Träffade väninnan Dimi i lördags dels för att fira att hon blivit närvårdare, dels för att jag ville jag tacka henne för att hon tog hand om blommor, post och annat då jag var på resa. Vi hade inte setts på över en månad, så vi åt och drack gott på en restaurang.
Hon fick några små gåvor av mig och det var ju hon som skulle firas och tackas, men ändå fick också jag blommor och ett fint kort av henne.
Glad måndag! Ta hand om varandra, nära, kära och vänner ❤
I dag träffade min syster och jag vår vän Outi från Sverige. Hon hade kommit med sin assistent Linda för att fira midsommar i Lovisa och Pyttis.
Vi hann prata och äta gott på Skeppsbron under en dryg timme. Vädret var underbart då det hade börjat blåsa. En liten regnskur på dagen hade rensat undan den tryckande värmen från i går. Vid Lovisaviken är det alltid härligt.
Jag blev överraskad, glad och lite rörd då Outi gratulerade mig med rosor i krukor!
I går kom också många och kramade och gratulerade för det nya jobbet som jag tar mig an i augusti.
Jag har mycket att vara tacksam för nu känns det som ❤
Den frågan fick jag av en dam som ringde upp mig i går. Hennes ärende var ett helt annat, men i samband med att hon frågade hur jag mådde kom också frågan ”har du skaffat ny karl redan?”.
Nu tog jag faktiskt inte alls illa upp, men frågan väckte en del tankar inombords. Hur skaffar man en ny karl? Ordet ”skaffa” låter lite märkligt. Men många talar ju också om att skaffa barn. Som om det vore hur lätt som helst att göra det.
Man FÅR väl barn om så är meningen? Men en karl, honom får man ju inte bara så där. Och jag vill varken få eller skaffa vilken karl som helst.
Jag har det bra som jag har det. Vilket jag också svarade åt damen. ”Jag vet inte ens om jag vill ha nån ny karl”.
Visst hade jag kunnat förklara varför jag resonerar som jag gör, men jag vet inte om hon hade orkat lyssna. Vänskap, som kanske utmynnar i kärlek, skulle kännas bäst. Jag är inte längre aktivt med på någon dejtingsajt. De funkade bra då jag behövde få mod att träffa nya människor efter skilsmässan, men i dag ger de där sajterna mig inte längre något jag vill ha.
Så nej, jag har inte skaffat nån ny karl.
Men om någon trevlig sådan dyker upp, någon som är på samma våglängd som jag, kanske han kan bli en bra och ny vän.
Kollade i kväll programmet ”Hemliga beundrare” på en av de kanaler jag ser från (har betalat för) från Sveriges tv-kanaler. Det var ett intressant program, men dessvärre sista delen i serien!
Det går säkert att kolla på de gamla avsnitten via SVT Play. Men jag tar sällan sådana chanser i beaktande eftersom de gör att jag känner att jag fastnar i ett ekorrhjul av program jag aldrig hinner titta på.
Men. Programmet ”Hemliga beundrare” var väldigt intressant.
Det fick mig åter att minnas – vi lever bara en gång.
Och jag tänker – jag vill inte bromsa livet.
Såsom jag har gjort då jag låtit jobb och jobb och åter jobb styra allt.
Kallelsen som jag fick till ny provtagning efter mammografin fick mig att stanna upp. Jag kanske bara har några veckor kvar att leva (äh, var inte så dramatisk, säger nån) .
Jag kanske har två år kvar, fem år, tio år, tjugofem år…
Jag kanske får en hjärt- eller hjärninfarkt och dör i morgon.
Att leva i nuet är en daglig utmaning.
En ständig utmaning som handlar om att inte säga nej till livet.
Vi är nog lite nervösa och rädda, både han och jag. Men jag tror att vi har sått ett frö till en vänskap som kan överleva länge.
Det här är min absoluta favoriträtt! Pepparbiff ❤ á la restaurang Bella i Lovisa.
Gillar dessutom då potatisportionen inte är jättestor.
Däremot ser potatisarna stora ut på bilden 🙂 och biffen ser liten ut.
Det är mobiltelefonens kamera som ljuger.
Biffen ligger också på en delikat rotsaksbädd!
En härlig kväll i en god väns sällskap ❤ Alltid så givande att få ge och ta i diskussioner, att få inspirera varandra, höra lite senaste nytt och sånt 🙂
Hemma känner jag glädje i nuet, i den sekund då jag kan gå ut på balkongen och sätta två värmeljus i lyktorna.
Och så den här fina cyklamen som jag fick av Dimi. Den har stått fin i ett par veckor. Kanske för att jag låter den stå svalt på balkongen då och då?
Tyckte det nästan var frost förra natten, så nu får blomman sova inomhus, men i morgon lyfts den ut på balkongen igen!
I går råkade jag snubbla in mitt i filmen Mamma Mia, där Abbas alla fina låtar vävts in på ett fantastiskt sätt. Vi brukade ofta titta på den här filmen förr, man tröttnade ju aldrig 🙂
Ännu för ett par år sedan klarade jag inte av att se på den utan att bli ledsen. Men tiden läker nästan alla sår och nu var det med njutning och nöje jag såg den del av filmen jag hann se.
Orden i den här sången kändes ju i samband med skilsmässan som skrivna direkt för mig. Är inte det något som är karaktäristiskt för en hit?
En väninna bjöd mig på Mamma Mia-teatern i Helsingfors samma höst som jag skilde mig. När den här sången framfördes gav hon mig en vänlig beröring.
Det är sådana här händelser jag aldrig glömmer. Alla tröstande ord, kramar, små gåvor, kort som kom med posten, blommor, sms, bloggkommentarer …
Nu när stormen för länge sedan lagt sig vill jag säga att jag kommer ihåg er alla, allt de ni vänner gjorde för mig då.
Och jag har lärt mig mycket på vägen hit. Bland annat att det många gånger räcker med att bara finnas till, att lyssna och att ge en kram då någon annan har det svårt.
Jag går in i 2017 med stor tillförsikt om att livet kan bli det jag gör det till. En del dagar kommer att vara tunga och jag undrar vad det är för mening med allt. Men jag försöker alltid tänka, att klarade jag smällen jag fick våren 2014 klarar jag vad som helst. Och om någon vän faller, vill jag vara där för att lyfta upp honom eller henne.
Tack alla – vi kämpar vidare – och ett riktigt Gott Nytt År 2017 ❤
… av det gamla året.
Visst är det spännande med ett nytt år!
Pärmbilden på kalendern jag fick i julklapp symboliserar vänskap, närhet och gemenskap. Sådant som de flesta av oss vill ha.
Ett klassiskt löfte som många ger sig själva är att börja äta mer hälsosamt och att motionera mer. Man köper ett kort till gymmet och späker sig själv en månad eller två. Sedan återgår man till det vanliga, mycket trevligare livet.
Det enda jag lovar mig själv inför 2017 är att INTE vara sträng mot mig själv.
Jag ska bli en modig outsider som går sin egen väg.
Det är inget löfte, ej heller ett hot – det är bara något jag vill.
Och kanske också något jag skriver mer om här senare 🙂
Innan Tors match hade jag en väninna på besök. Vi laddade upp med små salta bitar och några salta pinnar – och ja, ett glas mousserat förstås.
Man måste ju skåla i förväg OM Tor inte skulle ha vunnit.
Och så skålade vi för mitt nya hem och för en bröllopsdag (inte min, hahaa!).
Tack så mycket för allt Marina!
Jag har ju flyttat rätt ofta på senaste tid, rättare sagt två gånger på drygt två år. Men tro nu inte att jag flyttar för att få gåvor 😀 SÅ roligt är det inte.
Jag flyttade för att våga förverkliga mina drömmar om ett eget företag och om att få syssla med det jag vill. Jobba för min hemstad på alla tänkbara sätt. Jag trivdes i före detta bostaden, men behövde få ner boendekostnaderna, och jag trivs ypperligt här också – så jag är glad!
Efter matchen träffade jag en annan väninna. Vi ses inte lika ofta nu som förr då hon mestadels bor på annan ort, men god vänskap klarar avstånd. Det finns ju Messenger 🙂
Nu ska jag börja skriva om matchen för Tors webbsajt. Senare ikväll eller i morgon sätter jag ut ett par bilder i kateogorin ”Innebandy – i media opublicerade bilder” 🙂
För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om hur ledsen jag kände mig för vänskap som runnit ut i sanden. Jag förstod inte varför det hade hänt och varför jag inte fick tack för kort jag skickat.
Nu har det visat sig att fel personer känt sig träffade av inlägget…
Så här kan det gå då man försöker vara saklig för att inte såra någon. Jag är ju fortfarande rädd och försiktig i överkant efter att min blogg av ett par personer fick stämpeln hatblogg då jag skrev om skilsmässan.
Det är tråkigt att bli missförstådd även då jag gör allt jag kan för att skriva sakligt. Jag vill kunna ventilera mina känslor här eftersom jag får så många kloka råd och så mycket stöd.
Det positiva med den lätt upprörda responsen jag fått är att jag vet att min blogg är läst. Det ser jag på statistiken.
Jag vet att jag också har ett ansvar då jag skriver här. Tyngden av det har jag känt så pass att jag under långa tider inte vågade skriva något personligt.
Exakt vilken person jag tänkte på i första hand då jag skrev ”Att bli behandlad som luft” kan jag ju inte skriva ut här. Men så mycket kan jag säga att hen inte bor i Lovisa stad. Att det sedan finns fler som ”känner igen sig” i texten kan jag inte hjälpa. Det är ju egentligen lite sorgligt och får mig att inse att vänskapen med flera personer har förändrats med åren.
Men DET i sig är väl bara naturligt om jag får tro alla de kloka ord jag fick bland kommentarerna på ”Att bli behandlad som luft”.
I serien ”Våga publicera bilder av dig själv” går jag ut med den här.
Jag bad en vän ta en bild som nu ens på något sätt skulle visa mig i fördelaktig dager.
Men sedan tänkte jag att so what, jag ser ut så som jag ser ut och om jag vill bli omtyckt för den jag är så är det just så här jag ser ut.
Och precis sådan som jag är vill jag bli älskad som.
Fönstret hade kunnat publiceras i min serie av fina fönster men jag fick inte riktigt till det med vinkeln.
I kväll förbättrades åter världen tillsammans med en riktigt god vän, en kollega sedan många år tillbaka.
Ett varmt tack för vår vänskap ❤
