and

Fåglar är roliga att fotografera

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Men svårfångade också, så som det ska vara. Svåra att fånga i naturen, där de ska få flyga fria. Och svåra att få på bild då de tar till flykten.

Skärpan blev här på stenarna och fågeln for sin kos 😀

”Nåja, jag må väl sitta still en stund då, men jag hör när din kamera blippar, du har visst automatisk inställning för skärpan? Och om jag inte vill sitta kvar så länge så sitter jag inte, men en gång må jag väl som sagt då göra det”.

Här finns det allt möjligt att äta, kanske den här fågeln tänker. Lovisaviken var nästan spegelblank i måndags när bilden togs.

Jag använde teleobjektivet, och som jag tidigare skrev, skulle gärna köpa ett ännu bättre. Kanske jag får råd nån gång.

Veckorna flyger iväg, tycker att det nästan jämnt är hjälpa-mamma-torsdag, som i dag. Nu har syrran också fått ställa upp lite extra med besök på hälsocentralen då mamma hade fått några utslag som behövde kollas. Infektionsvärdet var det inget fel på, så hon slapp antibiotika. Blev en del receptbelagda krämer istället.

Som motvikt till anhörigvården och mina jobbuppdrag för olika tidningar tar jag nu kameran och naturen. Hösten kanske bjuder på spännande färger? Och härlig värme just nu, +18 och sol. Skulle gärna få fortsätta så till jul!

”Jag tror nog att jag flyr fältet om det blir minusgrader och snö” säger sädesärlan.

”Jag skulle gärna flyga söderut med dig om jag bara kunde”, säger ja.

Operation rädda anden!

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

Jag fick ingen bild av andfågeln på den mörka parkeringen, så detta är en bild från en bildbank. Foto: Pixabay

Nej, nu handlar det inte om en ande, men desto mera om en and.
En and, flera änder. Inte ändor 😀

En ensam and hade förirrat in sig på K-Supermarkets parkering i dag. Plötsligt var vi tre personer som, reflexförsedda där i mörkret, försökte rädda livet på andfågeln. Vi, en man och väninnan Pia och jag, skulle se till att den inte blev en platt anka.

Anden irrade hit och dit. Som en osalig ande.
Irrandet kom sig inte av att den var rädd för oss. Den bara kutade hit och dit.
Så vi utgick från att den inte kunde flyga.

Pia har jobbat som djurskötare så hon visste hur hon skulle fånga fågeln. Hon hade handskar på händerna och mannen som också ville hjälpa fågeln hade kommit med en stor papplåda till platsen.

När Pia nästan fick grepp om fågeln började den flaxa hejvilt och gapa ännu vildare. Sedan visade den att den visst kan flyga. Under argt bjäbbande flög den ner till gatan under parkeringen. Det arga lätet pågick medan fågeln spatserade där på en ännu farligare plats än förr.

Många bilister tvärnitade då deras ljuskäglor träffade anden. Fågeln höll sig vid liv.

Vi hade redan börjat tänka att den var osedvanligt otacksam och till och med lite dum. Förstod den inte sitt bästa? Att vi ville hjälpa den.

Några minuter senare flög den, fortfarande under ilsket ”kraxande” in i Kapellparken, varifrån vi tror att den kommit.

Där sitter den troligen nu och ruvar. Inte på ägg, utan på hämnd.
Varför fick den inte gå där ifred på K-hallens P-plats? Det var ju SÅ roligt. En annorlunda, spännande vardag.

Tills de där fåniga människorna kom. De ringde till brandkårer och fågelskyddshem och Gud-vet-vart…  ”De trodde att jag inte kunde flyga… pyttsan… jag ska nog visa dem en vacker dag vad allt jag kan… vänta bara!”