Bit för bit byggs nya hemmet

~ Carita Liljendahl ~ 21 kommentarer
Min väninna Hanna hjälpte mig flytta möbler och kom med idéer om vad ska stå var.
Min väninna Hanna hjälpte mig flytta möbler och kom med idéer om vad ska stå var.

I går delade min kollega och vän Hanna och jag på en flaska mousserat. Samtidigt flyttade vi de möbler jag inte hade orkat bära ensam.

Den här hörnan blev klar först. Sekretären är arvegods, blommorna fick jag av Hanna i går. Ljusstaken har jag visat bild av tidigare. Barcelonasoffan är mitt bästa loppisfynd.

I dag ska jag njuta en stund på släktens sommarställe. Det var faktiskt bara sju grader då jag vaknade, nu är det tio. Men meteorologen har lovat upp till plus arton i dag.

I morgon, tisdag och onsdag ska jag på en framtidsverkstad som hör ihop med mitt jobb. Då kan det bli en eller annan bild från grannstaden Borgå.

För bara två, tre månader sedan hade jag inte trott att jag faktiskt skulle kunna trivas i nya bostaden. Och att jag skulle kunna känna såväl glädje som framtidstro.
Men det är vad jag känner.
Tack alla ni som följt och följer mig, som kommenterar och peppar!

100 meter till Central Park

~ Carita Liljendahl ~ 11 kommentarer

Hello! Here I am. Living at Queen Street in the middle of the city.
Next to the Central Park. Not bad, not bad at all.

Ja, jag bor alltså hundra meter från Lovisas stora gröna lunga, Kapellparken.

 

Det här är inte Kapellparken men jag kan döpa den till Prima Park för den ligger så prima till rakt nedanför min balkong mot väst.
Det här är inte Kapellparken men jag kan döpa den till Prima Park för den ligger så prima till rakt nedanför min balkong mot väst.

Bilderna i mina inlägg kommer de närmaste dagarna att vara fotograferade med och texten författad på iPade:n. Har inte fått den optiska fibern med det trådlösa nätverket kopplad än och vet inte när det sker, men kanske inom en vecka.

I dag och i morgon packar jag upp, men jag har ingen brådska. Varje sak ska hitta sin naturliga plats.

Jag letade för övrigt länge innan jag hittade trådlösa tangentbordet till surfplattan. Gick igenom alla lådor, men förgäves. Det positiva med jakten på tangentbordet var att jag hittade allt möjligt annat jag behövde, som till exempel en sax.

Jag pratar ibland högt för mig själv och just den här morgonen har det blivit mycket av den vanan. Jag sa till mig själv att jag visste att jag hade lagt den på ett fiffigt ställe, några lådor är nämligen packade med sådant jag vet att jag behöver rätt omgående.

Men jag hade missat en låda, den jag hade packat sist av alla. Den låg under en annan låda.
Trägen vinner, jag hittade tangentbordet så nu kan jag blogga utan att det tar  jättelång tid.

 

Snabb rapport från nya bostaden

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer
Mycket provisoriskt men huvudsaken att det funkar :-)
Mycket provisoriskt men huvudsaken att det funkar 🙂 Till och med tejpningarna finns kvar på tv-bordets glasdörrar…

I går kom resten av mina ägodelar till nya adressen. Allt var klart kring halv åtta på kvällen men då var jag så trött att jag inte ville göra annat än sitta i soffan, titta på tv och dricka ett glas vin.

Nåväl – att titta på tv gick ju inte. Antennsladden fanns i gamla bostaden.
Men så kom jag på att jag har en surfplatta. Problemet var löst!

Flyttade sedan några lampor hit och dit för att få bra belysning då jag läste tidningar i min superfina soffa.

Det kändes fint att titta på solnedgången från balkongen.
Och att lyssna på alla främmande ljud både från huset och från omgivningen.
För att inte tala om alla främmande dofter i ett nyrenoverat hem – men allt kändes bara så toppenfint!

Min goda vän Nalle, som jag fick då jag var fyra år, inspekterar sängen och ger bästa betyg för den.
Min goda vän Nalle, som jag fick då jag var fyra år, inspekterar sängen och ger bästa betyg.

Inge-Maj hade hjälpt mig fixa i ordning sovrummet så jag inte skulle behöva bädda efter flytten sent på kvällen.

Jag sov väldigt gott faktiskt och de gånger jag vaknade visste jag var jag var. Jag kände mig trygg och mådde bra.

Och jag hade räknat fönstren innan jag somnade och jag drömde om en man… så framtiden får utvisa om det stämmer det där med att den man drömmer om blir ens tillkommande 🙂

På morgonen gick det inte att spola i toan… så det var den första skitgrejen jag råkade ut för i nya bostaden 🙂
Men jag litar på att saken är fixad då jag kommer hem.

Vi hörs under helgen! Ser fram emot att få börja packa upp.

Rekordlångt bord

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

För en knapp vecka sedan blev det ett Guinness världsrekord i Lovisa.

Mer om domarens beslut kan ni läsa HÄR.

1286 meter, 75 centimeter. Så långt var bordet. Som skulle vara enhetligt och varken skrangligt eller på något sätt med bitar som inte satt ihop ordentligt.

Skriftligt bevis på duken.
Skriftligt bevis på duken.

Och den här bilden togs på lördagskvällen då jag och en väninna gick längs vallen där rekordbordet fanns.

Bra att den här bilden blev tagen, tack Merja!
Bra att den här bilden blev tagen, tack Merja!

 

 

I dag flyttar jag!

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer

Så det är helt möjligt att det inte kommer något inlägg i kväll, för jag vet inte om fiberoptiken och det trådlösa nätverket är klart i min bostad än.

Jag har skrivit några tidsinställda inlägg för säkerhets skull. Å andra sidan går det förhoppningsvis att blogga via surfplattan. Då tar jag också foton med den.

Men vi får se hur det blir – jag tar en dag i sänder.

Kommer att ha mycket att göra de närmaste veckorna då jag både ska jobba och packa upp.

Men det är väl bara bra, då hålls tankarna borta från det som fortfarande stundvis gör mig ledsen.

Varför jag inte räckte till, varför jag inte var bra nog? Varför jag lurades och bedrogs…

Som ni ser – det går upp och ner – men jag ÄR starkare än jag var i somras – och jag SKA fixa det här.

Här ser ni en ljushållare jag köpte på producentmarknaden under Lovisa Historiska Hus. Fin inte sant?

Har köpt några enstaka nya saker till mitt nya hem, den här ljushållaren är fin tycker jag.
Har köpt några enstaka nya saker till mitt nya hem, den här ljushållaren är fin tycker jag. Fotograferad i gamla lägenheten.

 

Sista natten

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer
Helt otroligt, vi har lyckats tömma alla hyllor!
Helt otroligt, vi har lyckats tömma alla hyllor!

Samarbetet med honom som jag bodde ihop med och som jag ännu officiellt är gift med har gått bra.
Hahaa – det är svårt att veta vad jag ska kalla honom för jag kan ju inte skriva ex-maken då han ännu inte är det, och även om de flesta av er vet vad han heter skriver jag inte längre ut hans namn.

Ikeas Billyhyllor i arbetstrummet är tömda.
Flyttlådor står staplade överallt i alla rum.
I morgon kväll kommer flyttföretaget.

Jag sover sista natten i den här lägenheten. Och just nu känns det ingenstans.
Det är varken sorgligt eller vemodigt – jag har förmodligen bearbetat det här tillräckligt länge. Sedan slutet av maj har jag ju vetat vart jag ska flytta.

På jobbet har vi ju också stora saker på gång. I går fick vi information om hur många årsverken ska bort och jag intervjuades av lokalradion. En del av det jag sade finns säker på Yles Arena, men HÄR hittas webbversionen.

I morgon packar jag ner tv:n och datorn. Jag åker till nya bostaden och kopplar på elektriciteten i kylskåpet.
Finns massor att tänka på och att komma ihåg, men jag tänker ta det lugnt. Ett steg och en dag i taget.

Hissa flaggan för mig!

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer
Hissa flaggan på torsdag! Då flyttar Carita!
Hissa flaggan på torsdag! Då flyttar Carita!

Inrikesministeriet rekommenderar allmän flaggning torsdagen den fjärde september.

Så se till att ni hissar flaggan – det FÅR kännas stort då jag flyttar.

Och okay, ni får gärna flagga också för att det gått sjuttio år sedan fortsättningskriget avslutades.

Huvudsaken är att flaggan är i topp – för det här är en stor händelse i Caritas liv.

Det här hade hon i och för sig inte trott att skulle hända – hade ni frågat henne i våras om hon ska flytta bort från åsen och in till stan hade hon svarat nej. Hon trivdes i fyran och hon trivdes med livet med sin make.

Men saker och ting blir inte alltid så som man tänker, tror, vill eller hoppas.

Dock går livet alltid vidare – om man vill leva – och det vill jag ❤

Jag sträckte ut min hand…

~ Carita Liljendahl ~ 33 kommentarer

… och ville att vi skulle försonas på ett sådant plan som det är möjligt att försonas.

Jag talar om mig själv och min makes nya kärlek.

Tyckte det är så onödigt att vi var ”ovänner” eller att jag själv hade svårt för att möta henne.

I den här lilla staden är det ju nästan omöjligt att aldrig mötas på gatan… och dessutom tänkte jag att jag mår bättre själv om jag öppnar mitt hjärta och är storsint.

Så jag frågade henne om jag får besöka hennes hus på helgens evenemang och det fick jag.

Den innerliga kram vi gav varandra blir ett minne för livet. Personligen kände jag att steget jag tog var helt rätt, åtminstone för mig.

Jag tror på änglar, på Gubben Gud, på kärlek och försoning.

Varma strumpor, choklad och ett ljus.
Varma strumpor, choklad och ett ljus.

Jag får fortfarande kramar och hälsningar av vänner och bekanta som frågar hur jag mår.

I går fick jag den här gåvan. Ett ljus som ska lysa upp mitt höstmörker, choklad som tröstar på sitt sätt och ett par varma strumpor som vännen hade stickat själv.

Om jag lär mig något av allt det här, som till exempel att själv visa omtanke för alla som visat mig det. Om jag kan finnas där för dem någon dag som de kanske behöver mig… då har den här sommarens mödosamma resa i mitt liv inte gjorts förgäves.

Jag har fortfarande en lång väg att gå.
Jag har inte sörjt klart.
Jag är inte hel, jag har inte världens bästa självförtroende.

Men jag har tagit ett stort och viktigt steg i processen och jag kan gå vidare i den.