… sade jag till världen då jag tog den här bilden kring halv nio på morgonen.
Det är utsikten från mitt köksfönster.
Den där lilla gröna pricken tror jag är en liten ängel, för där fanns så vitt jag såg inget fordon med grön lampa på gården i bakgrunden.
Ni som känner mig vet att jag inte tycker om gardiner, så jag har inga sådana, inte ens en kappa, i köket. Persiennerna får vara nere på det här sättet, men inte slutna ens till natten.
Förmiddagen har börjat med ett litet översättningsjobb. Senare i dag ska jag föra kvitton, fakturor och andra viktiga papper till min bokförare. Sedan gör jag en artikel om en förening som ska jubilera och så är det redaktionsmöte.
Häromkvällen satt jag med en god vän och filosoferade på en krog.
Hahaa, jo – jag kan förstå om ni nu blir oroliga och tänker att hon sitter på pubar alla dagar 😀
Det facto har jag varit ute rätt sällan efter sommaren och flytten. Har trivts så bra hemma och haft rätt mycket jobb.
När jag gick hem var klockan inte mer än 21.30 men det är ju mörkt redan vid halv fem så här års – så här bjuder jag på ett par stämningsbilder från fina Lovisa ❤
Det var i måndags, innan snön som kom i dag.
Om jag hade jobbat kvar på tidningen Östnyland hade jag haft 200 meter från hemmet till redaktionen. den ligger till vänster ungefär där som bilen står. Före detta motellet, Lovisa Gasthaus, syns till höger.Lovisa Gasthaus draperat bakom björklöven. Bilden är faktiskt tagen med mobiltelefonen.
En havsstad, såsom Kotka är, bör ha en livboj. Den här finns på tvärgatan intill Kotkankatu.
Det var skojigt att skriva statusuppdateringen ”På väg till en pub i Kotka” på Facebook då klockan bara var halv tolv på dagen. Fick en massa roliga kommentarer, och kanske någon på allvar tänkte att nu har den där Carita nog dekat ner sig totalt 🙂
Men jag var på jobb. En Lovisakonstnär ställer ut i Pub Albert på Kotkankatu och jag skriver om den till Nya Östis.
En del av konstverken är lätt erotiskt laddade. Andra är porträtt, stadsmiljöer, maritima miljöer. Det här verket heter ”Blyg”.
Rocklegenden från bandet Hurriganeshar kommit ut med en bok. En journalistkollega intervjuade honom nyss med anledning av detta. I sammanhanget bad han om att få en signerad bok till mig.
Jag har själv träffat Remu Aaltonen två gånger. En gång hemma hos honom i Vik i Helsingfors och en annan gång på Kapellet i Lovisa. Bägge gånger i intervjuernas tecken.
Så då min journalistkollega sa att han tror att jag är nämnd i Remus bok blev jag ganska nyfiken. Hur kommer det sig att han minns just mig?
Remu hade sagt att han kom ihåg den där kvinnan som han hade burit på sin rygg upp för en brant trätrappa.
Men nu visade det sig att han tydligen burit många kvinnor upp för branta trätrappor 😀 Och kvinnan han skrev om var INTE jag. I och för sig var hon blond. Men det var enda beskrivningen som stämde in på mig. Resten handlade om en tämligen intim situation. Och en sådan har jag inte varit med om med rocklegenden.
Men det var kul att få boken ändå. Signerad med hjärta och allt.
När han skrev ”Caritalle ❤ Remu” tänkte han förmodligen på den där heta träffen som inte var jag – men so what? 😀
Många kvinnor har kommit och gått i Remus liv. På sätt och vis var jag en av dem. Men inte en av dem han beskriver i boken 🙂
I dag är bulan lite mindre. Den är gul och blå. Rätta färger i alla fall 🙂
När jag steg in i supporterbussen i går frågade några hur det är med knäet. ”Bra” svarade jag, ”men vi får se hur det känns när jag kommer hem”.
Det var ju lite så där skämtsamt sagt, men jag borde ha hållit truten. För mitt under matchen kommer en spelare flygande över sargen vilket leder till att vår supportertrumma slår mot mitt ben. Det gör jäkla ont när metallkanten träffar benet, men jag tänker inte så mycket på det eftersom matchen är jättespännande.
När matchen är slut ser jag att jag har en bula under knäet, stor som en tennisboll! Får låna en ispåse av laget och har den tryckt mot benet på väg hem. Bulan blir mindre och i dag återstår ”bara” ett stort blåmärke.
Skadan antar de rätta färgerna – gult och blått. Heja Tor och heja Sverige 🙂
Sista söndagen i oktober – här går det undan!
Så där vanligtvis gillar jag mossa, men mest på murar och stenar.
Vet nu inte om det här ser så fräscht ut… 😀
Det blev ingen supporterbuss till matchen Karhut-Tor i Björneborg. Det är fyra timmars körtid i en riktning och av olika anledningar hade många annat att göra den här lördagen.
Men igår tog en annan supporter kontakt med mig och frågade om jag har lust att hänga med i en minibuss. Så nu åker vi i alla fall.
Heja Tor och hörs i morgon!
En supporterhalsduk i bomullsgarn och med mina initialer. Min mamma har stickat den ❤
Och förresten – passa på att rösta på den bild du gillar bäst i Höstbildstävlingenpå Bloglovisa, en sajt jag modererar. Omröstningsrutan borde finnas längst ner, beror lite på hurudan skärm du använder.
