Är det bara barn förunnat att känna glädje över klisterbilder?
Jag har väldigt svårt att gå förbi en ställning med sådana
i affären.

Sedan pryder jag mina dagbokssidor med bilderna… sådant gör väl varken barn eller tonåringar nuförtiden? Skriver de ens dagbok?

Med högt buret huvud går jag till kassan i K-Supermarket och betalar mitt klisterbildspaket. Jag urskuldar mig varken där eller
i bokhandeln med frasen ”dom är åt barnbarnet” eller ”min dotter älskar klisterbilder”. Stan är ju så liten att så gott som alla vet att jag varken har det ena eller det andra.

Inte brukar jag heller säga att autografer jag vill ha av kändisar är åt någon annan än mig själv. Särskilt svårt är det ju att påstå det om man vill ha autografen på armen.

Jag brukar till och med låta mig fotograferas med de kändisar jag träffar. Bilderna landar i mitt privata album ”Minä ja julkkis”.

Inte har jag mycket skam i kroppen inte.

I går och i dag har jag haft rekordmånga besök på min blogg. Hoppas ingen kände sig lurad av rubriken Dagens SPORTBILD, för ni vet ju – rubriker är till bara för att locka läsare.

Så nu har jag drabbats av prestationsångest. VAD ska jag blogga om i dag?!!? När jag nu flåsar Alex Schulman i nacken kan jag ju inte skriva vilka fjanterier som helst här på bloggen. Folk börjar ju ha förväntningar!

Så hela vägen hem från jobbet funderade jag så det knakade i mitt lilla överarbetade hjärnkontor.

Det gick till och med så långt att jag började skalda halvhögt för mig själv. En försvarsdikt till den hatade vintern.

Jag älskar snö, vem vill ha tö.
Kära nordanvind, du smeker så fint min kind.
Bättre är det väl att frysa, än att av vårens pollen nysa.

ÄH, tänkte jag. Det blir inge bra…
Och det gick som det brukar gå då man låter saker vila, vara för sig själv.
Hemma på köksbordet väntade ett paket och inne i det låg Alex Schulmans senaste bok.

Hah! Han försöker imponera på mig grabben. Nu när jag flåsar honom i nacken i bloggpopularitet försöker han flirta in sig hos mig.

Fick be honom posera ett antal gånger.

Nej, nej, nej… inte så där. En gång till lilla vän. Du kan om du vill.

Och till sist fick jag till det ordentligt.

Tyvärr kunde denna bild inte publiceras på Östis webb med rubriken Josba föll mot Tor för det gick tvärtom.

Jag vet att jag halvt om halvt lovade bilder på domarnas och spelarnas rumpor. Sådana finns nog på kortet, men den här var ändå roligare.

Har en del andra komiska också. Kanske publicerar dem en annan gång OM jag skulle råka få bloggtorka.

(ser nu att detta också blev smygreklam för BMW – ni ska inte undra varför jag överger Volvo och kör senaste BMW:n här inom nån vecka…)

Här har ni honom – Ögonvittnet Östen tillsammans med sin kompis.

Om ni undrar vad jag fotograferade
i fredags då jag skrev om sånt jag sysslade med på jobbet – så var det ÖN:s maskot katten ÖSTEN. Det kan han vittna om. Och klockan var redan 21 då – tidningen packad och klar. Så nöjet skedde utanför arbetstid.

Visst är han och kompisen näpna?
Vi har fått honom av en läsare i Lappträsk, Kristina, som tyckte redaktionen behövde en maskot.

Inte så långt senare fick Östen en kompis, men före det hade vi haft dopkalas för Östen – vi hade ju ordnat en namntävling bland läsarna.

Och sedan började det hända. Vi fick kattmat genom brevinkastet. Och då jag återvände från vinterledigheten hade Östen och kompisen fått de söta vintermössorna (som också passar som tomteluvor).

Nu väntar vi bara på att katterna ska få midsommarkransar att sätta på huvudet till sommaren. All möjlig annan rekvisita välkomnas också.
För det mesta kan katterna beundras i redaktionens fönster mot Alexandersgatan 8.

Läste i dag en intresseväckande kolumn på aftonbladet.se. Du hittar den i sin helhet här: http://www.
aftonbladet.se/
nyheter/
kolumnister/
oliviasvenson/
article8482792.ab

Olivia Svenson har rätt i så mycket av det hon skriver. En dag kan man själv vara en av dem vars blick andra inte vill möta. Man måste inte ens vara ett fyllo för det.

Mitt andra vardagsäventyr från resan Lovisa-Hfors-Ekenäs-Hfors-Lovisa handlar också om fyllon.

Jag satt och väntade på bussen i Kampens underjordiska terminal. Såg, och hörde,  de glada gökarna på långt håll. Vet ju att om man inte möter deras blick får man vanligtvis vara ifred.

Men jag vet inte vad som flög i mig. Jag tänkte bara nu ska jag för fasiken inte vara en fördomsfull människa. Så när fyllona hejade på mig svarade jag hej-hej! Och två sekunder senare satt de bägge bredvid mig på bänken. De presenterade sig glatt och ville artigt skaka hand. Jag hann tänka tanken vilka sjukdomar får jag nu, var finns närmaste behållare med rengöringssprit?

Men hallå! Jag skulle ju vara fördomsfri.
Och det var jag också. Männen frågade om jag ville hänga med på en fest till en förort – jag tackade artigt nej.
De frågade vart jag var på väg – till Lovisa, svarade jag. – Aj, där som det finns ett kärnkraftverk.

Se där! Fyllona var inte alls obildade.

Men när de sedan frågade om de fick följa med mig till Lovisa och festa där i stället svarade jag att kanske ändå inte, ni har nog skojigare i den där förorten.

Behöver jag säga att jag och mina nyfunna vänner fick lååååånga blickar av andra människor som också väntade på bussen?

Då och då får jag som lokaltidningsjournalist uppmaningen att skriva positivt. ”Vi vill ha goda nyheter”, säger läsarna.
Och jag förstår dem. Det är inte konstigt om man får känslan av att vara nära drunkningsdöden i dagens nyhetsbrus.
Rubrikerna skriker ut TERROR, KAOS och skapar det vi inte vill ha – otrygghet i vår vardag.

Så nu kommer då en GOD nyhet. Min tredje rapport om antalet bilder på kvinnor och män i Hufvudstadsbladet.
Efter den här positiva rapporten slutar jag förfölja mina kolleger. Det känns bra att göra det efter att jag kunnat berätta något GOTT om dem.
I fredagens tidning fanns det 10 bilder på kvinnor och 11 på män. I dagens HBL fanns det 9 bilder på kvinnor och 12 på män, så det är inte fullt lika katastrofalt som då jag gjorde mina första stickprov.

Men, men. Jag kan inte bara servera beröm, då blir jag stämplad som mesig.

Dagens mediekritik går till radion. I programmet ”Lördax” försökte man förklara vilken pryl det var man talade om, eller ge det ett namn som finlandssvenskarna förstår.
– Det är sådana där coffeetablebooks, som de heter på rikssvenska, sade killen i programmet.

Är det ingen skillnad på rikssvenska och engelska nuförtiden?

Vad har varit viktigt på jobbet i dag?

 

1) Att fotografera bilder till bloggen.

2) Att hitta godisgömman.

Om det står Yra
i stället för Yrsa
i morgon i tidningen eller sida
i stället för skida.

Det är väl inte viktigt?



Har i dag färdats sträckan Lovisa-Helsingfors-Karis-Ekenäs-Karis-Helsingfors-Lovisa. Med buss och tåg.

Reseupplevelserna blev många. Jag kommer att dela upp dem i olika avsnitt under rubrikerna Vardagsäventyr.

I det första avsnittet tar jag upp busschaufförens arbete.

Hans eller hennes främsta uppgift bör väl vara att köra passagerarna tryggt från punkt A till punkt B? Eller bör tidtabellen hållas till vilket pris som helst?

Hoppade på en reguljärtur från Ekenäs till Karis i dag klockan 15.30. Chauffören var trevlig. Han talade finlandssvenska och sjöng till och med en trudelutt innan avfärden. Den handlade om en busschaufför som inte kör på spår.

Efter att ha åkt med mannen två minuter önskade jag att han hade haft spår under bussen.
Inte nog med att han körde 90-100 km/h där högsta tillåtna hastighet var 60-80  km/h.
Knogarna vitnade på passagerna i framsätet. Jag var själv en av dem och jag brukar inte gnälla för små saker. Tvärtom – jag brukar ropa JIPPIII då det bjuds på äventyr och går undan.
Men i dag var jag lagom kaxig.

Föraren talade också gladeligen och hurtigt i telefon medan han körde och tro inte han saktade in då han skulle svänga in på en hållpats. Nej. Han körde in med ungefär 50-70 km/h på glashalt underlag och nitbromsade. Han lyckades hålla bussen på vägen varje gång. Hurraaa och halleluja!

Eftersom jag skriver detta inlägg vet ni att jag överlevde.

Och när vi kom fram till tågstationen i Karis klev alla ut och tackade chauffören.
Men inte med tillägget ”för att jag kom fram med livet i behåll”.

Vi var nog alldeles för chockade för det.

Jag undrar varför vi inte under färden med höga klagande stämmor ropade  ”staaaanna, stopp, snälla… kör försiktigt… vad fan håller du på med karl?… släpp av mig… idiot… jag vill inte dööööö…”

Så här vackra vyer kan jag beskåda då jag står i väntan på det stora äventyret. Det vill säga bussfärden från Åsen till Centrum.

Ibland är jag ganska ensam på färden, om det inte är skolbussen jag hoppat på förstås. Men i dag var det rätt mycket folk i bussen, och glatt pladder.

Det var en tant som höll låda precis hela tiden. Om medpassagerarna inte hade läst tidningarna eller tittat på TV-nyheterna de senaste 24 timmarna gav tanten nu nästan allt
i repris.

För några månader sedan hände samma sak. Men då var det en annan passagerare som tröttnade och på finska sa ”sluta nu pladdra redan, det finns faktiskt dom som vill sitta här i lugn och ro”. Tanten kom helt av sig. Slutade tvärt att prata och då hon hade hämtat sig bad hon förnärmat om ursäkt för att hon stört.

Den situationen kändes helt absurd och jag tyckte faktiskt att den tant som hade bett den andra tanten att sluta prata var mer oförskämd.
Det är inte ofta man får skavsår i öronen av att höra för mycket prat på en buss i Finland.

Om jag inte blir Chef för skyddspolisen (jobbet jag sökte för några dagar sedan) kanske jag vid behov kan vikariera Sveriges finansminister Anders Borg.

I dagens Hufvudstadsbladet säger han såhär: – Sköter ett land sin ekonomi så går det bra, gör man det inte så får man problem.

Heureka!

Han medger dock att detta inte är några unika insikter. Att ha ordning på statsfinanserna är bara sådant som ekonomer rekommenderar för de flesta länder.

Jag är nog mycket fiffigare än jag har trott att jag är, det inser jag nu.