Arbetsmiljö. Testade belysningen innan jag tog foto av en person som jag intervjuade. Började jobba halv tio och slutade vid sjutiden på kvällen. Här emellan fick allt från förberedelser av följande tidning till Teams-möte och ett par intervjuer plats. I samband med kvällens intervju kunde jag äta och dricka gott, vilket inte är fy skam då jag sällan hinner göra mat hemma.
När vi skulle åka hem regnade det rätt mycket. Positive thinking är att det är bra att det är +4 grader, för annars hade allt kommit som snö.
Knäet är ganska ok nu. Lårmuskeln stel, vet att det tar tid att läka. Sover hyfsat bra. En dag i taget är ändå det som gäller. Det här med knäet och en del andra saker som hänt och händer har fått mig att stanna upp och tänka vad som känns viktigt i mitt liv ❤
Bilden togs i väntrummet hos Mehiläinen i Borgå i måndags. Jag gillar när läkarcentralen, också i Lovisa, har Mumin som tema här och där 🙂
Fick idag besked från läkaren. Röntgenbilden visade inget alarmerande utöver sånt som hör åldern till. Det kan ha varit en bit brosk som flyttade på sig och som förorsakade smärta då den låg på fel ställe. Senare kan sådana kapsla in sig. Lårmuskeln har troligen en bristning, kan ta veckor att bli bra, men med tålamod löser även det sig.
Jag har remiss till ortoped och magnetröntgen, men enligt läkaren behöver jag inte åka dit på stört. Jag väntar och ser. Blir knäet sämre åker jag iväg, annars kan jag leva normalt med långsamma promenader. Viktigt att röra på sig men kilometerlånga turer kan jag inte tillsvidare ta.
Jag ser således tiden an med tillförsikt. Snart är våren och sommaren här, och värme gör gott. Olika planer och tankar finns i huvudet och vad är bättre än det. Att tänka på framtiden ❤
Lockande rubriker måste jag ju som journalist kunna skapa! Riktiga klickmonster 😂 I verkligheten gillar jag inte klickjournalistik, det vill säga där det skrivs rafflande rubriker och ingresser för att locka konsumenten att klicka på en länk till en sajt. Ju fler klick, desto bättre för annonsförsäljaren att säga ”vi har så och så många besökare på vår sajt”. Att det sedan bakom klickmonstrets rubrik inte fanns det som läsaren förväntade sig är en annan sak.
Men så över till dagens inlägg. Ni ska veta att jag har sett på reklamerna i Sveriges TV4 ibland även mot min vilja. Under ett par månaders tid har jag väntat på att få fånga denna bild.
Det började med att jag bara hörde Pernilla Wahlgrens sång och den medryckande musiken. Jag började undra varför hon i så glättig ton sjöng ”OTROOOOGEN, OTROOOOGEN! Sedan kastade hon sig dessutom raklång på rygg i en soffa.
Tills det gick upp för mig att hon sjöng OZONEAIR och marknadsförde något slags luftreningsapparat…
Av choklad blir man glad! Speciellt då jag kommer över Cloettas kexchoklad som inte finns i Lovisa, men nog i grannstaden varifrån min syster köpte den nyligen.
Nu ska jag faktiskt redan i dag på nytt till grannstaden, då jag fick min röntgen tidigarelagd. Men jag vet inte om benet klarar av några andra turer än från bilen till läkarcentralen och tillbaka till bilen. Glad ändå för den fina service jag fått speciellt via lokala Mehiläinen här i Lovisa ❤
Det blir ett lite längre inlägg än vanligt i dag. Gårdagens revybesök blev nämligen inte helt som planerat.
Vi var ute i god tid med väninnan och syrran. Hissen ner till bottenvåningen här hemma, och tjugo meter från hissen till bilen gick bra. Under färden från Lovisa till Liljendal blev mitt knä allt styvare. Jag försökte massera det och röra på tårna. Men väl framme vid Liljendalgården kom jag knappt ur bilen och jag kunde inte ensam ta mig upp för tre trappsteg. En sträcka på femton meter krävde tio minuter och två personer som hjälpte mig.
Tog en plats i salongen men värken tilltog och slutligen gjorde det så ont att svetten lackade och tårarna började rinna. Ingen aning hur detta kunde uppstå ”så fort”. Vi beslöt oss för att ringa efter ambulans och jag förflyttades med vänners hjälp till en annan stol längst bak i salongen.
Innan revyn började fick jag ytterligare hjälp att förflytta mig ut i aulan. Då jag skulle sätta mig på stolen där knakade något till på utsidan av knäet och jag skrek till av smärtan.
Jag sa till syrran och väninnan att de skulle se revyn som planerat, jag fick ju sällskap av två trevliga personer från arrangörsföreningen som satt med mig tills ambulansen kom 55 minuter efter samtalet till 112.
Hör och häpna. Efter ”knaket i benet” lättade värken minut för minut. Typiskt… men nu var ju ambulans beställd och jag tänkte att de gärna får undersöka vad som undersökas kan. Istället för ont knä hade jag nämligen plötsligt en stel inre lårmuskel och ont där, vilket gjorde benet nästan obrukbart ändå.
Jag tillbringade första revyakten i ambulansen. Med viss assistens kom jag in i fordonet utan bår och hiss. Syreupptagning, temperatur och dittan dattan kollades. Unga vårdare, en kille och en tjej, tog väl hand om mig. Något smärtstillande hade de ändå inte. Uppfattade jag saken rätt finns det nästan bara mycket starka smärtstillande medel för traumalägen, sådana som ges intravenöst.
Jag fick välja själv om jag ville med ambulans till akuten i Borgå (fyra mil från mitt hem) eller med FPA-taxi. Tredje alternativet, gå tillbaka in och se revyn slut, åk hem, klara natten där och åk sedan till röntgen en vardag (tid beställd). Ambulanskillen konsulterade via telefon en kirurg som bedömde att jag klarar mig utan akutvård.
Så gick det också. Revyn är mycket sevärd, jag skrattade många gånger under andra akten. Det hade jag inte trott då jag grät en timme tidigare.
Natten hemma förflöt tämligen lugnt i liggande läge. Fick över tio timmar sömn. En sådan välsignelse! Endast lårmuskeln trilskar. Den är stel men just nu har jag ingen värk.
Benet är ett mysterium som jag hoppas finna en lösning på efter att det har röntgats.
Annorlunda skyltning i dag. Men fler skyltare finns hos bloggvännen BP!
Igår firade lokala företagarföreningen Kvinnodagen och jag tänkte att det är inte långt för mig att gå till OP-banken, runt 250 meter enkel riktning. Jag behöver lite social samvaro ibland då jag i jobbet är rätt ensam och sköter nästan allt hemifrån.
Det bjöds på en god välkomstdrink och plockmat, intressanta diskussioner och förevisning av kosmetika.
När jag kom hem visade det sig att jag hade överansträngt mitt knä fastän jag gick långsamt. Trots tre gånger 600 mg Burana dagligen, ordinerad av läkare fram till röntgen och andra åtgärder, värkte knäet alldeles infernaliskt. Under natten var jag tvungen att sova i sittande läge, och fick sammanlagt kanske fem timmar sömn.
Nu ska jag försöka tidigarelägga min röntgen i grannstaden. Misstänker att jag har för mycket ledvätska. Men någon läkare är jag ju inte.
Länge sedan jag tagit foton från ”promenader” en igår blev det den här av vårt rådhus.
Ser fram emot att gå på en revy ikväll tillsammans med min syster och en väninna. Det går hyfsat bra att sitta på en stol med mitt onda knä, och jag skulle vilja glömma smärtan för en stund och skratta gott. Behöver ändå skjuts från dörr till dörr. Klarar inte av att gå många meter.
Det här får bli ett bidrag också för utmaningen Hoppa på tåget som har temat STOLTHET. Jag är stolt som företagarkvinna och en stolt Lovisabo och finländare. Kanske inte bästa tolkningen men den duger. Fler bidrag hittar du via Åkes sida.
Det var en gång en man som sa att jag har för många krukor. Han lyfte ut några pappkartonger från vår skrubb och bad mig sortera, helt enkelt ta itu med det han tyckte var något slag av överflöd.
Och jag som älskar krukor ❤ Jag har svårt att avstå från en enda 😂 Går de sönder kan jag slänga dem och är de av plast, sådana som kommit med nyinköpta växter kan jag också slänga. Eller så planterar jag tomatfrön eller annat i dem.
En kruka med bild på krukor stod igår i hyllan och ropade till mig i S-market. KÖP MIG, hojtade den. Och jag var inte sen att lyda order, uppfylla krukans önskemål.
Det här är väl så nära LIVET man kan komma, och nu ska jag svara på Elisamatildas fredagsfrågor om just LIVET.
Vem är du? – En lillasyster som hör och häpna redan fyllt 61 år. Journalist, författare, bloggare. Ung i sinnet och förstår därför inte alltid att kroppen inte hänger med knoppen.
Vad gör du med livet? – Lever det så gott jag kan. Kom nyss på att jag kan säga ”det är aldrig för sent att”… och sedan kan jag lägga till allt möjligt efter det 🙂
Har du en femårsplan? – Inte en helt konkret, men jo, jag har tankar om hur jag önskar att de fem följande åren ska se ut.
Vad är lycka? – Att ha vänner och nära och kära att ty sig till. Också att ha ett jobb eller annan sysselsättning att trivas med och någorlunda god hälsa.
Vad guidar dig genom livet? – Min tro där särskilt barnatron har sin plats. En tanke om att allt ordnar sig, när en dörr stängs öppnas en annan och att det finns en mening med allt.
… har jag samlat i en glasburk. Snäckor och stenar och även sand 🙂 På en del stenar och på snäckans undersida har jag skrivit var jag plockat dem.
Växter och olika krukor är min svaghet, en passion. Nu har jag inte kunnat vara ute så mycket med mitt onda knä. Förvisso nog i dag handlat med syrran till mamma och stapplat fram till fågelmatningsplatserna hos henne. Men ska försöka bli lite flitigare med kameran.
I Tove Janssons Höstvisa sjunger vi tvärtom. Skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut. Men nu kan vi byta ut orden till att dagarna ljusnar minut för minut.
Solen har visat sig hela dagen i dag och det betyder mycket för mig. Natten var nämligen inte bra. Jag sov från 22.30 till 01.30 och låg sedan vaken till 6.30. Lite värk i knäet men annars bara svårt att hitta en ställning som tillåter mig sova. Det var inga grubblerier i natt, bara vanliga tankar som flög fram och tillbaka. På dagen har jag inte värk, men ibland svårt att gå då benet är styvt.
Solen gör mig glad, och ett kort på posten likaså. Vi skickar ibland kort till varandra, Anna och jag. Det kanske blir några per år. Inga måsten, inget som handlar om turvis eller särskilda motiv. Jag önskade en gång att jag skulle få bilder på fina fönster och dörrar, och här får jag både och!
Men intressantast av allt, kortet är gjort av kork! Innovativt, eller hur? Har aldrig fått ett sådant förr, så tack Anna ❤
… kan aldrig vara fel tänkte vi med kompisen igår kväll. Vi spelar Wordfeud via iPad och telefon, men det här är ju något helt annat 🙂 Härligt!
När Facebook i dag plötsligt slutade funka vid 17.30-tiden tänkte jag ”bra att det inte hände mellan 10 och 17, för vi är många medarbetare som har kontakt via Messenger”. Vi är sårbara med all teknik, och det hemskt när telefonen behövs till allt. Till exempel för att sköta bankärenden. Och om mejlen strular eller internetkontakten överlag, då är vi i dagens samhälle i strilet.
Kvällens sista solstrålar letar sig in i mitt kök och julrosen ser inte längre ut som då jag köpte den. Men den lever och är fin ändå, så jag kastar den förstås inte.
Ute är nätterna kalla, bortåt -10 grader har vi haft. Men på dagen värmer solstrålarna fastän vi kanske inte hade mer än +4 idag. Vi behöver fortfarande sanda på mammas gård och förse fåglarna med mat, vilket vi gjorde i dag.
Fastekalendern säger i dag: Sätt din telefon och dig själv i flygplansläge. Vad hittar du, var svävar du? Jag brukar sätta telefonen på tyst efter klockan 17 och då blir det tidningar, dagbok, teve, Wordfeud, bloggar. Och ikväll: Marko och Irma på Sveriges TV4 ❤
Orsakullan frågar: Ostbågens dag, vilken ostbåge tar du? Jag åt en näve ostbågar i går och där finns kanske en näve kvar i påsen, Taffel snacks!
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 