Övrigt

Attityden är avgörande

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer
Ett klipp ur en veckotidning.
Ett klipp ur en veckotidning.

Läste en artikel om Happy Heart-metoden i dag.
Äh, sådant där bullshit och humbug, hör jag någon säga.
Må så vara, men om det funkar på mig och är gratis så mår väl ingen skeptiker dåligt av det?

Sanna Ehdin har skrivit boken ”Nya Sluta kämpa – börja leva”. Jag har inte läst den och tror inte jag kommer att göra det heller.
Jag vet att det här funkar ändå. Det vi tror på blir vår verklighet. Vi kan välja vilken inställning vi har till livet.

Sanna säger också i intervjun i tidningen Året Rund att hon är trött på konsumtionssamhället. Hon har gett bort 2/3 av sina ägodelar och har inget fast boende. Jag håller också på att sortera bort saker som bara tar energi.

Jag har sagt upp mig – trots att frilanstillvaron är allt annat än säker. Jag har följt mitt hjärtas röst.

Det här betyder inte att livet är enkelt eller att alla val är lätta att göra. Jag tvivlar också, har dåligt självförtroende, längtar efter någon som vill hålla min hand, ge mig en kram. Undrar om riktig kärlek finns. Det där förhållandet som är fyllt av äkta kommunikation, mycket skratt och humor, men som också tillåter sorgligare nyanser och helande gråt.

Jag har bestämt mig för att vägen dit, mot svaren jag väntar på, blir spännande och bra om jag så vill. Min attityd är avgörande.

Marknad i stan

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

… men jag tog inga bilder i vimlet – eller jo, jag intervjuade några försäljare, men de bilderna landar senare i lokaltidningen Nya Östis.

Däremot tog jag en bild av ”trafikkaoset” i vår lilla stad. Sällan det ser ut så här 🙂

Kö in till staden och kyrkans parkering proppfull.
Kö in till staden och kyrkans parkering proppfull.

Sedan tror jag att de som eventuellt såg mig när jag försökte fotografera rönnbärsklasar i en park intill undrade vad jag höll på med… Det var sannerligen inte lätt att i höststormen (vi hade soligt med mycket blåsigt i dag) få bären att fastna på bilden. Hade manuell fokus och grenarna svajade hit och dit, men EN bild blev det 🙂

En svajande klase.
En svajande klase.

Växter är som människor

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer
Många växter kräver omsorg, tid och tålamod.
Många växter kräver omsorg, tid och tålamod.

Varken växter eller möbler har ännu hittat sina slutliga platser i mitt nya hem. Men det gör inget. Jag tänker att det är som med livet i stort sett.

Växter behöver tid och omsorg.
Tid och omsorg behöver människor och förhållanden också, vare sig det handlar om vänskap eller kärlek.

Växten längst till vänster skulle enligt en dåtida trädgårdsmästare växa i rasande takt. Men min uppfattning om ”rasande takt” var väldigt olik hans. Krukväxten är flera år gammal, den lever och mår bra, men invaderat bostaden? – det har den inte gjort.

Växten i korgkrukorna köpte jag däremot för några år sedan från Ikea. Den har inte ens planterats om sedan dess. Men den mår bra! Växter är som människor, de har väldigt olika behov.

Porslinsblomman, som står i en gammal potatiskorg längst bak, är mycket gammal. Jag har ärvt den av en släkting som gick bort för länge sedan. Den har klippts ner en gång och sedan kommit igen och blommat för fullt. Nu har den inte blommat på över ett år, men jag litar på att den kommer igen.

Det är lite med livet som med växterna, tänker jag. Alla behöver vi omsorg, någon som pratar med oss, lyssnar, rör vid oss, ger oss näring.

Favorit i repris

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer

De målade mattorna som vi har på flera trottoarer i Lovisa. Här utanför busstationen.

Trasmatta på trottoaren utanför busstationen.
Trasmatta på trottoaren utanför busstationen.

Och innan jag åkte till Helsingfors i går satt jag i solskenet på bänken och njöt i väntan på bussen. Så mycket är fortfarande grönt fastän vi kommit en bit in i oktober.

Tranbrunnsparken mittemot busstationen. I bakgrunden Lovisa gymnasium.
Tranbrunnsparken mittemot busstationen. I bakgrunden till vänster Lovisa gymnasium.
Parken och fortfarande gymnasiet i bakgrunden och längst till vänster idrottshallen.
Parken och fortfarande gymnasiet i bakgrunden och längst till vänster idrottshallen.

Egentligen är det bara björkarna (som inte syns på min bild) som fått gula löv eller nästan tappat alla. Många träd är fortfarande rätt gröna, och då talar jag förstås inte om barrträd 😀

Skjuta bilder från höften…

~ Carita Liljendahl ~ 21 kommentarer

… såsom min bloggkompis Antonia gör ibland … det försökte jag mig på i dag i gatuvimlet i Helsingfors. Jag har lite svårt för att göra det i Lovisa, här känner många mig och skulle nog undra vad jag smygfotograferar 🙂
Det var lättare sagt och försökt än gjort… blev många bilder av himlen och lampkonstruktioner 🙂 Närmare än så här kom jag inte, så jag får nog lov att öva lite mer.

Det blev vad det blev, en ståtlig byggnad? Systembolaget finns där i alla fall, finska Alko :-)
Det blev vad det blev, en ståtlig byggnad? Systembolaget finns där i alla fall, finska Alko 🙂

En annan ståtlig byggnad fångade jag också på vägen, och senare ska jag visa ett par vackra väggar.

Ser det inte lite ut som om jag befann mig i St Petersburg? Men Helsingfors är det.
Ser det inte lite ut som om jag befann mig i St Petersburg? Men Helsingfors är det.

Helsinki here I come

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer
Det är inte hit till Fiskehamnen jag ska i dag, men i Helsingfors byggs det massor just nu.
Det är inte hit till Fiskehamnen jag ska i dag, men i Helsingfors byggs det massor just nu.

Har en intervju i Helsingfors i dag. Alltid lika roligt att åka dit, fastän jag inte skulle vilja bo där.
Den här bilden tog jag i våras i Fiskehamnen där det sedan dess byggts mycket till. Överlag byggs det massor i vår huvudstad just nu.
Det talas mycket om att det är dåliga tider, men det oaktat finns det pengar att bygga. Och att man bygger både bostäder och affärscenter, kontor, nya vägar och hela faderullan måste ju betyda att framtidstro finns?

Glömt bort att dejta…

~ Carita Liljendahl ~ 28 kommentarer

… ja, det har jag faktiskt gjort. Har inte på länge varit inne och kollat på de två sidor där jag varit med. I en av dem tog medlemskapet slut för nån vecka sedan, antar jag – men vem bryr sig? 🙂

Ett utsiktstorn i Vivamo i Lojo med en Bibel som tak.
Ett utsiktstorn i Vivamo i Lojo med en Bibel som tak.

Bilden får åter funka som symbol åt mina tankar. För det här med dejtande känns inte viktigt mer. Hittar jag någon ny kärlek så hittar jag, men just nu orkar jag inte leta.

vivamo_utsiktstorn_2
Klättrade aldrig upp i tornet men fint är det!

Tycker ni det verkar oroväckande? Att jag helst sätter min tid på jobb och sedan gillar att vara hemma och pyssla i bostaden 🙂 Jag har inte ens gett mig tid att gå ut på krogen. Vänner träffar jag på andra sätt och mitt jobb är just nu så stimulerande att det också ger stort innehåll i livet.

I dag har jag en intervju i Strömfors, en och en halv mil från Lovisa. I morgon åker jag på en intervju till Helsingfors.

Oktoberbilder

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Jag känner allt mer att det var helt rätt att jag flyttade. Bostaden på Drottninggatan var ljus och fin, absolut inget fel på den och inte på grannar, husbolag eller hyresvärd heller.
Men där fanns troligen sorg i väggarna eftersom det var dit jag tog min tillflykt sommaren 2014 i samband med skilsmässan.

Då i maj för två år sedan, då jag visste att maken hade träffat en annan, firade vi min födelsedag med en del släkt och vänner på Bonga slott där konstnären Riitta Nelimarkka bor och har utställningsutrymmen.
Ingen av gästerna visste då att maken och jag stod på randen till en skilsmässa. Vi höll helt enkelt god min.

Men innerst inne kände jag mig som tjejen på Riitta Nelimarkkas tavla. Så jag köpte den, trots att den var dyr – över 300 euro kostade den. Det finns ett budskap i den som passar in på mitt liv sådant som det var då och som det är nu.

Upp och ner ser motivet ut så här.
Upp och ner ser motivet ut så här. Tjejen är frustrerad och arg, vill varken höra eller veta nåt…
Men då motivet är på rätt led skrattar flickan.
Men då motivet är på rätt led skrattar flickan. Livet vändes upp och ner, men så småningom blev flickan glad igen.

Och vet ni – den här reliefen har allt sedan jag köpte den för drygt två år sedan legat i sin förpackning. Tills i dag, då jag kände att det är dags för den att få en plats i mitt nya hem.
Kanske för att jag nu känner att livet har segrat. Att jag klarar vad som helst. Att jag blev starkare och jag kan vara glad igen.

Äntligen! (är det tredje utropet?)

~ Carita Liljendahl ~ 23 kommentarer

Hur som helst… det är så otroligt skönt att få egen prägel på hemmet.
Jag är inte den som har bästa tålamodet… därför kånkade jag upp arbetsbordet till tredje våningen och tänkte att om jag inte lyckas få hjälp i dag så banne mig skruvar jag ihop det själv 🙂

Precis så maskulint och fritt från rysch-pysch-romantik som jag vill ha det :-D
Precis så maskulint och fritt från rysch-pysch-romantik som jag vill ha det 😀 Bara bordet är nytt, allt annat fanns sedan tidigare, och den fina sekretären som hittills utgjort tillfällig lösning för arbetsbord syns utanför sovrumsdörren. Fortfarande på tillfällig plats, men … allt artar sig!

Men lyckligtvis fick jag hjälp en timme och slapp en massa onödiga svordomar och ännu fler grå hårstrån…

Och om nu någon tycker att det är konstigt att det inte finns spetsar, gardiner, kuddar eller annat mys & pys i min sterila lägenhet, så kan jag trösta er… lite romantisk är ändå nya lampan i taket i sovrummet – hahaa 😀

En lampkupa av spetstyg - det är ungefär så långt jag kan sträcka mig :-)
En lampkupa av spetstyg – det är ungefär så långt jag kan sträcka mig 🙂