Som från en Aki Kaurismäki-film.
Karga miljöer och fåordiga människor.
Baksidan av en sliten Shellmack på landsbygden.
Fulsnyggt.
Vet inte vad som tilltalar mig i det här, men jag kunde inte gå förbi platsen utan att fotografera den.
Om någon undrar hur jag mår är svaret ”riktigt bra, tack” 🙂
Hur ska vi veta vart vi ska ta vägen?
Del tretton i serien finns HÄR.
En bild från inifrån arenan finns här.
Ja, det var alltså hit vi åkte i går kväll, fem timmar i en riktning, två timmar match och sedan hemåt igen i höstens kompakta mörker.
Om matchen kan du läsa ett kort referat här.
Jag tog en del andra bilder under resan. Bland annat skyltar 🙂 Men också en bild som platsar i Hur galet som helst-serien och en bild som får gå ut till Halloween.
Den långa resan och övergången till normaltid (slut på sommartiden) känns i kroppen så det blir tidigt godnatt i kväll!
Såsom jag tidigare skrivit här vidgas vyerna då jag lite oftare är i grannstaden Borgå på grund av en del nya arbetsuppgifter. Det är väldigt givande att få träffa nya människor och upptäcka nya sidor av staden, ofta till fots.
Då och då hittar jag vackra fönster.
Del 96 i serien hittas här.
Har som ni vet börjat vidga vyerna då jag allt oftare är i grannstaden Borgå på jobb. Då jag promenerade från ett jobbuppdrag mot redaktionen hittade jag den här skylten på Ågatan.
En lista på andra som skyltar hittar ni längst ner i det här inlägget.
I morgon spelar Lovisa Tor sin första bortamatch i innebandyns division ett mot Josba i Joensuu.
Vi är nio supportrar som halv elva sätter oss i en liten buss för att åka 38 mil i en riktning för att se en match som är cirka två timmar lång.
På väg befinner vi oss ungefär tio timmar då vi räknar in pauser för kaffe och mat. Hemma i Lovisa är vi kanske åter kring midnatt.
I första hand åker man som supporter så här långt för att heja på sitt lag. Men man måste nog också tycka om att åka buss eller bil. Och det gör jag. Det ligger något rofyllt i att få se landskapen svepa förbi fönstren.
Dessutom är supportergänget helt unikt – vi är många som har hållit ihop länge, blivit som en liten familj.
Jag kanske gör inlägg från resan i morgon, beror på hur tekniken funkar där i östra Finlands skogar 🙂
Ett sådant vackert lock, inte sant?
Fick det av min vän Mona i Jakobstad i Österbotten. För en tid sedan skickade hon ett Vasa-lock till mig men det råkade jag ju ha i min samling! Då sa hon att hon tror hon kan bidra med ett lock jag INTE har. Och det hade hon rätt i.
Tusen tack för det fina locket Mona ❤
Och alla ni andra som ”snubblar” över vackra brunnslock, tänk på mig och sänd ert bidrag 🙂
… värmer hjärtat och får mig att komma ihåg att jag ska fortsätta med den utmaning jag startade i somras. Vi ska skicka fler kort! Inte bara för att sysselsätta posten utan för att glädja våra medmänniskor.
Ett vackert kort med en hur liten hälsning som helst betyder mycket.
Att jag sommaren 2014 bestämde mig för att öppet berätta om mina känslor kring skilsmässan ledde till att jag fick många nya vänner och bekanta. Dels var det personer som spontant ville ge mig stöd, dels hörde många av sig som hade upplevt samma sak men som inte vågat, orkat eller av olika orsaker kunnat berätta sin livshistoria.
Alla gillar förstås inte att jag skriver om mina känslor. Somliga önskar att jag ska sluta nämna skilsmässan. Någon kanske tycker att jag ältar gamla saker.
Men skilsmässan kommer ju alltid att vara en del av mitt liv. Jag tänker inte skämmas för att jag råkat i den situationen.
De negativa tankarna kring den upptar ändå allt mindre tid nu jämfört med hur läget var för ett år sedan.
Någon gång lyckas man utan ansträngning ta de där bilderna som blir bra. Man bara ser något, riktar kameran, knäpper och that´s it.
Bilden kanske får tala för sig själv 🙂 Hur galet som helst!
När ska vi hinna hinka i oss allt det här?
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
