Snart har oktober månad runnit i väg, bara en dryg vecka kvar av den.
I dag visar jag en skylt som hänger i busstationens vänthall i Lovisa.
Jag vet inte om frisörsalongen någon gång funnits just i den här byggnaden, men att gamla skyltar bevaras och ramas in är fint tycker jag.
Teidänkin tukkanne siistiksi! betyder ungefär Låt också ert hår bli snyggt!
En lista med fler söndagsskyltare hittar du här.
Ps. Ikväll har Tor match igen – hoppas laget fortsätter övertyga och leverera 🙂
Innan Tors match hade jag en väninna på besök. Vi laddade upp med små salta bitar och några salta pinnar – och ja, ett glas mousserat förstås.
Man måste ju skåla i förväg OM Tor inte skulle ha vunnit.
Och så skålade vi för mitt nya hem och för en bröllopsdag (inte min, hahaa!).
Tack så mycket för allt Marina!
Jag har ju flyttat rätt ofta på senaste tid, rättare sagt två gånger på drygt två år. Men tro nu inte att jag flyttar för att få gåvor 😀 SÅ roligt är det inte.
Jag flyttade för att våga förverkliga mina drömmar om ett eget företag och om att få syssla med det jag vill. Jobba för min hemstad på alla tänkbara sätt. Jag trivdes i före detta bostaden, men behövde få ner boendekostnaderna, och jag trivs ypperligt här också – så jag är glad!
Efter matchen träffade jag en annan väninna. Vi ses inte lika ofta nu som förr då hon mestadels bor på annan ort, men god vänskap klarar avstånd. Det finns ju Messenger 🙂
Nu ska jag börja skriva om matchen för Tors webbsajt. Senare ikväll eller i morgon sätter jag ut ett par bilder i kateogorin ”Innebandy – i media opublicerade bilder” 🙂
I går fick jag ta del av en trevlig fest i en anrik miljö. Tänk så mycket det betyder då det är vackert dukat, med hösten som tema den här gången. Levande ljus, kristallkronor, musikunderhållning och riktigt god mat blir pricken på i:et.
… så dör jag lycklig. Det sade jag i somras åt en vän då jag kände att jag hade tagit kommandot över mitt eget liv. Jag hade fattat beslut som inte var lätta att fatta, och jag hade bestämt mig för att ta en dag i sänder och att lita på att saker och ting ordnar sig.
När en dörr stängs öppnar sig så småningom andra. Det vet jag nu, när jag har facit i hand på vad som hände efter skilsmässan. Klart att jag inte hade velat att den inträffade, men när det nu ändå blev så att jag inte ensam kunde bestämma, gällde det att göra det bästa av situationen.
Jag minns hur jag verkligen visste att det var sant det som många vänner sa till mig då ”håll ut, allt ordnar sig” – men mitt i den stora sorgen kan man inte se allt med klara ögon. Man måste GENOM sorgen. Jag kan upprepa det ända in i evigheten – det går inte att komma förbi, över eller under det som gör ont. Man ska genom det, och tiden som krävs varierar för varje individ.
Till min vän Anna i Sverige skickar jag en särskild hälsning, den här sången har verkligen gett krafter ❤
Den här dagen har jag jobbat flitigt från tio i morse till fyra på eftermiddagen. Det har varit intervjuer per telefon, inlägg till Bloglovisa, protokoll för en förening jag är aktiv inom och diverse förberedelser inför en massa projekt jag har lyckan att få vara delaktig i.
Nu när jag orkar så bra själv och är tillfreds med livet tänker jag ofta på dem som inte orkar. Som genomgår sorger av olika slag. Som har förlorat någon nära och kär, eller som drabbats av en energikrävande sjukdom.
Jag uppmuntrar så gott jag kan men jag förstår också att jag inte alltid kan få gensvar. För den som är mitt uppe i en sorg har fullt upp med den. Den personen jobbar sig framåt, minut för minut, dag för dag.
Då jag tänker på hur jag reagerade själv, hur det var då jag inte ens orkade gå utanför dörren… så vet jag att tacksamheten för att vänner pushade alltid finns. Och det sade jag också ofta då … ”om jag inte tackar ja till att komma ut i dag, glöm mig inte, tjata på mig om och om igen… någon dag orkar jag igen”.
Utställningen jag var på i går berättar om Tjusterby gård. Vi har många herrgårdar i trakterna där jag bor.
Med denna symboliska bild önskar jag er en KANONbra dag 🙂 Och ni som rör er i Lovisa, missa inte utställningen på Almska Gården invid finska skolcentret på Brandensteinsgatan 3.
Du som vill se många bilder från Lovisa kan gå in på Bloglovisa, en sajt som jag modererar. Där pågår en höstbildstävling och nu har vi faktiskt fått in närmare tjugo bilder.
Började dagen med ett pressinfo i en utställningslokal som ligger nära mitt hem. Gick hemifrån i god tid, räknar med att promenaderna tar dubbelt längre tid än med friskt knä.
Fint att den här parken fick stå kvar, men nog var det i tiderna en katastrof att infartsvägen och -bron till Lovisa byggdes uppe till höger. Den går nu rakt mot kyrkan, och vänder först då man nästan är på kyrktrappan. Ett gammalt trähus, en station invid järnvägen revs i detta sammanhang.
Här en gammal bild som visar infarten, den här parken ligger nere till vänster.
Då jag väntade på att få skjuts till mataffären tränade jag upp benet genom att gå i sakta mak fram och tillbaka. Sedan kom jag på att jag kan ta lite bilder som tidsfördriv också.
… och på grund av knäskadan tänker jag verkligen inte förivra mig då det gäller att flytta möbler 😀
Nej, allt är inte klart, och vanligtvis står inte Bond i öppningen till köksdörren heller. Men han ville posera, visa att han bor hos mig.
De här möblerna ska flyttas. Särskilt synd känns det just nu att jag inte kan ha locket till sekretären nedfällt, för då kommer jag inte ut från sovrummet. Den lilla svarta biten ni ser nere i vänstra kanten på bilden är nämligen min Barcelonasoffa. En liten del av sovrumsdörren syns också.
Men hörni… tids nog! Tålamod var ordet!
Ibland tänker jag ”så synd att jag inte röker” för då skulle jag ofta gå ut på balkongen, sitta här och filosofera. Men nej, det får räcka med att en del av mina vänner röker och att andra i huset gör det 🙂
Ska bli intressant att se hur fönstren på balkongen ser ut på vintern. Jag tänker inte använda infravärmen, den är inte kopplad just nu.
Men på våren och sommaren blir det här som ett extra rum och då inreder jag det troligen lite mer.
I dag skulle jag ta det lugnt, inte göra många knop. Men jag har jobbat från tio till sex. Lyckligtvis har jag kunnat göra det via datorn hemma. Det blev en del korrekturläsning och så damp det in några uppdrag via e-posten.
Jag är tacksam och glad, har jag sagt det förr? ❤
Om du är bekymrad över något, om du är ledsen, känner dig mobbad, missförstådd eller annorlunda. Då kan det kännas som om du är absolut ensam i hela världen med ditt problem – men det är du ju inte.
De senaste dagarna har jag läst många bekymrade inlägg på Facebook av vänner till bland annat unga som tagit livet av sig. Det SKA inte behöva gå så långt, att det sista ropet på hjälp är ett självmord som inte gick att avstyra.
I programmet Efter Nio talade Jani Toivola i måndags om sin nya bok. Här finns en del av det han sade i artikelform. Bland annat säger han ”Livet handlar inte om att hemlighålla, trycka ned saker och vara ensam. I samma stund som jag berättade kände jag mig otroligt lycklig och lätt”.
I tv-programmet sa Toivola att tystnad ofta beror på rädsla för vad andra ska tänka. Många försöker skydda andra genom att vara tyst. Inom alla familjer finns det något man aldrig talar om.
Men han talar också om vikten av att kunna hålla tyst i vissa sammanhang och att vara en bra lyssnare. Det där med att man är öppen och berättar om hur man känner sig är ju inte alls samma sak som att pladdra hejvilt och särskilt inte att skvallra om eller förtala andra.
Jag har fått höra från många håll att jag inte ska vara så öppen på min blogg. Själv har jag ändå fått så mycket bra gensvar här och så många pushar framåt att de lätt övervinner de få sura påhopp som kommit genom åren.
Läste en artikel om sömnproblem och då slog det mig att jag inte tagit en enda tablett av de receptfria melatoninpreparaten sedan jag sade upp mig från fastanställningen. Tidigare utgjorde det ibland ett problem att jag hade kvällstur och var uppe i varv ännu kring midnatt. För att få sömn och orka stiga upp före klockan sju var jag tvungen att ta ett par tabletter melatonin.
Nu har jag hittat min rytm. I vanliga fall lägger jag mig mellan kl. 22 och 00, och vaknar runt klockan 8 och 9. Jag har hittat min rytm.
I morse var jag tvungen att ha klockan att ringa vid åttatiden, men jag vaknade som vanligt en halvtimme innan. Låg ändå och tog det lugnt en stund. Har så många tacksamhetstankar nuförtiden.
Inga bomber som faller över min hemstad. Jag tvingas inte fly. Jag har tak över huvudet, jag kan njuta av frukost i lugn och ro, jag har ett stimulerande jobb och vänner. Jag har förvisso ont i knäet men jag kan ännu gå utan kryckor, jag sitter inte i rullstol.
Det är ett tag sedan jag var patient här själv. Som arbetstagare gick jag i företagshälsovård hos ett privat företagare, men den tiden är förbi.
Jag kände mig inte som ett särskilt brådskande fall men gick in här ändå. Efter tio minuter blev det min tur att anmäla mig, och sedan var det bara att vänta på läkare.
Där satt jag en och en halv timme drygt, men det gick ingen nöd på mig. Jag läste om kungligheter i svenska damtidningar, om kändisars skilsmässor och om livsöden i tidningen Allers. Tiden gick fort.
Den trevliga unga kvinnliga läkaren bad om ursäkt för att jag hade tvingats vänta. Jag sa att jag hade valt en dag för besöket då jag inte hade någon brådska – jag tycker vårdare och läkare ska få tack och beröm, inte bara gnäll av trilskande patienter.
Jag har fått låna två knästöd av bekanta och läkaren sa att jag får använda det då jag går, men hemma och särskilt på natten ska jag inte ha stödet på benet.
Eftersom jag är tacksam för att jag KAN gå, för att jag inte har värk och inte behöver kryckor – är det lugna puckar som gäller. Jag kan ta mig både hit och dit men allt tar längre tid och kräver planering.
Knäskadan har blivit lite bättre på fem dagar. Nu kollar vi läget. Förvärras det blir det nytt besök på vårdcentralen och magnetröntgen. Men om läget är såsom i dag och om det långsamt blir bättre behöver jag inte gå till läkaren. Dock kan det dröja veckor innan knäet är stabilt igen.
Så det är åter ordet TÅLAMOD som gäller 🙂
