Jag behöver inte någon att dela bostad med, ”bara” någon att träffa då och då.
Lyckligtvis är jag inte totalt ensam. Jag har ganska många vänner och igår gick jag ut med två av dem. Jag berättade då hur jag hade kände mig i söndags och vi kom fram till att troligen många känner lika. Också de som har familj och barn, eller lever som sambos eller som lever ensamma men har en partner.
Vi antar att isoleringen och rädslan som pandemin förde med sig, och alla virus som fortfarande hotar oss, har gjort sitt.
Kriget i Ukraina har också bidragit till att många tappat tron på framtiden och på att det finns godhet i världen.
Många har klimatångest. Jag tillhör inte den gruppen, men jag förstår dem som gör det.
Det visade sig således åter en gång att då jag börjar tala om sådant som tynger mig, inser jag att jag inte är ensam om att känna som jag gör. Och att det är tillåtet att vara ledsen, att från och till känna ångest. Vi behöver inte hela tiden tänka att vi inte får känna så här eftersom vi trots allt har det mycket bra då vi lever i länder som inte beskjuts med missiler.
Huvudsaken är att vi inte fastnar i det ledsna. Och jag försöker att inte tappa hoppet helt då det gäller min egen framtid. Kanske det är meningen att jag ska vara ensam resten av livet, men att mitt liv kan vara bra ändå?
En gåva av en vän. En gåva som visar vad vänskap är ❤ Omtanke, en kram då och då, det att vi finns till för varandra, lyssnar, förstår och stöttar.
Senare i dag ska jag svara på Elisamatildas fem fredagsfrågor.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Har också varit väldigt deppig hela december och tror det beror på alla kriser och ekonomi.
Har flera bloggvänner som känner likadant. Det är bra om man kan prata med någon för då brukar det kännas bättre.
Kramar från oss
Ja, med vännerna kom vi fram till att alla kriser har spelat sin roll och gjort människor deppade.
Men som du skriver, bra att vi har varandra här på bloggen, vi kan skriva till varandra, känna oss mindre ensamma på det sättet.
Kramar ❤
Jag lever i en självvald ensamhet sedan många år. Skiljde mig för mer än trettio år sedan men då hade jag alla mina små barn omkring mig och kände mig aldrig ensam. Nu när de sedan länge är vuxna är ensamheten påtaglig och oavsett hur självvald den är så är det inte alltid roligt att vara ensam på storhelger osv. Upplever att ensamheten är mer skamlig om man har barn men de måste få leva sina egna liv och inte tyckte jag det var speciellt kul att umgås med mina föräldrar alltför ofta när jag var ung. Ibland känns det som om alla har stora lyckliga familjer att umgås med men skrapar man lite på ytan visar det sig att det döljer sig många konflikter, svåra relationer och avbrutna relationer. Vi vill bara inte skylta med sådant. Så länge jag har vänner och olika sociala sammanhang att vistas i känner jag att livet är meningsfullt och har ingen längtan efter någon relation. Bestämde mig för tolv år sedan att aldrig mer ha någon relation eftersom jag alltid upplevde att männen ville ”äga” mig, ogillade att jag hade ett eget liv med egna intressen och vänner. Nu äger jag min tid och energi och det mår jag bra av. Njuter av lugnet omkring mig och friden inom mig.
De varmaste tankar till dig Carita.
Många kloka ord här – tack ❤
Alla har inte lyckliga familjer och de bilder som visas på Facebook och sociala medier stämmer ju inte heller alltid med verkligheten. Det är ytan som visas.
Ensamheten kanske upplevs som skamlig då man har barn, jag har inte ens det – men jag kan uppleva det som svårt ibland att inse att det inte finns någon som vill dela vardagen med mig, en vardag som t.ex. "bara" innehåller några träffar då och då, bio, mat på restaurang, någon utflykt, cykeltur, picknick med mousserat – inte vilda lekar i sänghalmen 😀
Det finns fördelar med ensamheten också, som att få bestämma själv vad man gör, när man gör saker, vad man äter, dricker, när man lägger sig, vaknar osv.
Tack för allt du skrev här!
Det är okey att vara ledsen ibland, bara man inte fastnar där. Man måste kunna hitta de bra bitarna i livet också. Ibland får man leta efter lite solsken. Jag förstår dig dom saknar kärleken, men du har otroligt många vänner och det är värt mycket.
Jag har kärleken men inte många vänner och det kan jag sakna ibland.
Jo, jag tycker att jag är bra på att hitta det positiva, ibland FÖR bra – tacksam och glad, vänlig och snäll, – har inte gett så mycket plats för det ledsna eller för ilska, och dessa känslor måste jag också få utlopp för.
Fint att du har kärlek i livet, det betyder mycket ❤
Du är inte ensam om det. För några dagar sedan skrev en bloggvän, som är gift, något liknande. Jag tror också att allt det negativa som vi får leva med påverkar oss mera än vi tror. Då blir saker vi saknar eller problem i våra personliga liv ännu tyngre.
Ha en trevlig helg ändå. Styrkekram!
Vi får kämpa på tillsammans och ge varandra styrka på olika sätt ❤
Det ÄR tunga tider nu med stigande priser, med krig och annat våld – och olika virus.
Kram min vän!
Vilket fint och vackert inlägg ❤️
Att tiden gått så fort! Kommer så väl ihåg när du blev ensam.
Jag har varit det i 11 år den 24 januari. Kan känna som du, vill ha en själsfrände. Annars är jag nöjd med mitt liv, har accepterat. Bortsett från det fysiska.
Varm kram, vännen Gerd ❤️
Ja, du min vän! Tänk så länge vi ”känt varandra” via bloggarna, men aldrig setts IRL.
Vi har stöttat varandra på olika sätt, levt med i glädje och i sorg.
Det fysiska handlar för mig om att hålla en hand, få en kram. Så mycket mer än det behöver jag inte just nu.
Och ja, mycket som hör ihop med ensamheten har också jag accepterat.
Kram ❤
Jag kan förstå din ledsamhet. Jag är gjord för att leva med en partner och jag är innerligt tacksam att jag hittade rätt andra gången. Samtidigt så skulle jag inte nöja mig med någon som inte är rätt. då skulle jag hellre vara ensam faktiskt. hoppas du får den kärlek och lycka du vill ha!
Kanske jag är ensam för att jag inte nöjer mig med vad som helst 🙂
Via nätet hittas lediga män, men många vill fortsätta vara lediga och ha olika äventyr.
Nä, det ska kännas rätt och såväl han som jag ska få vara precis som vi är med alla våra skavanker och ovanor 🙂
Fint att du hittade rätt – värna om partnerskapet ❤
Ja som du märker är du inte ensam om att känna oro, ängslan, deppig, rädd m.m. Jag kan nog känna så ibland också, men sällan… Jag har så mycket att oroa mej över om jag riktigt skulle börja tänka djupt och allvarligt på livet och det vill jag inte. Jag vill inte deppa och vara nere bland alla bekymmer och orosmoln…och tack vare att mina dagar är så fyllda av liv så hinner jag inte fundera på livets baksida. Då jag är ledig njuter jag av den stunden och gör det jag tycker mest om, stickar och promenerar och bara är… Men visst händer det att jag hinner tänka på livets allvar också o rädslan över att inte få finnas länge med än, eller att förlora ngt av mina barn är den som är svårast. Det känns som om livet börjat nu, en andra gång, och det vill jag ska vara länge, med min familj… Men inget är för evigt…
Jag vill inte heller grubbla och fundera, deppa ihop och oroa mig 🙂
Blir ibland arg på mig själv då tankarna tränger på när jag vill sova.
Kanske bra att ha så fullt upp att man blir rejält trött och somnar snabbt, för det är sena kvällar eller i tidiga vargtimmen som min oro kryper på.
Att förlora någon man har kär, partner, mor eller far, syster, bror, eller barnen… det är svåra tankar, men det hör ju till livet att tänka på sånt också.
Bara man inte fastnar i det.
Kram!
Vi vore väl nog onormala om vi inte skulle känna allt detdär vi egentligen inte vill känna….det liksom hör till…men viktigaste är att vi inte lämnar där utan tar oss upp igen och vågar leva glada dagar och njuta av livet – som är för kort. Ha det gott. Kramis ❤️
Ja, så är det – viktigast att inte fastna i oron och bekymren – jag övar på att släppa dem som ballonger mot skyn.
Dit for du (tanken) – tack för att jag fick tänka på det här, men nu släpper jag det.
Kramar!
Tycker att Hyrestanten gav ett väldigt klokt svar på ditt inlägg.
Har ju själv varit ensam sedan september ifjol, då min man gick bort. En väldigt märklig känsla, då jag inte alls var förberedd på hans bortgång.
Varför ska ”ensamhet” kännas skamlig???? Ensamhet är förresten INTE samma sak som att vara singel.
Och du har varit SINGEL i åtta och ett halvt år, inte ENSAM. För om du känt dig ensam i så många år då hade du nog inte lagt upp det här inlägget, om du förstår vad jag menar. Dessutom träffar du ju många personer både i jobbet och inte minst privat. Så nej tjejen, ensam är du inte. Långt därifrån!
Men jag förstår din längtan efter närhet av någon som bara ger dig en kram, pussar dig på kinden eller på huvudet, håller din hand etc. DEN känslan känner jag igen – mycket väl. Alldeles för väl faktiskt. Och det efter bara fyra månader…
Såsom jag skrev i ett svar på ett av dina inlägg från september, så dröjde det länge innan jag förstod att din man gått bort 😥
Att mista en livskamrat, en mor eller far, ett barn eller en nära vän… vi är nog aldrig förberedda på det.
Ordet ensam kan som ni skriver uppfattas olika. Självvald ensamhet, ofrivillig ensamhet. Och att vara singel betyder inte att man automatiskt är ensam, nej 🙂
Jag känner mig ändå väldigt ofta nuförtiden ensam, fastän jag inte är det i den bemärkelse att jag har vänner – och de vet att jag uppskattar dem och allt vi gör tillsammans.
Mina riktigt nära vänner vet nog också vad jag menar då jag säger att jag känner mig ensam, dvs det att jag inte hittar någon som vill dela en del av vardagar och helger med mig. Ingen som vill ha något slag av förhållande, utan att vi bor ihop. Ja, det är svårt att förklara.
Och det är just det där. Hålla en hand, få prata om allt möjligt, kanske kramas. Vi kramades mycket med ex-maken och sånt är ju väldigt välgörande.
Så sist och slutligen – vi förstår varandra, du och jag.
Skrev några rader här och sen tryckte jag fel och allt försvann. Trögt att skriva om igen, minns ju inte formuleringarna.
Förstår din längtan efter tvåsamhet, det är självklart inte samma sak som att ha vänner även om en partner kan vare ens bästa vän. Tryggheten, närheten, gemenskapen. Ett vi. Men som Susanne Alfvengren sjöng: ”Det är bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två”. Letar i minnet om någon som nyligen skrev om just den sortens ensamheten men kommer inte på var jag läste det.
Pandemin och mångas isolering var väldigt svår för många av oss. Jag som inte lever ensam satt plötsligt och grät över bristen på kontakt med omvärlden, gick ju ingenstans, inte ens i affärer för att jag tillhör riskgrupper och fast det har lättat så har jag nog blivit lite folkskygg och kan känna just ensamhet, får nog försöka ta kontakt med någon vän snart. Nu lever jag fortfarande i min lilla bubbla med min man.
Jag tror nog att du som är så klok och i grunden positiv kommer att hitta den rätta, en som delar samma värderingar, som tar ansvar för tvåsamheten och inte ”vill fortsätta vara ledig”.
Ja, jag har också hört det där i någon sång ”bättre att vara ensam i ensamhet, eller ensam då man är två”.
Pandemin har också påverkat mig, vår arbetsgemenskap, fastän vi redan innan covid jobbade på distans. Folk är skygga fortfarande, och nya virus dyker upp.
Hoppas innerligen att du har rätt, att jag någon dag möter någon som har samma värderingar som jag.
Jag behöver inte bo ihop med någon, men tänk att få diskutera djupt med nån, hålla handen, få en kram.
Sex är inte alls viktigt i den här åldern. Funkar det så funkar det, men absolut inte det man BÖRJAR med då man träffas första gångerna 😀