Vill visa två bilder till av det så kallade Spider-ljuset som får så fint mönster ju mer det har brunnit.
Mönsterljuset
Övrigt
Det är skönt att…
… sova till halv elva för att jag kan göra det. Alltid är det inte möjligt, om jobb pockar på. Eller alltid klarar jag inte av att sova så länge. Annat var det då man var tonåring eller ung vuxen. Att sova till ett eller två på eftermiddagen utgjorde inga problem.
Till min julafton hörde i går besök på två kyrkogårdar. Lite svårt att tända ljusen då det regnade och blåste, men det gick!
Sedan mat och samvaro och några små klappar hos min syster. Innan jag lade mig hemma vid tolvsnåret såg jag på midnattsmässan från Rom. Det är något fridfullt och samtidigt mäktigt över den.
I dag snurrar tvätt i maskinen och jag har dammsugit i köket. För mig är den här dagen nästan som vilken annan dag som helst. Jag förbereder en del kommande jobb. Har det riktigt skönt.
På skrivbordet står den enda julprydnaden, en riktigt gammal tomte (bilden tagen för några år sedan i annan bostad).
På borden, och senare mot kvällen i en lykta på balkongen, brinner levande ljus. På bilden ett jag fick i julklapp av min syster, ett så kallad Spiderljus. Så småningom bildas ett vackert spindelnätsformat mönster av stearinet.
Tankar en arla julmorgon
Människor känner sig ofta stressade och otillräckliga inför jul.
De frågar sig varför tiden aldrig räcker till för just det de själva önskar göra.
Känns det så? Då kan vara lönt att ställa frågan – vad är det som hindrar mig från att uppfylla mina drömmar? Varför kan jag inte leva som jag vill?”
Det är vi själva som sitter inne med svaren.
Och det är inte något fult att vara lite självisk, om det bara sker ibland.
Då en människa genomgår en kris, det kan vara allt från en anhörigs plötsliga död till en svår sjukdom som drabbar en själv eller en närstående. Då kommer så småningom frågorna om vad som är viktigt i livet på riktigt.
I mitt fall handlade krisen om en ofrivillig skilsmässa som det tog över två år att komma över.
Kriser behöver bearbetas och processer kräver tid. Men under den här tiden föds vanligtvis något nytt. Livet som fortsätter blir inte som förut, det blir annorlunda men det kan bli bra ändå.
Jag försökte lära mig se varje dag som ett oskrivet blad. Den var full av möjligheter, om jag bara ville se dem.
Jag övar mig också kontinuerligt på att leva i nuet. Det kräver en särskild koncentration.
Det går att vinna små segrar varje dag. Att nå små mål som man har satt upp.
Men då gäller det också att inte vara för sträng mot sig själv.
Min lilla julgåva till alla som läser min blogg är Carolas tolkning av Himlen i min famn, klicka på sångtexten så spelas den upp.
Liten tjuvstart…
… på julfirandet får man självklart göra.
Dock skulle jag inte få visa en bild på pepparkakorna, om jag inte berättade hur de kommit till 😀
I avsaknad av kavel, eller troligen finns en sådan men den hittades inte på direkten, användes en icke öppnad och väl avtorkad Long drink-burk. Detta är dock inte reklam sponsrad av Hartwall.
Då pepparkaksformarna inte heller hittades på momangen agerade väninnan enligt devisen ”man tager vad man närmast haver”. Med hjälp av ett snapsglas formades runda kakor, lagom små.
Jag behöver säkert inte säga att pepparkakorna var hur goda som helst. Det är lite som med oss människor – vi stöps i olika formar, en del av oss blir kantstötta, lite brända – en del är stora, andra är små, men vi är bra ändå 🙂
En natt kvar…
… sedan får jag öppna paket.
Fastän vi med nära och kära bestämt att vi inte ska ha sådana 😀 … så blir det ju några små ändå.
Och jag vill också tacka för de julkort jag fått, fastän jag försökt komma ihåg att tacka var och en avsändare personligt.
En riktigt rolig tomte…
… fick jag som gåva av en kompis.
Och nej – jag har inte öppnat ett paket för tidigt, tomten var inte inslagen.
Och flaskan därunder har jag köpt själv 🙂
Fler bilder från resan
Får bli en blandad bildkavalkad från resan. Resten av fotografierna är skyltar, fina fönster och vackra väggar 🙂
Delade en räkmacka på båten med resesällskapet. Mackorna är ju SÅ stora!
Har en liten bricka med Muminmotiv sedan tidigare och en som hör till serien Ernst. Brickor är sådant som jag använder hela tiden, antingen att ha mackor och mugg på, eller levande ljus.
Jag gör mig så småningom av med sådant som jag tog med mig från förra förhållandet. Saker som jag då för två och ett halvt år sedan ville behålla. Plötsligt är de inte längre viktiga för mig. Saker från den tiden som fortfarande är hela och fina och kan glädja andra skänker jag till ett loppis helt gratis.
Bilder från resan, del 3
Lovade visa några vyer från Västerås. Vi var där i lördags. Tjuvstartade med lite julmat hos vänner och gick en runda på stan. Där finns mycket gammalt, blandat med nytt. Skulle vara kul att uppleva staden på sommaren!
Staden påminner på något sätt om Eskilstuna där jag varit ett antal gånger. En å som rinner genom orten, mysiga små broar, gamla hus.
Vad Aseaströmmen symboliserar och vem som gjort skulpturen kan du läsa mer om här.
Bilder från resan, del 2
Nu har jag gått igenom alla bilder från resan. Det blev en hel del som också kan användas i framtiden. Jag har ju en särskild förkärlek för fina fönster och vackra väggar 🙂
Här kommer lite bilder från Täby centrum och Grindtorp. Väljer att visa många på en gång, och senare i kväll tror jag att det blir vyer från Västerås!
Den här vyn, Grindtorp i Täby, känner många igen, vare sig de varit här eller inte. De här våningshusen byggdes i fyra halvcirkelformade huskroppar 1961-1966.
Så otroligt mycket har förändrats sedan jag bodde här 1998. Om jag inte hade varit på besök här varje år sedan dess hade jag nog inte alls känt igen mig.
Bilder från resan, del 1
Nyss hemkommen från en fem dagar lång resa. Två nätter på färjan, tre nätter i Täby i norra Stockholm. Hann med en utfärd till Västerås också.
Tog en massa bilder som vanligt och delar upp dem på flera inlägg.
Blev också en del vackra fönster och annat roligt som kan visas i framtiden.
Största delen av inredningen på Viking Gabriella revs ut i våras och ersattes med nytt. Mycket fräscht och väldigt trevlig personal. Verkar som om den gått i charmskola och det är ju aldrig fel. Någon kan ju tycka att small talk är för mycket, eller att det fjäskas, men jag måste säga att jag och min medresenär kände oss lagom uppassade.
När den här tomten hade pratat med barnen (som jag klippt bort från bilden) kom han fram till vårt bord och sa ”hälsningar till Lovisa”. Senare träffade vi honom i trappuppgången och pratade bort en stund, och likaledes i taxfreeaffären.
Han visste vem jag är. Påstod att ”alla känner ju dig i Lovisa”. Där fnissade han förnöjt bakom skägget och avslöjade inte vem han själv var. Gissa om det grämde mig? 😀 Jag kunde ju inte vara så fräck att jag skulle ha rivit skägget och luvan av honom!
Men visst var det kul att bli igenkänd av tomten! Snart ska jag bedriva lite detektivarbete för att få veta vem han är…
