… finns i årets tidning om Lovisa Historiska Hus-evenemanget.
Det största jobbet med tidningen har gjorts av andra. Lyfter på hatten för alla som jobbat i månader med det här projektet som verkligen sätter Lovisa på Finlandskartan under ett veckoslut.
Det som utgjorde mitt projekt var att under ungefär en och en halv månad besöka drygt fyrtio hem och fotografera husen, interiörer, rum och i vissa fall gårdsplanerna. Det var ett härligt jobb där jag fick träffa massor av nya människor ❤
En del av husen jag besökte och fotograferade.
Alla bilder från husen, vissa tagna av andra fotografer, finns här.
Det digra programmet under dagarna presenteras här.
Till evenemangskarta med mera hittar du härifrån.
… när jag fick hjälp av en händig person som på nolltid skruvade isär mitt stora matsalsbord. En halvtimme senare hade jag organiserat rummet så att de krukväxter som behöver ljus ännu får det under de knappa två veckor som jag ska bo kvar i detta organiserade kaos 🙂
Organiserat kaos.
Det som gör ont med flytten är att jag måste lämna ett husbolag jag trivts i. Nyrenoverat med snabb dataförbindelse, ett lugnt läge, trevliga grannar.
Men jag vet ju inte hur det blir på nya stället. Det är kanske lugnt där också och grannarna kan vara hur trevliga som helst.
Bara kartong-Bond fattas i lådan.
En av de första lådorna jag packade innehåller en del av mina Bondprylar.
Det jag inte anade med hela flyttruljansen är att gamla minnen, och kanske även en del små sår, rivs upp. På något sätt blir allt det här ett slags nytt sorgearbete.
Jag minns orsaken till att jag tvingades flytta för två år sedan. Jag hittar saker som påminner mig om det smärtsamma från den tiden.
Men i dag har jag också blivit påmind om att jag har massor av fina vänner. Både på bloggen och i min vardag. Fikade med en vän och vi kom fram till att då man känner sig som mest vilsen, ledsen och orolig ska man ändå försöka känna tillit. Saker och ting har en tendens att ordna sig. De rätta personerna hör av sig, hjälp finns att få – då du minst anar det ❤
Bara två år sedan jag höll på att fylla samma flyttföretagslådor.
Det svåraste var att beräkna hur många jag behöver.
Jag tog trettio stycken, tio av dem står i köket.
Tjugo lådor väntar i sovrummet, tio i köket.
Nu har jag knappt två veckor på mig att fylla lådorna och skruva isär de saker som inte får plats genom dörren och ned för trapporna. Datorn och teven får väl vänta till sista kvällen.
Otroligt mycket jobb känns det som, var ska jag börja? Jag har inte samlat på mig så mycket onödigt då det bara är två år sedan jag flyttade förra gången.
… att jag ibland mått dåligt i privatlivet eller att jag också gjort det på olika jobb jag har haft. Jag får rådet att hålla inne med allt det här, att inte älta mina bekymmer offentligt.
Men hur skulle jag må om jag inte hade delat mina känslor här? Ändå har jag ju inte på långt och när skrivit allt. Klart att även jag förstår att det finns mycket man inte ventilerar på en blogg.
Här får jag ovärderligt stöd av en massa kloka och insiktsfulla personer som träffar helt rätt i sina kommentarer. Bland annat därför väljer jag att skriva av mig vissa saker här.
Då jag på senaste tid skrivit att jag mår bra i det jobb jag har i dag har det tolkats som att jag rackar ner på de gamla jobben. Men det är inte arbetsplatserna det varit fel på. Jag har bara valt att göra det som känns mer meningsfullt för mig personligen i dag.
Och om nu någon vill veta så inte mår jag toppen alla dagar fastän jag försöker hålla en positiv stil här.
Jag bär på oro och bekymmer för framtiden jag också.
Jag måste tvinga mig att leva i nuet, att se nya möjligheter, att känna tillit för att allt ska ordna sig.
Men jag gråter jag också. Senast i går gjorde jag det.
Så fastän jag för det mesta ger en positiv bild av mitt liv här, för att jag VILL och önskar att allt ska ordna sig, känner även jag stor vanmakt då och då.
Jag är bara en människa, precis som du.
I dag har jag varit på ett pressinfo och efter det tog jag mig an en del försäkringsärenden. Vissa avgifter är lagstadgade och gör ju nog en företagare fundersam… Tänk om mina inkomster någon månad är så små att jag inte har råd med pensionsavgiften. Vad händer då?
Jag fick svaret att det är bara att betala men frågan kvarstår ändå. Om det inte finns pengar till det?
Nå, nu vill jag bara blicka framåt och lita på att allt ordnar sig på något sätt.
En stor sten skulle falla från mitt hjärta om vi fick vår bostad såld, det vill säga den som ex-maken och jag ännu äger tillsammans. Jag är tacksam om de av mina vänner i södra Finland som läser min blogg delar länken på sociala medier.
I morgon kommer flyttlådorna. Sedan vet jag ju minsann vad jag gör de närmaste dagarna 🙂
En kakbit jag delade med FasterAster för en dryg vecka sedan. På Saltbodan i Lovisa.
Jag önskar alla en fin start på veckan!
Försök fånga nuet. Lyssna till ditt hjärta.
Vilka drömmar har du?
Känns de på något sätt avlägsna, rentav för utopistiska för att kunna nås?
Sätt upp delmål. Sikta mot himlen, var nöjd om du når trädtopparna först.
Om du tror på något, bär det alltid i ditt hjärta och tänk på det varje kväll innan du somnar och direkt då du vaknar.
Någon dag kommer dina drömmar att bli sanna.
Bara du inte slutar tro på dem.
… till nya bostaden i dag. Var där och kollade med hyresvärden och lät bland annat tre tavlor som förra hyresgästen lämnat efter sig få bli kvar åtminstone tillsvidare.
Flyttlådorna kommer på tisdag till den lägenhet jag bor i i dag. Då har jag exakt två veckor på mig att packa.
Det jag gruvar mig mest för är allt som ska skruvas isär här som jag nu bor och sedan åter skruvas ihop på nya stället. Äger som sagt nästan inga verktyg. Dessutom är det lite si och så med tålamodet då det gäller en massa pilljobb… 🙂
Här syns en del av vardagsrummet, balkongen och sovrummet.
Köpte en ny säng på reornas rea i Borgå i dag. Vi har ingen möbelaffär i Lovisa. Därför gick jag över ån efter vatten, annars brukar jag handla lokalt.
En ny stor matta som ska stå under min tunga Barcelonasoffa och soffbordet införskaffades också.
Utöver det ett svart saltkar, två levande ljus och två ark klistermärken 🙂 Allt sådant som jag behöver. med andra ord.
Sortimentet av ljus är inte så stort i affärerna ännu. Lär bli bättre längre fram på hösten. Men jag bränner ljus också om somrarna.
Need no words.
Hittade min favorit på parfymavdelningen på M/S Baltic Queen.
Synd bara att jag inte är en man för dofterna var för män. Och för att jag just nu inte har någon man att köpa doften till … 🙂
Konst eller konstigt förvaltar Skyltsöndag och hos henne hittar du länkarna till fler personer som visar skyltar på sina bloggar – kolla dem!
Tycker att jag lyckades också med den här fågelbilden, såsom med sista bilden i det här inlägget.
Bilden togs genom fönstret från en av restaurangerna på M/S Baltic Queen då vi kom hem från Tallinn i dag.
Resan var väldigt givande, det känns alltid bra att vara tillsammans med vänner som har samma intressen som jag själv, bland annat innebandy.
God mat och dryck blev som kronan på verket.
Toppenefterrätt.
En liten ledsen slutknorr blev det ändå på resan då jag läste ett mejl som åter hade med mina blogginlägg att göra.
Då jag med glädje skriver om mina nya jobb och hur jag trivs med det totalt lokala jag gör kan någon få en uppfattning om att jag vantrivdes på min förra arbetsplats.
Riktigt så enkelt är det inte.
Att jag befinner mig där jag är i dag är resultatet av en väldigt lång resa som började med skilsmässan 2014 och fortsatte då lokaltidningen jag jobbade på lades ner 2015. För min del är det här frågan om en process i mitt liv som jag tycker jag har all rätt att skriva om.
Det är inte mitt fel att förändringarnas vindar stormar i medievärlden. Jag kan inte ta ansvar för att gamla kollegor eventuellt mår dåligt just nu. Samarbetsförhandlingar, omorganiseringar och uppsägningar är vardag. Det är INTE bara min före detta arbetsgivare som utannonserat sådana – samma öde drabbar massor av andra människor i branschen.
Det jag däremot kan ta ansvar för är hur jag själv mår, och vad jag gör av mitt liv. Jag har mått dåligt sedan våren 2014 och det får banne mig lov att vara slut med den skiten nu.
Lika väl får det vara slut med att buga och bocka till höger och vänster. Jag vill inte längre gå med böjt huvud och tycka att jag inte är något värd. Eller trippa försiktigt på tå, väga alla ord på guldvåg och tänka att jag inte får skriva om mitt liv på min blogg.
De som tycker att det jag skriver här är hänsynslöst och ogenomtänkt kan ju bara låta bli att läsa min blogg, eller hur?
Piece and love ❤ … och låt mig ha mitt liv när jag äntligen åter kommit i gång med det.
Någon i våras bestämde jag mig. Sommaren 2016 ska bli min bästa på länge.
Den här sommaren ska jag åter blomma ut, våga vara mig själv, stå för vad jag säger och tycker.
En underbar oas från tidig vår till sen höst.
Det känns skönt att kunna skriva om mina jobbuppdrag på den här bloggen igen. Det fick jag inte göra då jag hade mitt gamla journalistjobb. Då förväntades jag hålla det privata privat och jobbrelaterade blogginlägg fick gå ut endast på jobbets blogg.
På något sätt blev jag ängslig där, för att jag alltid var tvungen att väga mina ord. Vad får jag skriva här, vad får jag inte skriva. Och påhoppen från några personer som inte gillade det jag skrev bidrog också till att jag förändrades. Jag vågade inte vara så öppen, glad och personlig som jag ville vara.
Ölandstoken blommar.
Skilsmässan i maj 2014 gjorde ett bräckligt självförtroende ännu sämre. Jag blev en spillra av mitt forna jag och speciellt tuffa uppdrag på jobbet, där det gällde att ställa folk mot väggen med obekväma frågor, fick mig att må dåligt.
Någon sade då att ett jobb inte ständigt kan vara roligt.
Men jag vill påstå att det kan vara det.
För mig har det bara gällt att hitta de uppdragen.
Just nu har jag bara roliga jobb. Jag får inte lika stor lön som förr, men jag mår bra. Varje morgon känner jag livsglädje och förväntan.
I dag åker jag på en resa med många kära vänner. Snart börjar innebandysäsongen igen och med en del av supportrarna ska vi tagga upp oss inför stundande drabbningar – kanske öppna rösterna lite 🙂
