Till råga på allt är jag en sådan person som sköljer ur alla kletiga förpackningar innan jag sätter dem i soppåsen. Konservburkarna går samma öde till mötes, dessutom stoppar jag dem med den vassa ändan nedåt, så att ingen ska skära sig.
Så säkert har jag nåt slag av diagnos. Eller fler.
Man kunde ju tro att man kommit in i Sannfinländarnas högborg då man ser de där kängorna.
Som journalist avslöjar jag inte min källa, alltså vem som sa så här.
Jag vill inte att hen blir fälld för hets mot folkgrupp.
Det har diskuterats mycket kring ämnet på senaste tid och skrivits flera artiklar. Här finns en av dem.
Diskussionerna och skriverierna är motiverade.
Allvarligt talat måste vi kunna sätta gränser och definiera vad som är hets mot folkgrupp och vad som inte är det. Samtidigt som vi måste få skämta, rita karikatyrer och köra med roliga seriestrippar á la Basses bästa.
Men – var går gränsen mellan humor och hets mot folkgrupp?
Stefan Lundberg hade en intressant artikel i söndagens Hufvudstadsbladet (15.9). Tyvärr har jag inte hittat den digitala versionen.
Där citerades någon som sa att det inte är hets mot folkgrupp att säga ”finnarna har dåligt ölsinne”. Att dra alla från en folkgrupp över samma kam är däremot inte bra. I synnerhet inte om man säger ”alla romer stjäl” eller ”alla somalier är våldtäktsmän”.
Nu undrar jag om citatet i början av detta inlägg kan tas med humor så som det var menat, eller om någon Sannfinländare på riktigt kan ta illa upp…
Det här är Gamla Valkomvägen. Till den här platsen tog det tio minuter att gå från huset där vi bor.
I dag fick vi fyra tidningar. Börjar alltid med Östra Nyland, tidningen som jag själv är med om att göra. I det stora hela vet jag ju alltid vad den innehåller, men nu vill jag läsa allt.
De övriga tidningarna som kom i dag var Borgåbladet, som jag alltid läser efter ÖN. Sedan står Hufvudstadsbladet i turen och sist läser jag Helsingin Sanomat. Den finska tidningen får ofta vänta till kvällen.
Vi har haft samarbetsförhandlingar på jobbet. Som viceförtroendevald har jag åkt till Helsingfors två gånger på åtta dagar. Även om ingen permitteras från vår redaktion tärde förhandlingarna på mina kraftresurser.
I dag jordfästes min morbrors livskamrat. Han dog i januari, hon gick nyligen bort.
Jag har varit tankspridd och trött och ganska okoncentrerad de tre senaste dagarna.
Att vara journalist är inte bara att skriva per automatik. Jobbet är kreativt och kräver energi. I bästa fall GER jobbet energi åt mig. I torsdags hade jag faktiskt en födelsedagsintervju med en rolig gubbe.
Mest har energin ändå de senaste dagarna gått till tråkiga saker. Men så är det bara ibland.
Därför blev jag så glad då jag kom hem i dag. Jag hade faktiskt tänkt så här: om det ändå fanns ett fång blommor som väntade på mig.
Och det fanns det.
Men ingen lapp som förkunnade av vem jag fått dem. Maken är dock på de misstänktas lista 🙂
Och jag känner tacksamhet. För jag har inte varit den som sprudlat av glädje de två senaste dagarna, fastän jag i allmänhet är en glad person.
Älska mig mest då jag förtjänar det minst.
(ps. i morgon vill jag göra höstfint på balkongen, fastän det ännu är full sommar med 22 plusgrader)
Visst kan man säga att jag gör det. Glider fram på en räckmacka här i livet. Det var en kollega som sa det på jobbet i dag då jag berättade vad vi skulle äta med våra gäster på kvällen.
Kollegans blogg hittar ni för övrigt här.
Och av gästerna, som var svärmor, svärfar och FasterAster, fick vi en bukett av sensommarens blommor. Tusen tack för den!
Efter en lång dag på jobbet, då jag kommer hem runt åtta på kvällen och har haft en koncentrationskrävande dag på layouten – – – då måste jag få tömma hjärnan med spel.
Det är så befriande att bara sitta där och klicka. Skapa kombinationer av päron, rödbetor och äpplen. Matcha diamanter eller krossa godis.
Men i går tänkte jag att den här vurmen kanske har gått för långt ändå.
Jag tittade på Finnkampen i friidrott på tv. På läktaren satt tre personer klädda i vitt och blått. Bredvid sig hade de en person i gult och blått, och bredvid den personen fanns ytterligare en klädd i blåvitt.
Och vad tänkte jag då? Jo, att om jag flyttar den i gulblått åt sidan så får jag en fin kombo av blåvitt 😀
… det är jag det. Guuben har roligt åt mig då jag springer runt och fotograferar allt jag ser. Titta, ett äpple! Det måste jag ta ett kort på. Och en närbild av en tårta, blommor i motljus, och det där gamla bordet!
Så det blir mycket bilder nu.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 