Kvällsvyer från Alexandersgatan

Tog de här bilderna igår när jag promenerade hemåt från väninnan efter klockan 21. Hade några fina timmar där då vi diskuterade allt från kristendom till buddhism och med ett öga såg vi på nyheterna om läget i Ukraina… och då hade vi ju synpunkter på Putin och många andra världsledare.
Det var en kväll då vi fällde några tårar över känslosamma minnen, men också en kväll då vi kiknade av skratt och vek oss dubbla 🤣❣

På vissa bilder har det sett ut som om vi sluppit snön, och visst – snöröjarna gör sitt bästa för att få bort högarna från gatorna. Nu då det regnar, eller kommer slask på dagen, och fryser till på natten är det snorhalt på många ställen. Enklast att gå på körbanan, och det kan jag på sena kvällen försiktigt göra i lilla Lovisa. Jag hinner stiga åt sidan om en bil kommer 🙂
Det här är också Alexandersgatan, med utsikt söderut.

I dag var lyckan enkel men stor då jag flyttade bilen här hemma från en gatan till en annan. Äntligen plogat hela vägen utanför mitt hus på Chiewtizgatan. Tack till er alla som jobbar dag ut och dag in med att forsla bort snöhögar och skrapa bort isiga kanter och sörja.

OS-hockey, ja! Jag brukar vara Finland trogen och ska se om jag orkar upp i morgon vid sextiden då finalen mot Ryssland börjar. Skulle vi knipa guldet vore det ju en unik händelse! Och så hoppas jag att Sverige får brons. Landet har i och för sig redan en hel massa OS-medaljer, rekord genom åren hittills, tror jag.

Men eftersom jag slutat stressa avgör jag inte i detta skede hur det blir. Orkar jag upp i arla morgonstund så orkar jag. Orkar jag inte går världen inte under av det.

Pusselläget

Hade svårt att slita mig från pusslet igår kväll och det ser jag som ett bra tecken. Jag kan och jag vill varva ner och göra annat än jobba, jobba.

Talade också en halvtimme på telefon med en kille som jag träffade för sex år sedan. Det är egentligen helt otroligt att vi har lyckats hålla kontakten. Något som en gång var en dejt, och han femton år yngre än jag, utvecklades till en märklig men mycket fin vänskap ❤ Det känns bra då man kan vara den man är, och det här med att man pratas vid, skickar något Whatsappmeddelande ibland osv… det har inget med tiden att göra, om vi inte har hörts på två månader. Lika lite har det med andra krav eller ännu mindre med sex att göra. Vi är bara kompisar, som på något konstigt sätt alltid kan börja prata där vi slutade senast.

I dag har vi evenemanget Lovisa Historiska Hus. Vill man inte köpa biljett för att gå in i de privata husen finns det massor av annat man kan göra. Besöka marknader till exempel.

Visar bilder från LHH senare!

Konst i Kapellparken

Barbro och jag träffades på restaurang Kapellets terrass i dag för att ta ett glas mousserat och jag åt en smörgås med skagenröra. Plötsligt kom jag ihåg att det var precis på dagen fem år sedan jag blev egenföretagare! Så det var ju något att skåla för.

Datumet den 17:e finns också alltid kvar i minnet för Barbro. Hennes man, och min käre kollega, gick bort efter en lång tids sjukdom den 17 oktober. Men som vi sa. Livet går vidare. Ibland gråter man då allt känns alldeles för tungt. Men vi har också skrattat mycket för det finns ju en massa minnen och anekdoter från vårt gemensamma förflutna som aldrig dör.

I dag skrattade vi mycket åt den moderna konst vi såg i Kapellparken 😂
Jag vet att många inte ens skulle kalla allt det här konst, men vi tyckte det var roligt att göra våra tolkningar av verken.

Den första bilden visar ett slags skulptur, ett vattenfall och det känns verkligen som ett riktigt konstverk, gjort av Tero Maksimainen.

Det här konstverket heter Kumiverkkopuu (Träd med nätgummi), och det roade oss mycket.
Sedan hade vi en ”krokodil på rymmen”. Klart att det finns krokodiler i Kapellparkens damm!
Barbro höll på att misstag trampa ihjäl krokodilens små barn 😱😂
Tror att det här verket hette Pyhä konna, en helig sköldpadda. Men det finska ordet konna betyder också bov.
En labyrint av stenar. Namnet på konstverket minns jag inte längre.

Glad måndag! 04-10-2019

Träffade väninnan Dimi i lördags dels för att fira att hon blivit närvårdare, dels för att jag ville jag tacka henne för att hon tog hand om blommor, post och annat då jag var på resa. Vi hade inte setts på över en månad, så vi åt och drack gott på en restaurang.

Hon fick några små gåvor av mig och det var ju hon som skulle firas och tackas, men ändå fick också jag blommor och ett fint kort av henne.

Glad måndag! Ta hand om varandra, nära, kära och vänner ❤

Roligt att ses igen Outi!

I dag träffade min syster och jag vår vän Outi från Sverige. Hon hade kommit med sin assistent Linda för att fira midsommar i Lovisa och Pyttis.

Vi hann prata och äta gott på Skeppsbron under en dryg timme. Vädret var underbart då det hade börjat blåsa. En liten regnskur på dagen hade rensat undan den tryckande värmen från i går. Vid Lovisaviken är det alltid härligt.

Outi och Carita, vänner sedan mer än trettio år tillbaka!

Jag blev överraskad, glad och lite rörd då Outi gratulerade mig med rosor i krukor!
I går kom också många och kramade och gratulerade för det nya jobbet som jag tar mig an i augusti.
Jag har mycket att vara tacksam för nu känns det som ❤

Har du skaffat ny karl redan?

Mannerheimstaty från Café Helmi i Borgå. Får funka som symbolbild.

Den frågan fick jag av en dam som ringde upp mig i går. Hennes ärende var ett helt annat, men i samband med att hon frågade hur jag mådde kom också frågan ”har du skaffat ny karl redan?”.

Nu tog jag faktiskt inte alls illa upp, men frågan väckte en del tankar inombords. Hur skaffar man en ny karl? Ordet ”skaffa” låter lite märkligt. Men många talar ju också om att skaffa barn. Som om det vore hur lätt som helst att göra det.

Man FÅR väl barn om så är meningen? Men en karl, honom får man ju inte bara så där. Och jag vill varken få eller skaffa vilken karl som helst.

Jag har det bra som jag har det. Vilket jag också svarade åt damen. ”Jag vet inte ens om jag vill ha nån ny karl”.

Visst hade jag kunnat förklara varför jag resonerar som jag gör, men jag vet inte om hon hade orkat lyssna. Vänskap, som kanske utmynnar i kärlek, skulle kännas bäst. Jag är inte längre aktivt med på någon dejtingsajt. De funkade bra då jag behövde få mod att träffa nya människor efter skilsmässan, men i dag ger de där sajterna mig inte längre något jag vill ha.

Så nej, jag har inte skaffat nån ny karl.
Men om någon trevlig sådan dyker upp, någon som är på samma våglängd som jag, kanske han kan bli en bra och ny vän.

Att våga är en daglig utmaning

Kollade i kväll programmet ”Hemliga beundrare” på en av de kanaler jag ser från (har betalat för) från Sveriges tv-kanaler. Det var ett intressant program, men dessvärre sista delen i serien!

Det går säkert att kolla på de gamla avsnitten via SVT Play. Men jag tar sällan sådana chanser i beaktande eftersom de gör att jag känner att jag fastnar i ett ekorrhjul av program jag aldrig hinner titta på.

Blommor som ännu står sig från buketten jag fick för en vecka sedan.

Men. Programmet ”Hemliga beundrare” var väldigt intressant.
Det fick mig åter att minnas – vi lever bara en gång.

Och jag tänker – jag vill inte bromsa livet.
Såsom jag har gjort då jag låtit jobb och jobb och åter jobb styra allt.

Kallelsen som jag fick till ny provtagning efter mammografin fick mig att stanna upp. Jag kanske bara har några veckor kvar att leva (äh, var inte så dramatisk, säger nån) .

Jag kanske har två år kvar, fem år, tio år, tjugofem år…
Jag kanske får en hjärt- eller hjärninfarkt och dör i morgon.

Att leva i nuet är en daglig utmaning.
En ständig utmaning som handlar om att inte säga nej till livet.
Vi är nog lite nervösa och rädda, både han och jag. Men jag tror att vi har sått ett frö till en vänskap som kan överleva länge.

Favorit i repris

Det här är min absoluta favoriträtt! Pepparbiff ❤ á la restaurang Bella i Lovisa.
Gillar dessutom då potatisportionen inte är jättestor.

Däremot ser potatisarna stora ut på bilden 🙂 och biffen ser liten ut.
Det är mobiltelefonens kamera som ljuger.
Biffen ligger också på en delikat rotsaksbädd!

Favoritbiffen!

En härlig kväll i en god väns sällskap ❤ Alltid så givande att få ge och ta i diskussioner, att få inspirera varandra, höra lite senaste nytt och sånt 🙂

Hemma känner jag glädje i nuet, i den sekund då jag kan gå ut på balkongen och sätta två värmeljus i lyktorna.

Och så den här fina cyklamen som jag fick av Dimi. Den har stått fin i ett par veckor. Kanske för att jag låter den stå svalt på balkongen då och då?

Tyckte det nästan var frost förra natten, så nu får blomman sova inomhus, men i morgon lyfts den ut på balkongen igen!

Symbolisk sång – gott nytt år – och tack!

I går råkade jag snubbla in mitt i filmen Mamma Mia, där Abbas alla fina låtar vävts in på ett fantastiskt sätt. Vi brukade ofta titta på den här filmen förr, man tröttnade ju aldrig 🙂

Ännu för ett par år sedan klarade jag inte av att se på den utan att bli ledsen. Men tiden läker nästan alla sår och nu var det med njutning och nöje jag såg den del av filmen jag hann se.

Orden i den här sången kändes ju i samband med skilsmässan som skrivna direkt för mig. Är inte det något som är karaktäristiskt för en hit?
En väninna bjöd mig på Mamma Mia-teatern i Helsingfors samma höst som jag skilde mig. När den här sången framfördes gav hon mig en vänlig beröring.
Det är sådana här händelser jag aldrig glömmer. Alla tröstande ord, kramar, små gåvor, kort som kom med posten, blommor, sms, bloggkommentarer …

Nu när stormen för länge sedan lagt sig vill jag säga att jag kommer ihåg er alla, allt de ni vänner gjorde för mig då.
Och jag har lärt mig mycket på vägen hit. Bland annat att det många gånger räcker med att bara finnas till, att lyssna och att ge en kram då någon annan har det svårt.

Jag går in i 2017 med stor tillförsikt om att livet kan bli det jag gör det till. En del dagar kommer att vara tunga och jag undrar vad det är för mening med allt. Men jag försöker alltid tänka, att klarade jag smällen jag fick våren 2014 klarar jag vad som helst. Och om någon vän faller, vill jag vara där för att lyfta upp honom eller henne.

Tack alla – vi kämpar vidare – och ett riktigt Gott Nytt År 2017 ❤

Bara tre dagar kvar

… av det gamla året.
Visst är det spännande med ett nytt år!
Pärmbilden på kalendern jag fick i julklapp symboliserar vänskap, närhet och gemenskap. Sådant som de flesta av oss vill ha.

En god vän betyder mycket.
En god vän betyder mycket.

Ett klassiskt löfte som många ger sig själva är att börja äta mer hälsosamt och att motionera mer. Man köper ett kort till gymmet och späker sig själv en månad eller två. Sedan återgår man till det vanliga, mycket trevligare livet.

Det enda jag lovar mig själv inför 2017 är att INTE vara sträng mot mig själv.
Jag ska bli en modig outsider som går sin egen väg.
Det är inget löfte, ej heller ett hot – det är bara något jag vill.
Och kanske också något jag skriver mer om här senare 🙂