Känner mig ganska omtumlad efter besöket på flyktingmottagningen i Kotka. Att sitta där och höra två pojkar som är 14 och 15 år att berätta om sin flykt från Irak… Jag kände mig helt dränerad då jag kom tillbaka till Lovisa på eftermiddagen.

Men nu är det ju faktiskt inte mig det gäller.
De här killarna har något att berätta, och de VILLE prata om sina känslor.
På centralen är man orolig att intervjuer och diskussioner går överstyr. Man har inga psykologer som kan ta sig an någon som eventuellt får ett sammanbrott.

Men de här unga killarna var så kloka… de inser redan i dag att enda sättet att klara av att hantera alla minnen är att prata, prata och åter prata. De gråter ut hos varandra. DET om något är bevis på en inre styrka och egentligen är det ofattbart att den styrkan finns, efter allt vad de varit med om.

Människosmugglare som inte skyr några medel, som kör på fyllan, som tar alla pengar flyktingarna har, som överger en del av dem så att de kvävs ihjäl i bilarna eller drunknar i Medelhavet…

Jag tänker också på alla dem som inte vill ta emot asylsökande i Finland. Inser de inte att de här pojkarna inte haft några val? De skulle helst ha stannat i sitt hemland, men vem flyr inte ett land i krig där du eller dina närmaste kan bli dödade vilken dag som helst?

Nä, nu saknar jag ord.
Jag håller på med ett reportage kring det här och sätter ut en länk här den dagen texterna finns på webben. Då får ni ta del av Ibrahims och Nameqs berättelser.

(del 17 i min väggserie hittar du här)