Denna syn mötte mig i dag klockan 10.15. Jag var inte oförberedd, tvärtom rustad till tänderna för att gräva fram kära Svensson.

Men det jag inte hade räknat med var en totalt oplogad gårdsplan och drivor av snö som blåsten hade skapat. På sina ställen 30 centimeter höga.

Och snöhögar som mätte mer än halvmeter hade bildats då grannarna tagit sig ut från garagen och plogat upp vad som behövdes för att komma ut därifrån.

Nej nej, tänkte jag. Taxibilisterna i stan ska också ha något att göra.
Men inte var det lätt för den att komma fram till vår gård heller.
Bäst skulle det vara att installera en liten plog framför sin bil, för inte är det alltid lätt att bo i våningshus heller.

Måndagar tenderar bli parenteser i mitt liv.
Måndagar börjar 8.30 och slutar mellan 17-19 på jobbet.
Måndagar är dagar då jag inte vet vad jag har  gjort.

Natten mellan söndagar och måndagar brukar jag drömma om jobbet. Jag börjar planera det redan då. Förra natten drömde jag att det trillade in hundratals mejl i två inboxar och alla hette ”Snögubbetävling”.

Mycket riktigt kom det många nya snögubbar till vår tävling i dag. Så många att vi måste sätta en deadline för inlämnandet av bidrag. Annars drunknar vi i dem.

Väl hemma varvade jag ner med Kyrkpressen, Kuriren, Kaffekvarnen på distans från radion i köket och Antikrundan på SVT. Pensionärsvarning? Ja, men det måste det väl för fasiken snart få bli. Om jag ska leva tills jag blir 98 har jag nu kommit halvvägs.

Måndagar är ofta parenteser i mitt liv – javisst. Men parenteser är också intressanta, då man ser tillbaka på dem. Och i morgon kan jag läsa i ÖN vad jag åstadkom under parentesen klockan 8.30-19.

(bilden är tagen från ”Antikrundan” på TV med min fenomenala Olympus Digital, så helt ute och cyklar så där tekniskt/digitalt är jag inte)

Svenskarna är ett ordentligt folk.
Det bekräftades i dag då jag försökte luska ut lite information om olika whiskysorter
på nätet.
Huvudpersonen
i mina böcker, Adrian Debutsky, gillar whisky. Han har gått med i en onlineklubb på nätet för att kunna köpa unika whiskysorter så fort de kommer ut på marknaden.

För att jag själv ska hänga med i utvecklingen och inte skriva rappakalja om whisky, och därmed riskera att bli utskrattad
av whiskykännare världen över – måste jag ju läsa på lite.

Men döm om min förvåning då jag försökte kliva in
på whiskyinfo.se.
Där måste jag svara på frågan om jag fyllt 25 eller inte.

Det har jag ju inte gjort, men jag tryckte på den gröna knappen ändå. Och hoppas att jag inte har polisen bakom dörren inom en kvart…

Den här bloggen föddes ursprungligen för att jag skulle kunna vädra de tankar som rörde sig
i mitt huvud medan jag skrev böckerna om Adrian Debutsky. Därav namnet ”Debutsky´s Blog – Inne i huvudet på en författare”.

Tredje boken, med Adrian som huvudperson, är under arbete. Jag började med den sommaren 2009 och har en förhoppning om att få berättelsen klar hösten 2011.
En del författare skriver böcker på några månader, av andra kräver processen mellan fem och tio år. Så än är jag inte desperat
i mitt projekt.
Däremot känner jag att en del av Adrians beundrare börjar bli mer eller mindre desperata i väntan på hans senaste eskapader 🙂

I dag har jag tänkt ägna några timmar åt mitt författarskap. Och den här bloggen kommer fortfarande att få heta ”Debutsky´s Blog – Inne i huvudet på en författare”. För Herr Debutsky finns där väldigt ofta, han rumsterar om i mitt hjärnkontor och ger mig alla möjliga idéer.
En del av dem landar i boken, andra i bloggen Vissa saker som han säger, tänker och tycker kan däremot inte sättas på pränt överhuvudtaget…

På bilden – nästan klappat och klart. Toppades ännu med dressing efter fotograferingen.

Kvällens förrätt var alltså – – – trum-
virvel och fanfarer – – – räkcocktail.

200 gram räkor
1 st lagom mjuk avokado
1 msk pressad citron, några cocktailtomater
4 dl salladsmix (klipp eller skär i små bitar)
0,5 dl hackad dill
en halv finhackad rödlök

Dressing
3 msk creme fraiche
2 msk majonnäs
1 msk chilisås
salt, peppar, dill

Skär avokadon i bitar. Lägg dem med dill, lök, sallad, tomater och nästan alla räkor i en bunke. Häll pressad citron över och rör om. Lägg upp röran i glas.

Blanda ihop ingredienserna till dressingen. Toppa den över innehållet i glasen. Låt den rinna ner lite och häll på mer om du tycker det behövs. Garnera slutligen med några räkor och lite dill.

I en blogg förväntas man ju bjuda på inlägg från sitt privatliv och här kommer ett från den mindre intima sfären. Det blir fest i kväll med fem personer på plats. Välkomstskål med tilltugg, förrätt, varmrätt, efterrätt.

Om jag minns ska jag fotografera nåt av allt det där, kanske förrätten – och lägga ut recepten här.

För ni kan väl aldrig gissa vad som är på gång då ni ser ingredienserna? Jag har ju bara fotograferat en fjärdedel av dem.

Nu har jag ändå hållit vad jag lovat. Bilder på bloggen varje dag. Ibland lite bling, en annan gång blong, någon sportbild, lite allvar men mest humor och ironi.

Det där med att bjuda på sig själv tycker jag allt fler kunde göra 🙂

Äntligen ett nyhetsinslag som inte handlar om oroligheterna
i Egypten!

Jag spetsar öronen. Radiorösten sa någonting om en åsna i en barack.

Ganska fort inser jag att reportern faktiskt talade om Hosni Mubarak. Så var det med den goda nyheten. Jag som trodde jag äntligen skulle få ta del av något tryggt och vardagsnära.

Det här inlägget skulle jag för övrigt inte kunna skriva om jag var journalist i Egypten. Om jag kom lindrigt undan skulle jag där bara konstatera att internet inte fungerar. Men det skulle också ha kunnat gå så illa att det var någon annan som skrev om mig där jag låg kniv- eller skottskadad på ett sjukhus.

Och på tal om inlägg och bloggande överlag. Såg något slags reklamsnutt i TV, tror det handlade om ett kommande program. Där sade en kille ungefär så här:  Att blogga är väl lika fiffigt som att skriva insändare till Kuponkiuutiset.

Vet nu den där karln riktigt vad han talar om?

(För mina rikssvenska läsare: Kuponkiuutiset är ett litet gratisblad eller -häfte, fullt med olika förmånliga erbjudanden på allt från tidningsprenumerationer till bantningspreparat och sexiga underkläder.)

Snögubbetävlingen har kommit bra
i gång i tidningen Östra Nyland. På bara några dagar har vi fått närmare trettio bidrag. De står nu i kö för publicering.

Och jag älskar alla snögubbar som om de vore mina egna barn. Blir på så gott humör när jag ser dem. Gubbar med kvistar som hår, morötter som näsa, granris som mustasch.

Men nu är hela snögubbetävlingen i fara. Det tisslas och tasslas om bidrag som är på kommande. Det är ingen hejd på idéerna
i bekantskapskretsen.

– Jag ska bygga en snöGUBBE som har stor hmm…hmm…hmm och en snöGUMMA som har stora hmm…hmm…hmm.

– Jag ska bygga en som visar långfingret åt folk.

– Min snöbisi ska ha ölflaskan i ena handen och grillkorven i den andra och cigaretten i truten.

Hjälp! Min seriösa snögubbetävling – mitt stora nöje i arbetsvardagen – är i fara! Snögubbesabotörerna måste stoppas.

Ur detta årssammandrag framgår era inhemska och utländska värdepappers-
innehav i banken…

Detta fina brev väntade på mig då jag i dag kom hem från jobbet.

Ord som värdepapper, avkastning och dividender bidrar till att jag växer många centimeter då jag rätar på ryggen och harklar mig.
Man har liksom kommit upp sig lite i samhället – höh höh!

Sedan läser jag sista raden i brevet.
Spara sammandraget i sex år för skattemyndigheten.

Vad är nu detta för ett trams? Ska jag spara ett papper? I detta numera så papperslösa samhälle. Det är ju knappt så jag hittar ett papper och en penna på redaktionen fastän jag skulle behöva sådana.

Och vad händer om jag INTE sparar papperet? Hur ska jag förklara mig den dag en kostymklädd skattesnubbe knackar på dörren och säger ro hit med årssammandraget över dina inhemska och utländska värdepappersinnehav? Ringer han polisen, får jag handfängsel, kommer jag att ruttna i en fuktig källarcell?

Äsch! Det är ju bara krångligt att vara aktieägare. För att inte tala om den beslutsångest jag får då jag tänker vad jag ska göra med alla pengar som rullar in.

Det känns nästan lite overkligt att tänka att det bara är några veckor sedan vi var
i Egypten.

Bilden är tagen på en safari i östra Sahara.

Ska jag ha dåligt samvete för att jag turistat i Egypten? Har jag på något sätt gett mitt stöd åt Hosni Mubarak? Borde jag ha bojkottat landet då jag valde semesterorten El Gouna (norr om Hurghada), eller spelade mitt val ingen roll? Var det ändå bra att jag spenderade en del av alla euron just i Egypten?

Jag har bara goda minnen från landet.
Men jag såg ju det också enbart med turistens ögon.

Kanske lika bra så – eller?