Här har vi kommit ungefär halvvägs på resan upp mot Jyväskylä. Vid gott mod tankar vi bland annat hamburgare och annat gott för att orka heja på Tor.
Hamburgersåsen var god men inte var det meningen att den skulle hamna här.
Och inte var det meningen att det skulle gå så här heller. Att det var Happee och deras gummifigurer som hade anledning att hurra åtta gånger medan vi bara fick hurra fyra gånger…
Fast egentligen sjöng ju den legendariske, numera saligen avlidne finske sångaren Juice, ”Juankoski here I come”. Till hallen på bilden ska vi åka i dag, Jyväskylän monitoimitalo. Den ser ju ganska inbjudande ut på den här sommarbilden men jag har varit här förr. Det är mörkt och kallt, snö och is den här tiden på året. Bra att innebandy spelas inomhus.
Här möter Lovisa Tor Jyväskylän Happee i kväll klockan 18.30. Direkt rapport från matchen ges här, om tekniken med mobilt bredband funkar.
Varför heter det julkorv? För att den säljs inför jul?
Finns den här korven, i den här smaken bara till jul? Eller byter den namn i februari till Hiihtolomameetvursti, Sportlovsmedwurst – och senare till Pääsiäsmeetvursti, Påskmedwurst… och resten kan ni räkna ut. Förstamajmedwurst, Midsommarmedwurst, Höstlovsmedwurst…
Om Tor klarar sig till slutspel i ligan kräver jag att få Playoffsmedwurst!
I natt kom det snö så det här inlägget kunde ha handlat om snöbollar. Men just nu har jag fullständig fokus på en annan liten vit och hård boll. I går vann Tor hemma i innebandyligan med härliga 12-6 över Nokian Krp. Vi ligger nu sjua i ligan och åtta lag tar sig till playoffs. Men tio matcher återstår i grundserien…
I morgon sätter vi oss i supporterbussen klockan 13.30. Matchen mot Happee i Jyväskylä börjar 18.30. Hemma är vi kanske klockan ett på natten.
På onsdag åker vi till Helsingfors och möter regerande mästarna SSV. Det är ungefär som att gå över till grannen för att låna socker, så pass kort resa känns det som.
Fredag 13 januari möter vi hemma i en direktsänd TV-match KooVee från Tammerfors. Jag har försökt skriva om annat än innebandy i den här bloggen, fastän innebandyn tar en stor del av min privata tid. Men nu då vi har fyra matcher på åtta dagar får ni faktiskt ursäkta mig. Det händer inte så mycket annat i mitt lilla liv just nu 😀
Som av bilden kanske synes har skogen nedanför vårt hus vårdats, det vill säga sly och buskar har tagits bort. Avsikten var också att några enstaka större träd, som var gamla och mådde dåligt, skulle tas bort. Men det satte ett fåtal naturvänner stopp för. Skog ska inte avverkas maskinellt, sade de. Här ska hästen jobba och människan släpa bort stockarna. Om nu träd ska tas bort alltså, tillade de. Helst ser vi att skogen får
sköta sig själv, som en urskog.
Hmmm, säger jag. Jag är ingen skogsexpert, men några skogskännare har jag intervjuat. För att göra en lång historia kort så klassas åsens skog i Lovisa som rekreationsområde, ett slags stadspark. En sådan ska vårdas. Annars kan den, till exempel under storm, utgöra fara för invånarna. Gamla träd fröar inte, bara toppen av till exempel tallarna frodas. Tar man bort träd som mår dåligt får övrig växtlighet mer ljus och näring. Så det så.
Och så kan ni fråga ekorren Kurre vad han tycker. Han kutar på som förut i skogen fastän vissa mindre träd tagits bort. Han gör längre skutt på en del ställen, och han har omplanerat sin rutt. Kan han anpassa sig kan också vi göra det.
Då jag kommer hem från jobbet tycker jag om att koppla av vid teven. Samtidigt läser jag böcker och/eller tidningar och skriver dagbok. Ett av favoritprogrammen runt klockan sex är ”Buu-Klubben” och i dag kom superfavoriten Häxan Camomille.
När jag sedan skulle ta mig från vardagsrummet till köket höll jag på att snubbla över en låda. KLIRR! – – – Nä men en sådan fin liten överraskning! Maken hade i brist på annan sysselsättning under jullovet städat i garderober, på hyllor och i skåp. Då hade han hittat ett stort lager av miniatyrflaskor, ni vet sådana där som man någon gång köpte och samlade på när man reste utomlands.
KIPPIS – SKÅL!
Jag är inte den som medvetet åker till andra städer och länder för att shoppa. Jag brukar hitta det mesta jag vill ha i lilla Lovisa.
Men visst händer det ibland att jag köper något på annan ort. För tre månader köpte jag ett par svarta kängor i Stockholm, på DinSko. Klacken är nästan sönder i dag och ändå var det rejäla doningar, inga höga och smala sådana.
I oktober 2010 köpte jag också svarta snörkängor i Marski i Helsingfors. Dom höll ett år.
Det är ju liksom ingen idé att åka buss för 40 euro fram och tillbaka till H:fors för att klaga. Ännu mindre lönsamt är det att åka tillbaka itll S:holm, fastän jag kanske mot kvitto hade fått ett par nya kängor.
Så vad lär man sig av detta? Jo, att man ska köpa så mycket som möjligt på orten där man bor. Om kängorna på bilden är trasiga efter ett par, tre månader vet jag ju vart jag ska gå och klaga – men något säger mig att det här är ett mer hållbart par – ett bättre märke helt enkelt.
Just nu läser jag Liza Marklunds ”Du gamla, du fria”. Den är grymt bra skulle svensken säga. Den är grym OCH bra, säger jag.
Marklund har jag alltid gillat. Karaktären Annika Bengtzon blir jag ofta irriterad på, men det är ju bara ett tecken på att författaren lyckats då hon skapat AB.
Jag gillar ironin och sarkasmen i texten och ska ge exempel på två citat. Då KANSKE ni förstår hurudan humor jag har.
1) Ilandflutna, drunknade båtflyktingar från Afrika intresserar tyvärr inte längre västerländsk media, det skrivs inte ens notiser om dem. Eller kanske i ett fall. Det skulle vara, i så fall, om någon svensk charterturist hade snavat på liken och inte fått något skadestånd från resebyrån.
2) Annika B gillar inte nya superdupertelefoner som, om man för bedöma dem enligt kollegernas entusiasm, både kan steppdansa, stryka tvätt och hoppa längdhopp.
Och så avslutar jag för i dag med att berätta att jag igen en gång gjort en sak för första gången i mitt liv… skäms som östnylänning att säga, men… tatatataaaaaa! Jag besökte Andersböle i Borgå!
I dag hittade jag ett tunt lager av något vitt, som liknade pulver, på balkongen. Jag kom ihåg cannabisodlingen som avslöjades i vår lilla stad i början av året då bevattningssystemet gick sönder.
Och ni vet det där som folk säger efter att de fått höra att de bott granne med en massmördare i många år. ”Nä men vad hemskt, han som alltid var så trevlig”. Vet ni folk, man känner kanske inte sina grannar!
Kanske en säck med kokain som gömts ute på en annan balkong spruckit. I stormen har en stor del av det vita innehållet blåst in på min balkong. Hur förklarar jag att jag är oskyldig då polisen kommer? Lika svårt hade det varit som att förklara varför jag hade en växt med spretiga blad på hyllan framför köksfönstret.
Förrätten i går, på nyårsaftonen, var rostat bröd med ishavsröra.
Eftersom vi tillbringade julen i Sverige tog vi med bara några små klappar dit. Resten öppnade vi på nyårsaftonen. Tack alla tomtar för handgjorda tvålar, stickade strumpor, ljus, servetter, ett år med Året Runt, en pläd, godis, en Lilla My-burk m.m.
Nyårsmaten. Grönsaker, ugnsstekt potatis med skal på och en mör biff.
Och så det här underverket. Tredje gången den blommar min begonia. Hade tänkt att det KANSKE sker i april-maj, men strax efter jul bestämde den sig för att slå ut igen 🙂
