Lyckligtvis är jag inte totalt ensam. Jag har ganska många vänner och igår gick jag ut med två av dem. Jag berättade då hur jag hade kände mig i söndags och vi kom fram till att troligen många känner lika. Också de som har familj och barn, eller lever som sambos eller som lever ensamma men har en partner.

Vi antar att isoleringen och rädslan som pandemin förde med sig, och alla virus som fortfarande hotar oss, har gjort sitt.

Kriget i Ukraina har också bidragit till att många tappat tron på framtiden och på att det finns godhet i världen.

Många har klimatångest. Jag tillhör inte den gruppen, men jag förstår dem som gör det.

Det visade sig således åter en gång att då jag börjar tala om sådant som tynger mig, inser jag att jag inte är ensam om att känna som jag gör. Och att det är tillåtet att vara ledsen, att från och till känna ångest. Vi behöver inte hela tiden tänka att vi inte får känna så här eftersom vi trots allt har det mycket bra då vi lever i länder som inte beskjuts med missiler.

Huvudsaken är att vi inte fastnar i det ledsna. Och jag försöker att inte tappa hoppet helt då det gäller min egen framtid. Kanske det är meningen att jag ska vara ensam resten av livet, men att mitt liv kan vara bra ändå?

En gåva av en vän. En gåva som visar vad vänskap är ❤ Omtanke, en kram då och då, det att vi finns till för varandra, lyssnar, förstår och stöttar.

Senare i dag ska jag svara på Elisamatildas fem fredagsfrågor.