I restaurang Bistro Cantor i Lovisa finns många fina fönster. Jag gillar speciellt att de är djupa. För det här kan väl ändå inte kallas fönsterbräde? Har säkert något namn som mina kloka bloggläsare känner till?
Hur som helst, jag tar med olika slags fönster i den här serien. Fönstren måste inte alltid synas i sin helhet eller fotograferas utifrån.
Del 41 i serien finns HÄR. Därifrån hittar du de övriga 40 fönstren steg för steg bakåt så långt du orkar gå.
Oj, det blev intressant det här med nätdejting så jag fortsätter direkt på serien jag startade i går.
Jag har fått många intressanta kommentarer och en del indirekta frågeställningar. Noterar alla och återkommer till var och en, om inte nu så i senare inlägg.
En läsare skrev att hon är skeptisk inför dejtingsajter för att hon tror att 99 av 100 ljuger om sig själva och sätter ut falska foton.
Själv har jag gått till väga såhär:
– Jag kan låtsas vara miss Finland, men då mannen vill träffa mig avslöjas det direkt att jag inte är det, så varför ljuga? Bättre att ärligt berätta om ålder och övervikt.
– Då jag lagt ut riktiga foton på mig själv kräver jag att den jag ska bekanta mig med via sajten gör detsamma. Han kan förstås lägga ut falska bilder, men gör han det kan han inte sikta på att vi seriöst ska träffas IRL (in real life) vilket ändå oftast är tanken då man går ut på en dejtsajt.
Här vill jag poängtera att utseendet är inte det viktigaste, men jag erkänner att det har en viss betydelse för att jag ska känna mig bekväm vid en eventuell första dejt IRL. Tror att motparten tänker detsamma.
De flesta dejtingsajterna har moderatorer som kollar dina bilder först, så det är onödigt att försöka lägga ut erotiskt laddade sådana.
Har inte ens behövt försöka och misslyckas här. Sajten meddelar tydligt då du ska lägga ut bilder på dig själv att de genomgår en koll innan de går ut.
I morgon berättar jag hur jag gick till väga då jag lade ut den första kontaktannonsen, hur det kändes och vilket gensvar jag fick.
Finns väldigt mycket jag vill säga och skriva om att dejta på nätet. Så jag tänkte köra i gång en liten serie.
Ni läsare får fråga vad ni vill i kommentarsfältet och så svarar jag efter bästa förmåga i de följande inläggen.
Så här till att börja med kan jag kanske säga att nätdejtingsvärlden ungefär ser ut som bilden av klisterbildsarket.
En del personer är med hela sitt stora hjärta ärliga där på nätet. Andra har inte samma helhjärtade engagemang. Tyvärr saknar en del gott hjärta också. Vissa kan ha hjärtat upptaget på annat håll men ändå jaga nya hjärtan = hemliga äventyr.
Fick en väldigt rak fråga av en kollega i går. Jag uppskattar sådana. De känns mycket bättre än gissningar och skvaller. Han frågade om jag hittat en ny man och jag svarade ”ja, men få nu se vad det blir, vi bor ganska långt från varandra”. Jag kan inte säga att den här nya mannen och jag har ett förhållande. Så snabbt går det sällan till, och kanske det är helt bra så.
Kollegan började humma lite för sig själv när jag sa att jag träffat en kille via nätet. Han förstod att det är tidens melodi, men hade ändå på något sätt tänkt att det kunde gå till så som det gick till förr.
Att man träffades och förälskade sig i varandra på en keramikkurs 🙂
Ja, det kan väl gå till så. Jag kan väl också träffa prinsen i supermarketen. Men lika sannolikt som att jag gör det är det att jag missar honom med samma bråkdel av sekund som hade krävts för den unika träffen.
I den här serien ska det bli både fördelar och nackdelar med att nätdejta, och jag ska försöka ha glimten i ögat hela vägen 🙂
Och för säkerhets skull bör jag väl tillägga att jag aldrig röjer mina nätkontakters identitet. Det vore ju bara dumt. Då skulle nog ingen våga ta kontakt med mig härefter 🙂
Hups! Tiden går, förra inlägget i serien Fina fönster skrev jag i mitten av januari.
Här kommer nu ett lite annorlunda fönster. Det ligger på trottoarnivå i centrum av staden. Vet inte om det nånsin varit ett riktigt fönster eller om det alltid varit ett låtsas-sådant.
Om där finns en glasruta bakom är det svårt både att se ut och att se in 🙂
… våra kandidater i riksdagsvalet.
Förtidsröstningen kör i gång om en vecka.
De ställningar som staden ansvarar för har kommit upp vid torget.
Borde kanske inte nån av dem snyggas upp lite?
Träd fascinerar mig. Och skuggor av dem som faller mot trottoaren eller marken. Jag har många gånger tänkt att jag ska måla dem, alltså inte måla på trädstammarna, utan närmast göra en tavla med trädmotiv. Men eftersom jag inte har tålamod att pilla och teckna tror jag att det får låta sig göras på annat sätt. Idéer finns.
Nu vet jag att konsten fungerar som terapi.
Kände mig deppad och hade noll inspiration för konstkursen.
Men vännen jag börjat gå kursen med fick mig övertalad.
Ser kanske ur psykologisk synvinkel inte så bra ut. Deppad människa målar sin syn på världen?
Kom sedan på att jag skulle testa en tryckteknik. Jag hade ingen lärobok att utgå från, frågade ingen om råd. Tänkte bara att gult på svart blir bra. Lite vitt blandade jag i det gula och lite målningsmedium (förändrar färgens egenskaper, kan förlänga torktiden, öka transparensen eller göra färgen blankare – källa).
När sedan en annan kurskamrat gav mig sina överblivna färger som låg på ett fat av papp visste jag plötsligt vad jag skulle göra. Jag hade precis målat en knallgul botten och tänkt föra över något mönster i svart på den. Men i stället använde jag hennes färger och åter en gång min tryckteknik. Inget slängdes bort, allt togs till vara.
Och sedan fortsatte jag av bara farten, just for fun.
Alla de här tre konstverken är inte riktigt färdiga än. Ska stilisera dem nästa vecka.
Egentligen hade jag börjat kursen med att måla en bild av en vit muminfigur på blå botten. Verket skulle heta ”Why didn´t I create Moomin”. Teckningen blev naiv och jag tyckte Mumintrollet sa till mig att jag ska sluta försöka rita något realistiskt.
– Kludda, sa figuren. Det är du bättre på.
Tänkte sedan slänga Mumin i skräpkorgen innan jag gick hem. Men ytterligare en kurskamrat räddade honom i sista stund och bad mig signera teckningen 🙂
Så glad jag blev av kvällens konstkurs! Konst funkar verkligen som terapi!
… är måhända det här huset, Byagården på Sarvsalö i Pernå. Åtminstone så här utifrån sett.
Men gården är viktig för dem som bor på ön. Och speciellt för seniorerna. Jag var där som reporter på deras verksamhetsstund i dag. Mycket gemytlig stämning inomhus, och glimten i ögat på deltagarna fastän det inte alltid bara är en dans på rosor att åldras.
Vädret har också varit jättegrått i dag. Snål blåst, snöblandat regn, gråare än grått.
Men jag försöker tänka positivt. Om vi aldrig har sura, kyliga och blåsiga dagar – kan vi njuta av sol och värme då, om de fanns precis alltid?
Och även om ytan är grå hos en människa till exempel, kan insidan vara fin, så som den är när det gäller det här huset.
Och ännu ett plus med det här vädret. SÅ syrerik luft.
Det kommer dom där dagarna i sommar då vi har +35 i skuggan och pustar då vi inte hittar svalka nånstans, kläderna klibbar fast i huden och många har svårt att andas.
Precis alla sår har väl inte läkt efter skilsmässan.
Men när jag ser min ex-make och hans nuvarande kvinna tillsammans gör det inte längre ont inombords.
Tömmer de sista (förhoppningsvis) lådorna han hämtade till mig i torsdags. Det mesta av innehållet kan jag slänga, vet inte varför jag sparat på gamla tidningsurklipp och en massa annat ”skräp”.
Gjorde inte heller ont att hitta fotografier och vykort från resan vi gjorde till Rom förra påsken. Föga anade jag då att han redan hade inlett sitt nya förhållande bakom min rygg. Men som sagt, det kvittar när jag tänker på det där nu.
I dag kan jag med handen på hjärtat glädjas åt alla de fina minnen jag har från ett nästan 17 år långt förhållande. Tiden läker nästan alla sår.
Jag har förlåtit honom. Och jag har skrivit en lista med saker jag vill tacka honom för. Den blev faktiskt lång.
Nu tar jag en dag i taget.
En ny man har dykt upp i mitt liv. Men det är som sagt alldeles för tidigt att säga hur alltsammans utvecklas. Jag är bara så glad då jag inser att livet går vidare. Stängs en dörr bakom mig finns det alltid nya att öppna, ta sig genom och så vandrar man vidare i livet.
Mignonägg – en rejäl tjuvstart på påsken med andra ord 🙂
De är handgjorda enligt recept från 1896.
Karl Fazer hämtade ägget från Tyskland och det är den näst äldsta produkten i Fazers nuvarande sortiment.
Ägget framställs genom att gjuta en fin mandel- och nötnougatfyllning i ett äkta äggskal. I tiderna levererades delikatessen även till den ryska tsarfamiljen.
