Bäst att aldrig säga aldrig – för det var väl ungefär vad jag sade för sju år sedan då jag flyttade hit till Chiewitzgatan. Jag ska aldrig flytta mer…
Jag hade hittat en trevlig bostad i ett lugnt hus, centralt beläget, med mina färger (svart och grått och vitt) på väggarna och en inglasad balkong.
Till flyttföretaget så jag då nåt i stil med ”nu flyttar jag nog aldrig mer, ni får bära ut mig härifrån nästa gång det är dags” 🙂
Men nu har jag de här röda lådorna hos mig igen. Ett nytt företag har köpt upp före detta GP-Muutots lådor, och servicen var lika hurtig och god när de bars in till mig idag som för sju år sedan.
”Muista hymy” – kom ihåg leendet. Texten på ett av kuverten där fotografierna och negativen lades förr, då sådana fanns.
För mig blev det en nostalgitripp då jag städade bland cirka 500-700 pappersfotografier från 1950-talets svartvita till bilder från 1980-2000-talet. En del suddiga och från olika fester och resor slängde jag direkt. Men det fanns också riktiga godbitar som jag gärna sparar. Fick ändå ned antalet rejält.
Och nu är jag på väg till ett gammalt gult trähus. Väggarna är blå på ett ställe, vita på ett annat ställe, gröna på ett tredje och har mönstrade tapeter 🤣 Nu kan ingen komma och säga att allt är sterilt hos mig och att jag har fastnat i det svarta, grå, vita och bruna.
Jag är ju rätt långsam fortfarande med benet. Det har blivit bättre, men snabb och vig som en hind, en katt eller något annat smidigt djur är jag inte 🙂
När jag vattnade tomaterna i växthuset i dag och långsamt gick därifrån tänkte jag att jag aldrig mer vill ha bråttom. Jag vill inte stressa, jag vill inte vakna med rytmstörningar eller av oroliga tankar över allt jag borde hinna med. Jag vill bli en pelargon-mormor ❤
Jag vill vara omgiven av allehanda växter och sticklingar. Läs inte stickningar… för handarbete är nåt jag ALDRIG börjar med. Ja, du läste rätt. ALDRIG 😀
Jag vill återuppta skrivandet, dels det journalistiska men också det skönlitterära. Jag vill leva mitt slow-life.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Nej, man ska verkligen aldrig säga aldrig. Nu vet du det, för jag tvivlar på att du utsätter dig för ytterligare en flytt, men vem vet.
Att ha brådis i det dagliga livet är tämligen värdelöst. För det mesta tjänar det ingenting till och man presterar sämre (eller åtminstone gör jag det). Du verkar komma in i ”pensionärs-mode” redan nu – hahaha:-)
Jag tänker lika – inte en flytt till 😀
Och börjar INTE handarbeta, nerverna räcker inte till för det.
Jo, pensionärs-mood är på G 🙂
Det har du så rätt i – man ska aldrig säga aldrig 😊 och visst är det bra att man kan ändra sej…
Även när det gäller handarbete – broderi (typ räknade korsstygn) skulle du kunna pröva på. Det är rogivande och roligt med ett handarbete.
Jag tycker också det där med tanken och rätten att få ändra sig, att också kunna erkänna att man nån gång haft fel, eller bara ändrat åsikt – är mycket bra 🙂
Jag broderade lite när jag var yngre, det var helt roligt. Kunde sticka en halsduk, helst bara med räta maskor… men nej… inte min grej. Tappade maskor, något som måste rivas upp för att det blev fel? Det betyder tappade nerver för mig 🤣 Skulle inte få ro. Men jag pusslar gärna. Det är nåt som andra kan säga att deras nerver inte skulle hålla 🙂
Bra så – jag har allt fr barn gillat att lägga pussel men här finns inget utrymmev för stora såna. Men får ju alltid pussla m barnbarnen, ibland.
Ja, det behövs ett stort bord 🙂
Jag har ju flyttat två gånger på bara ett par år och vet precis hur det är, detta med att sortera och välja … och just det här med gamla fotografier är väldigt tidsödande.
Jag har sorterat i flera omgångar och känner mig äntligen klar. Har tyvärr sorterat lite väl hårt bland vissa saker t.ex. böckerna, men gjort är gjort,
Handarbete finns inte på kartan för mig heller … Aldrig! 🙂
Kram
Ja, vi är lite ”ödessystrar” med flyttarna. Fyra gånger för mig på tio år, det blir rensat minsann 🙂
Ibland sorterar man nog för hårt känns det som, men jag tycker ansvaret är mitt – vill inte att nån annan ska ha bekymmer med mina grejer.
Trevligt att höra att det finns andra än jag som inte handarbetar 🤣
Kram!
Så fint att läsa var du landat i dina tankar. Att du vill uppleva ditt liv och njuta. Och skriva! Kram
Ja, det här med ett lugnare tempo känns på sikt allt mer viktigt eftersom jag inte är en ungdom själv, mamma behöver hjälp, knäet gör mig långsam.
Och just det där att försöka få göra det man njuter av.
Kram!
Stooor igenkänning.
Vi flyttade ju två gånger under 2022 och när vi till slut hade kommit hit till vår nybyggda lägenhet så var vi så trötta och sa: Aldrig mer. Då hade vi slitit i flera månader med att röja, slänga och ge bort + allt med visningarna av huset för olika intressenter.
Nu har det snart gått två år sedan som vi flyttade hit till vårt lilla samhälle och vi har återhämtat oss – finns det ultimata boenden tro.? 😉
Kram/Barbro
Tänk så fort man glömmer 😀
Men flytt = röja, städa – så det är ju bra på många sätt.
Så länge vi orkar… så 🙂
Kram!
Så bra att du packar själv och sedan har flytt service. Nej, man skall aldrig säga aldrig… Så vem vet, mitt allt tar ngt handarbete tag i dig och du blir intresserad…?!
Jag hoppas verkligen att du får ngn slags bättre hjälp med ditt knä. Det förvånar mig att du, som fortfarande inte är ngn pensionär, inte fått bättre hjälp eller remiss till en ortoped. I dagens läge är ju ett nytt knä ( om det är det som behövs…?) nästan en rutin operation och borde absolut genomföras utan att du skulle behöva söka privat vård.
Lycka till med flytten!
Jag skulle få remiss till ortoped men har som privatföretagare och ensam med mina inkomster inte råd att gå till privat läkare.
Jag borde gå kommunalt, antar att köerna är långa och min läkare på privatmottagningen sade att personer i min ålder inte har prio ett, då jag ändå fortfarande kan gå… och att operation inte hjälper i detta fall.
Efter flytten, senast i augusti, ska jag försöka orka ta itu med den ruljangs som knäet kan behöva.
Tack för all omtanke du visar.