Det är ju fullkomligt omöjligt att på bild fånga Guds vackra natur. Men jag gjorde ett försök. En dag som den här skulle jag helst av allt ta all kamerautrustning jag äger med mig och pallra ut
i naturen. En termos med spetsad kakao skulle jag förstås också ha
i armhålan.

Men – man kan inte få allt. Så i dag sitter jag på redaktionen och syr i hop sidorna till lördagens tidning. Men det är roligt det också. För i morgon har vi åtminstone ett par nyheter åt läsarna.

Det är no mercy.
I morgon måste jag greppa dammsugaren.
Jag har levt rövarliv sedan söndagen. Det finns smulor överallt. Säkert också någon bit av brieost intrampad i mattan.
Men varför dammsuga i kväll? Jag kommer ju att grisa ner lite till innan jag går och lägger mig.
Det är först i morgon mitt på dan som alla spår av Grisen helst ska vara eliminerade. Så varför panikera i kväll när jag kan panikera i morgon bitti?

Min första reaktion när jag såg Matias Strandvall på bild
i dagens Husis var Vem är den där gamla gubben? Inte undra på att Finland inte klarar sig i VM på skidor längre då bara gamlingar deltar.
Men sedan läste jag ju artikeln och jag tycker Strandvall, 25, som odlat mustaschen enkom för VM, har humor. Han vågar också sticka ut och säga sådant som varken är typiskt finskt eller finlandssvenskt. Att han har åkt banan i sitt sinne många gånger och sett sig stå högst uppe på prispallen.
Det blev inget guld och många skrattar säkert åt honom nu, men det hoppas jag att han bjuder på.
Nu har VM på skidor i Oslo  bara börjat och patriot som jag är tänker jag göra som Strandvall – nej, inte odla mustasch – men
i mitt inre se hur Finland kniper en massa medaljer.
Sedan gör det inget om vi inte får några i verkligheten. Jag och Strandvall får nog våra 😀

Och då menar jag inte att de tappat sina tänder.
Jag menar att tanter, i min ålder och äldre än så, också har åsikter.
Men får vi vara småvulgära, får vi svära, servera ironiska skämt? Helst inte?

Att blogga så att alla blir nöjda och glada är ungefär som att försöka balansera på en slak lina. Det går helt enkelt inte.
Samtidigt som jag vet att jag är en offentlig person vill jag också kunna vara privat. På bloggen tvingas jag dagligen väga min ord på guldvåg. För jag vill ju inte såra någon.
Men jag vet ju heller aldrig vem där ute i cyberrymden tar illa upp av mina inlägg.
Den digra respons jag hittills fått har varit övervägande positiv. Ändå har jag förstått att många inte gillar det jag skriver. Det rynkas lite på näsorna både i slott och i koja.

Jag läser tiotals, ibland hundratals, bloggar per dag. Bloggar skrivna av såväl unga som gamla människor, kvinnor och män.
Sådär generellt kan man säga att många kvinnor bloggar om mode, föräldraskap, känslor, inredning och mat. Men alla gör det inte och alla flickor är inte snälla flickor.

Så min fråga är nu. Tycker ni att män tillåts ha en tuffare stil i bloggarna? Har du som ironisk, svärande och småvulgär kvinna fått höra att du ska ändra stil?

(bilden är Arga Tanten på tidskriften Astra Novas populära tygväska)

Om min bil, även Svensson kallad, hade haft en hand och därmed ett långfinger hade han visat det åt mig i kväll, hur väluppfostrad han än annars är.

Jag tvingades ju kallstarta honom efter jobbet. Har ingen elstolpe att koppla honom till där. Han hade stått där sedan klockan 12, alltså i nio timmar, och troget väntat på mig.

Sedan kommer jag bara och sätter mig i bilen. Termometern visar -21 grader och jag vrider på startnyckeln. Han startar utan problem.

Men hade han haft det där långfingret, så…

Alla mina små och stora vänner ska så småningom få lite mera mull i krukan. Hur jag ska lyckas tränga in något i den spretiga kaktusens kruka är dock ännu en öppen fråga. Å andra sidan vet jag inte om han vill ha någon ny mull. Han verkar stortrivas med sitt liv sådant som det är nu.

Räknade nyss antalet grönväxter här hemma. Har 34 stycken. Så det finns plats för fler. Blir nog längre fram på våren en sväng via lokala blomsteraffären, torget och kanske Ikea.
Våren är i antågande!

… ge lite ny mull åt blommorna i min djungel här hemma.
Jag ska inte plantera om, det gör jag nästan aldrig. Stora växter klarar sig med att få ny mull på ytan
i krukan.
Det här har jag planerat i tre månader minst. Bra att komma till skott senare än aldrig.
I morgon ska jag också utnyttja balkongen som frys. Vår riktiga frys sade upp kontraktet i somras. Nu har jag köpt för mycket bröd, det vill säga – jag glömde att jag är ensam i hushållet några dar.

Och det gäller ju att utynyttja naturens frys nu då den finns. På helgen är det för sent. Då kommer värmeböljan!

Tyckte det här var en av dagens nyheter. Hotell Viru i Tallinn har öppnat ett rum, eller en lägenhet,
i våning 23 om jag inte minns fel. Där visar man vilken utrustning KGB använde för att få reda på vad gästerna språkade om. Häftigt! Som i värsta Bondfilmen från 1960- och 1970-talet. Bandspelare med stora rullar, mikrofoner och all möjlig annan spionutrustning.
Verkligheten överträffar ofta dikten, sägs det.

… drömde jag mig bort till denna sköna strand.
… tänkte jag, i vissa länder behövs inga motorvärmare.

Då jag låg platt på snön, halvvägs under min stora Volvo, med sladden till motorvärmaren mellan mina stelfrusna fingrar undrade jag också vem som kläckt den geniala idén att placera kontakten just där.

Då jag låg platt på snön tänkte jag, varför blir jag kissnödig just nu?
Tur att inte ambulansen anlände med sirenerna på. Tänk om någon granne hade sett mig. Vad GÖR tanten? Har hon fått ett epileptiskt anfall?

Då jag hade fått fast sladden i bilen, mödosamt rest mig från marken och dessutom fattat hur jag skulle ställa in timern på stolpen, då hade jag glömt den fina sandstranden.

Då var jag bara stolt över att jag hade klarat allt det där själv.
Som en riktig man.

Det är underbart att åka buss. Vare sig det är frågan om bussen mellan Lovisa och Helsingfors eller bussen från Märlax till Valkom.

När jag åker buss får jag en massa idéer. Det här ska jag blogga om! Det här måste vi skriva om i tidningen!
Jag är alltså helt säker på att bussfärder främjar kreativiteten.
Ibland sitter man ju och tjuvlyssnar på folk. Serveras kanske till och med ett nyhetstips. Ibland får man stommen till ett kåseri.

I dag såg jag att många människor ännu har kvar ljusslingor i olika kulörer, till och med adventsstjärnor i fönstren. Min första tanke var nämen va faaen, hur är folk funtade? Men sedan besinnade jag mig och tänkte om. I detta kalla mörka vinterland måste människan få omge sig med ljus. Och det är inte jag som ska säga om kreationerna i andras hem är smaklösa eller inte.

Under den ungefär tio minuter långa färden hem hann tusen tankar korsa min hjärna. Länge leve lokaltrafiken var en av dem.
Att åka buss i lilla Lovisa är ungefär som att åka taxi. Jag skulle egentligen inte behöva trycka på stoppknappen. Föraren vet var jag ska kliva av. Nån gång har jag i tidig morgonstund, trött efter ett krogbesök inte behövt svara annat än Hem! då taxichauffören frågat vart jag ska.

Länge leve lilla lokala Lovisa!