Jag ligger ofta en dag efter med mina rapporteringar, och gör dem som förhandsinställda inlägg 🙂 Igår firade vi Runebergsdagen i Finland, och då åt jag förstås en RunebergsTÅRTA, såsom den i Svenskfinland kallas.
Detta i samband med en intervju jag gjorde på Bistro Kronan. Betalade för mig själv, viktigt att nämna anser jag. Så att ingen tror att jag hela tiden blir bjuden på en massa, för det ”finns inga gratis luncher” som man säger då man är journalist.
Härliga var personerna jag träffade. Blev varm om hjärtat och är så glad för att jag gick tillbaka till det här med att skriva, fastän jag har det ekonomiskt kärvare nu. Ska försöka komma ihåg att lite oftare ta foton av de artiklar jag skrivit 😀
I dag har jag en intervju till och imorgon två. Ibland kan det kännas lite motigt… ska jag ut nu igen och vara social? Men när jag väl är där och träffar de här människorna, då gör det mig bara SÅ gott ❤
Visste inte vilken rubrik jag skulle skriva, men det här blev väl något slags sammandrag av gårdagen.
Livet, för att det är där vi befinner oss varje dag, i nuet.
Ålderdomen. Kollade på Lerin på äldreboendet via SVT Play. Så bra då man kan pausa för att gå och kolla glöden i ugnen, eller gå på toa om så behövs 🙂
Vanmakten… då jag såg nyheterna från Örebro på Sveriges TV4 igår. När jag skriver det här på tisdag kväll var det tio döda och många skadade… Saknar ord för att skriva vad som rör sig i mitt inre. Man är ju maktlös inför vansinnet och det jag även kallar ondskan. Så många som mår dåligt i dag, och låter det flöda ut över andra, oskyldiga.
Bäst att sluta skriva mer om vad jag känner kring alla galenskaper i världen, för det leder ändå ingen vart.
Jag försöker ta en kort promenad varje dag. Det blir 2000-3000 steg. Nu gör jag det inte för att skriva upp det i Hälsostegen. Jag går bara för att jag kan gå nu, utan ont i knäet 🙏☺
Ingen prestationsångest. Och det är väl en sak som hör ihop med åldrandet. Det infinner sig en större acceptans för att man inte behöver behaga andra, inte visa vad man presterat, inte lägga ut bara glansbilder på Facebook, om man nu råkar ha konto där.
Det här är nog en vy jag visat ofta, men jag går ganska ofta här. Från mitt hem, sneddar över Smedsgränd, går mot Degerbygatan, ofta med K-Market som mål. Och sedan Mariegatan hem.
Hos Klimakteriehäxan finns nu en kul ny utmaning som jag ska försöka komma ihåg att fånga upp och delta i. Tidigare körde hon utmaningen Selfie, men den här är faktiskt roligare. Kollar du via länken till hennes blogg förstår du vad allt går ut på. Och du kanske vill vara med själv?
Varför älskar jag inte att läsa böcker i tegelstensformat? Egentligen är det inte så att jag aldrig skulle läsa sådana. Men några orsaker finns till att jag inte så OFTA läser tjocka böcker. De är tunga att frakta med sig, till exempel på en resa och svåra att läsa i sängen.
Varförär alla dukar hos mig inte släta? Därför att jag knappt använder dukar och då jag använder dem orkar jag inte stryka dem. Jag äger just nu heller inget stryklod 🤣 De dukar jag vill använda efter tvätt hänger jag på tork så att de blir möjligast släta.
Varför manglar jag aldrig mina lakan? Har ingen mangel och har ALDRIG manglat dem. Behövs inte, anser jag.
Varför har jag ingen robotdammsugare? Därför att jag hittills orkar dammsuga med den gamla snabeldraken jag har. Har inte heller just nu råd med en robotdammsugare, och jag antar att den skulle bli mer eller mindre konfys här i gamla huset med alla trösklar 🙂
Varför har jag inte många tavlor på väggarna? Några enstaka har jag, men inte många. James Bond är ett tema. Lovisa ett annat. Och en tavla som min mormor fick som tack för morfars insats i kriget, där han stupade. Tavlan har signerats av marskalk och president C.G.E. Mannerheim och den har ett sigill.
Varför får inga fler böcker plats i mina hyllor? Jag sparar nästan inga böcker mer. Säljer och ger bort allt jag har läst, förutom några få undantag.
Att spela olika brädspel är roligt. Den här bilden togs tidigare under veckan som gick. Då åt jag min första Runebergstårta. Runebergsdagen infaller i och för sig först nu på onsdag, den 5 februari.
Spelet är Pictionary, där det gäller att rita ord som ges via kort då man kastat tärningen. Det finns olika grupper av frågor. En del handlar om att beskriva något man gör, alltså verb, andra är substantiv. Ibland jättesvårt, ibland lättare, men himla roligt alla gånger.
Igår var det fint i Bingolotto då Leif ”Loket” Olssons minne hedrades. Många roliga klipp från hans tid som programledare, men också vackra sånger. Och väldigt fint också att dagens programledare Daniel och Lotta var stiligt klädda i mörka plagg.
Det är trevligt att skriva februari. Nu kom det dessvärre lite snö igen, men tillsvidare bara så att marken är lätt pudrad, det kom inte trettio centimeter 🙂
Vi skyltar ännu någon söndag framåt, jag vet inte exakt datum då bloggvännen BP tänkt lägga av som förvaltare av utmaningen. Men visst kan vi fortsätta visa skyltar även efter det.
Den här gamla hotellrestaurangen Skandinavia, med sin pub Skan-Pub, ligger bara ett stenkast från mitt hem. På den lilla svarta skylten ovanför dörren står texten ”Rannikkoseudun vanhin (v. 1971)” som betyder ”kustområdets äldsta, år 1971). Antar att den öppnade dörrarna då. Nu har den här puben tyvärr varit stängd många år och huset förfaller. Åtminstone fasaden åtnjuter något slags byggnadsskydd så hela rasket får lyckligtvis inte rivas.
Igår var det match i Brunakärr (Ruskeasuo) i Helsingfors. Toukolan Teräs mot Lovisa Tor och den här gången var det så skönt att inte behöva ha hjärtat i halsgropen av spänning. Vi vann komfortabelt med siffrorna 1–7.
Veckans tema, eller ord, hos Åke som håller i trådarna för Hoppa på tåget är AGENDA. Inget lätt ord men vi fick lite hjälp på traven via hans blogginlägg. Jag vet vad agenda är, men att beskriva det med en bild… 😀
Nåväl, det är bra att det är första februari i dag och dags att visa februari månads bild från Muminkalendern som jag årligen fått i julklapp av min syster. En kalender håller ordning på min agenda. Egentligen har jag en annan långsmal bordskalender där det finns plats att skriva mer, men på Muminkalendern skriver jag dagens utomhustemperatur och statistik för sidvisningarna på min blogg.
Mumin och jag har nästan likadana sängar. Jag sover inte med nattmössa och har inte en matta under sängen, men flera täcken har jag så här på vintern. Glaset med tandborsten har jag inte heller bredvid sängen. Där har jag bland annat en lampa, min telefon, glasögonen, ett par änglar och olika små Kristussymboler i trä som jag köpt på resor. I bordslådorna ett par böcker som jag läser vissa kvällar.
Dagens arbetsvy som går in i den kategorin här på bloggen är från nya räddningsstationen i Lovisa. Taklagsfest firades i dag. Här finns i framtiden räddningsväsendet med bland annat brandbilar och brandmän under samma tak som våra poliser.
Nu då jag pilat runt i bygden och träffat massor av människor förstår jag hur mycket jag har saknat detta. Då vi hade pandemin satt vi alla mer eller mer tvunget hemma. De senaste fem åren har jag också haft en chefsroll som i huvudsak bundit mig till administrativa uppgifter, planering och arvodesräkning och annat ”osynligt” jobb. Ibland var jag ute bland andra människor, men allt för sällan kändes det som.
I grunden är jag en social person. Men jag är också introvert, hur konstigt det än kan låta. Efter skilsmässan 2014 blev jag ytterligare sårbar, självförtroendet sjönk och under ungefär ett års tid ville jag knappt se andra människor. Men sedan vände det förstås och livet blev mer uthärdligt.
I dag får jag fortfarande ibland kämpa för att orka. Jag tror att det är resultatet av jobbet som ensamföretagare under åtta års tid, då de olika jobben betydde allt för mig – och sedan det posttraumatiska efter skilsmässan. För nog slog den ju ner som en bomb i livet då för tio år sedan.
Hos Elisa är dagens tema Hektiskt. Så nu svarar jag på hennes frågor 🙂
Hur brukar du göra för att hinna med allt du måste göra på en dag? Planerar dagarna och veckorna så noga jag kan. Försöker att inte ta för mycket på mig på en dag. Behöver sova mycket och använder en PAPPERS-kalender där jag skriver in klockslag för alla åtaganden 😀
Vad gör du när du känner dig överväldigad av allt som behöver göras? Tänker att följande dag blir bättre. Stökar undan det som ska göras och satsar på att få dagar som är tomma i kalendern. Tid för återhämtning behövs.
Hur får du tid för dig själv när det känns som att du aldrig hinner med? Jag försöker se till att det inte blir så att ”jag aldrig hinner med”. Blir det så ändå någon enstaka dag tar jag ledig tid ”med tvång” efter det.
Har du någon favoritmetod för att organisera dina uppgifter och planer? To-do-listor där jag bockar av saker jag fått gjorda. Och papperskalendern, oumbärlig!
Vad är ditt bästa knep för att varva ner efter en hektisk dag? Behövs inte så mycket mer än tidningar, teve, böcker, eller att elda här i gamla huset. Sätter telefonen på tyst och kollar den bara då och då om någon vän, syrran eller mamma skulle ha hört av sig.
Ytterligare ett minne från sommaren 2012 då jag fyllde 50 år och var med ex-maken i Nice i södra Frankrike. Den här strandjobbaren sliter på och har både krafter och balans.
Jag har fått gräva lite i arkivet efter opublicerade bilder, då jag inte alltid haft nåt nytt att komma med.
I dag handlar vi som vanligt till mamma och på kvällen ska jag ta del av en föreläsning om problematiken i Mellanöstern, och skriva om det för Nya Östis. Jag har tidigare försökt bilda mig en uppfattning om konflikterna där, till och med läst något som gällde 1400-talet. Men jag har aldrig blivit klok på allt det där med Israel och Palestina, nu också Gaza och Hamas-rörelsen, osv. Vet inte om jag är mycket klokare efter kvällens diskussion som församlingen arrangerar, men intressant ska det bli!
Det här är bara en symbolisk bild, jag har fotat mina levande ljus rätt ofta 🙂
Tankarna går inte att stöta bort helt. Fick brev från HUS i dag att jag i början av mars ska infinna mig i Borgå på undersökning. Det är bra att sådana görs, och såsom jag skrev tidigare i dag, det är sällsynt att cellförändringarna i dessa fall betyder cancer.
Glad är jag också för att undersökningar görs vartannat år, och OM det skulle råka vara något elakartat på gång så finns det chans att åtgärda det i tid.
Jag fick använda paraply i dag då jag gick till frissan. Det blåste också. Så då jag kom hem såg jag ut såhär.
Men håret blev äntligen klippt. Pannluggen hade blivit lång och bångstyrig 🙂
Nu ska jag börja elda, igår hann jag inte då jag hade tre uppdrag efter varandra. Och så ska jag skriva en eller två artiklar, få se vad jag hinner och orkar med.
Tankarna finns nog då och då i framtiden, på undersökningen, sjukhusets mottagning, och det fanns flera papper som skulle fyllas i med alla möjliga data.
Men nog ska här levas också. Den tid som finns kvar. Om det sedan handlar om några dagar, någon månad eller många år, det vet vi ju aldrig.
Ordet cellförändringar väcker troligen många känslor. Första tanken kanske går till cancer.
Själv har jag försökt tänka såhär: Så många vänner eller personer jag känner har drabbats av cancer. Somliga har tillfrisknat, andra har inte gjort det. Någon har haft cancer två gånger, lever fortfarande men andra har gått bort.
Varför skulle det då vara så att just JAG inte skulle drabbas? Jag frågar mig inte ”varför just jag?”… utan istället ”varför inte även jag, då så många andra drabbas?”.
När jag tog den här bilden tänkte jag inte direkt på cancer eller annan dramatik. Men det finns dramatik i bilden ändå. Jag tycker om dimman och de kala träden. Här står jag utanför postlådorna vid mitt hem och väntar på en skjuts. Det var igår. Skulle iväg på ett jobb.
Några dagar tidigare fick jag ett brev från HUS, som är Helsingfors universitets sjukhus, Helsingin yliopistollinen sairaala på finska. Brevet kom från centralen för diagnostik.
Jag hade varit på papa-prov i november och nu visar provet att jag har en lindrig cellförändring som förutsätter fortsatt undersökning.
Brevet är kanske 2000 tecken långt. Jag blir inte speciellt orolig. Där står bland annat ”en cellförändring betyder inte cancer”. Väntetiden för denna typ av förändringar är cirka ett halvt år, eftersom förändringarna ofta läks av sig själva under väntetiden.
Jag tror att många får brev av det här slaget. Somliga blir oroliga, andra tar det lugnt. ”Slutligen konstateras cancer hos högst en kvinna per tiotusen screeningar” står det i brevet.
Jag kan ju vara en av dessa tiotusen. Eller så är jag inte det.
Men det är viktigt att skriva och tala om även det här. För det väcker känslor och tankar och sånt vill jag prata och skriva öppet om.
Den där boken där man ska fylla i ett slags testamente, eller skriva in hur man önskar att allt ordnas efter ens död, blev plötsligt aktuell att skaffa igen. Där kan man skriva in allt om var ens lösenord finns till allt det där, ni vet, som behövs i dag. Man kan skriva hur man vill att ens begravning ska vara, osv.
Men vi är ju inte där riktigt än för min del, hoppas jag 🙂 Å andra sidan. Vem vet när ens sista dag är kommen. Jag kan bli överkörd av en bil eller bara stupa av hjärtslag. Att tänka på allt sånt här är inte hemskt tycker jag. Däremot ”hemskt” nödvändigt och nyttigt 😉
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 