jag måste sköta en del krångliga skatterelaterade saker själv och att jag inte längre har sju veckor betald semester (sex på sommaren och en på vintern) är också något jag valt själv.
Men, det bästa av allt – jag är min egen herre, eller min egen kvinna om det uttrycket passar bättre.
Jobbet är ett slags livsstil. För det mesta väldigt roligt och givande.
Köpte vinterns andra tulpanbukett i dag. En av stjälkarna hade gått av. Hoppas den här lilla blomman klarar sig ett tag ändå ❤
Ett av mina favoritprogram på tv är Lerins lärlingar på SVT.
Kort sagt, konstnären Lars Lerin är en underbar person.
Han får mig att minnas att vi alla är unika individer.
Hans sätt att närma sig alla som deltar i programmet är fantastiskt. Tänk om fler kunde vara som han ❤
En diskussion på Facebook nyligen fick mig åter en gång att reagera. Den handlade inte om mig, men jag kände igen mig – som en av många utsatta.
Det finns personer som tycker att den som öppnar sig på sociala medier, som berättar om mentala problem eller om annat som tynger hjärtat, har sig själv att skylla om andra börjar hacka på henne/honom efter det.
”Var försiktig, skriv bara dagbok, berätta inte offentligt hur du känner dig, för då får du vara beredd på att ta en massa skit”.
Jag vill bara säga… va? Och en gång till – va?
Är det den som öppnar sig, som berättar om mobbning, om illamående och förtal som han/hon blir utsatt för, som ska skylla sig själv?!
Har inte de som skrattar bakom ryggen på andra något ansvar? Du som hånar den som vågar vara öppen, den som har modet att dela med sig av sina problem? Är det inte DU som ska skämmas?
Jag tycker att det här stället är mysigt. Just för att fönstren att stora och gardinlösa. Men jag vet också att det finns människor som inte gillar att synas här. De tycker att de sitter som i ett akvarium – på en plats som det är lätt att se in till då det är mörkt ute.
I början av veckan stänger baren så här vintertid redan klockan sju på kvällen. Det tycker jag att är synd, men jag förstår att det är av lönsamhetsskäl.
Varför går inte folk i Lovisa ut om kvällarna? Skäms de för att synas på krogen, är de rädda för vad andra ska tänka? Är det skamligt att gå ut en måndagskväll eller mitt i veckan?
Man kan ju ta en kopp kaffe om man inte vill dricka öl eller vin.
Vi hade ett möte med en förening här i går och det var hur mysigt som helst, men någon trängsel var det ju inte.
Minus arton grader på tisdagsmorgonen.
Minus fyra i dag.
Plus fyra utlovat till helgen.
Så man kan föreställa vilken sörja det blir av det här 😀
Hade träff med två trevliga tjejer på gymnasiet. De ska hjälpa oss göra tidningen. Vi behöver ungdomar i vårt team. Särskilt bra känns det att de här tjejerna vill ha växelverkan, respons på både texter och foton. Jag tror vi kommer att få ett bra samarbete!
Den andra bilden, där man ser spegelbilden av mig och även en massa lampor, var jag inte riktigt nöjd med så den hängde med i arkivet tills jag fotograferade toaletten på nytt i lördags.
För det är en fin toalett på servicestationen Linnatuuli. Där spelas stillsam musik och hörs även fågelkvitter 🙂
De här pennorna är verkliga små UNDER i vardagen.
Ibland har några försvunnit på ett UNDERligt sätt, och ibland har jag fått dem tillbaka av någon som i misstag råkat bli med min penna. Samtliga personer har sagt att det här är en UNDERbar penna.
Pennan är ett viktigt arbetsredskap för mig. Kulspetsen får inte vara för vass.
Den ska kännas skön att greppa och texten ska löpa över papperet.
Det enda UNDERliga är att man inte kan köpa nya stift till den. Eller jo, man kan – men tyvärr inte likadana som ursprungligen finns i pennan. Åtminstone har jag inte hittat sådana UNDERverk i Lovisa.
Men att UNDER kan ske i våra vardagar, det vet vi. Så vem vet, kanske jag hittar rätta påfyllnadsstift något dag!
Fler som deltar i Veckans ordutmaning hittar du hos Gemsweeklyphotochallenge. Kollar du i slutet av veckan finns där vanligtvis rätt många länkar till bloggare som är med! Då jag lade in min länk var där redan tio som hade hunnit göra det före mig, och ändå är det bara måndag i dag 😀
Kompositören Jean Sibelius, som det finns mycket info om på nätet, tillbringade somrar i Lovisa och bodde då i det här huset.
Nu finns bland annat musikinstitutet här.
Visit Lovisa har ganska bra info om ”Sibbe” som vi kallar honom.
Troligen har jag visat bild på huset tidigare, men jag tycker det är ett av många vackra, gamla trähus vi har kvar i stan. Alldeles intill kyrkan.
Nu ska jag försöka ta resten av kvällen ledigt. Fick nästan allt redaktionellt klart, förutom en artikel som jag skriver i morgon. Och det dyker hela tiden upp mer som ska med i tidningen 🙂
Läste i går kväll en del gamla inlägg här på bloggen…
Fy, så ledsen jag var då skilsmässan var färsk 2014 och ännu en bit in på 2015.
Så bra att jag skrev ner allt, och ännu fler detaljer finns förstås i mina dagböcker. För människan har en förmåga att glömma och gudskelov även att komma över saker.
Tror att just det att jag skrev av mig och talade öppet om allt hjälpte mig överleva. Den metoden kanske inte passar alla, men jag ville inte sopa något under mattan, tiga ihjäl saker eller låtsas som om det svåra inte fanns.
Då vi behövde två bussar för att få alla fans till Tors match i Tammerfors anlitades ett extra bolag, Lindroos. I vanliga fall åker vid med Tidstrands bussar.
Den här nallen på extrabussens sida hade ändå HELT rätta färger, blågult ❤
Och glad måndag är det förstås också för cupsilvret vid tog i lördags!
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 