Hade några dagar gått och spanat på de här kexen i K-Supermarket. Två paket för fem euro.

Det är inte några förmånliga dussinkex men det var inte heller priset som avskräckte. Jag tänkte väl närmast på att då det är så varmt smälter chokladen innan jag hinner hem.

Men i dag slog jag till. Och jag har tagit ett kex av bägge sorterna.

Lyckligtvis är jag en sådan som kan låta bli godsaker. Jag kan ha en chokladkaka i kylskåpet flera veckor och tar bara en bit då och då.

Så jag tröstäter inte. Fastän det hade funnits orsak att göra det under de senaste månaderna.

I dag har jag också haft en lite ledsnare dag med tårar som bara vällt fram.

Hade inte sett maken på över en vecka men förklarade för honom att han inte ska vara rädd för mina tårar. Det är inte bara hans blotta uppenbarelse som gör mig ledsen. Tårarna är en del av min sorgeprocess och hur länge den pågår vet ingen.

Jag blir ledsen då jag tänker på allt vi gjort tillsammans, och att jag inte fick fortsätta dela dagarna med honom och åldras tillsammans, … alltså det som vi som ofta sa och skrev till varann under våra nästan sjutton gemensamma år. Vi ska alltid vara tillsammans.

Nu blev det inte så. Han valde ett annat liv och min roll är att acceptera, att försöka förstå åtminstone en del, och att med små små steg i taget gå vidare. Att kanske kunna och våga både leva och älska igen.