… och jag som trodde jag skulle gråta när jag fick brevet.
Eller åtminstone då jag undertecknade det.
Men vet ni, jag kände nästan ingenting. Kanske lite vemod. En stilla undran, hur gick det nu så här? Vi som alltid skulle vara tillsammans.
Eftersom jag tagit mina bloggvänner med på resan ända från den dag jag i juni skrev inlägget Skilsmässobloggen? vill jag låta er få ta del av hela historien. Och för er som så vill är det bara att läsa vidare här så får ni veta ”vad som hände sedan”.
En dag efter att betänketiden var slut skickade ex-maken in papperen. Det tolkar jag som att han är fullständigt säker på sin sak 🙂
När jag fick första brevet i somras av tingsrätten kluddade jag dit en kommentar i stil med ”motsätter mig skilsmässan, men vet att det inte spelar nån roll”.
Heh! Lite var jag tvungen att obstruera.
Men i dag gjorde jag inget annat än skrev under, stoppade papperet i svarskuvertet som jag klistrade igen.
Livet går vidare.
Hann redan under ett par månaders tid hålla kontakt med en annan man, men när jag tyckte vi skulle träffas IRL blev han förskräckt. Misstänker att han inte hade rent mjöl i påsen eller alla hästar i hagen…
Så det var bara att dra några djupa suckar och gå vidare – åter en gång.
Följande dag träffade jag en ny man 🙂 Men tro nu inte att jag bjuder hem honom direkt. Jag vill bara säga att svårare än så här verkar det inte vara.
Och ja-ja-ja … klart jag är försiktig på alla sätt. Ni skulle bara veta vilka försiktighetsåtgärder Bond och jag vidtagit 😀
