Krig pågår

En hel arsenal av kemiska vapen.
En hel arsenal av kemiska vapen.

På olika håll i världen pågår tyvärr olika krig. Så jag vet inte hur mycket man ska skämta om krigföring med kemiska vapen. Men för att orka med eländet (mycoplasman) måste jag få ta det med en gnutta humor.

Snart tvingas slemmet sluta gunga i mina lungor.
Snart tvingas slemmet sluta gunga i mina lungor.

Orsaken till att ni inte hört från mig på ett tag är att hostan inte gav med sig. Jag blev orolig, tänkte att det kan slå över till lunginflammation. Så illa hade det inte hunnit gå, men utan mediciner vete katten var jag hade landat.

Inspirerad av en reklam jag såg på tv i apoteket ritade jag den här teckningen. I reklamen fick man se in i en hostande kvinnos lungor. Där gungade gröna slemklumpar fram och tillbaka. De skrattade elakt och hade roligt. Men sedan fick kvinnan mediciner och då var det slut på det roliga för basiluskerna.
Det är en sådan krigföring som pågår inne i mig just nu.

Jag – en omslagsflicka!

En omslagstjej är enligt svenska synonymlexikonet en pinuppa :-)
En omslagstjej är enligt svenska synonymlexikonet en pinuppa 🙂

På första sidan i bilagan Mitt i Nyland ståtar jag som håller på att klämma en pizza. Omslagstjej, pinuppa eller bara ett pizzamonster?

Jag skrev ju tidigare om pizzatestet i Kyrkslätt, det inlägget hittar ni här. En del av Jenny Paajes text och bilder ser ni på mitt foto.

Maken röjer snö från sin farmors och farfars grav.
Maken röjer snö från sin farmors och farfars grav.

Jag gillar att köra bil så i dag tog vi en liten tur runt stan. Kunde konstatera att många gator är i eländigt skick, man fick åka slalom mellan groparna…

Passade också på att kolla olja och vätskor i bilen, postade ett brev och besökte nya kyrkogården. Som ni ser finns där mycket snö.

Morfar stupade i kriget, hans kropp återfanns aldrig. Det här är hans minnesplatta bland hjältegravarna på kyrkogården.
Morfar stupade i kriget, hans kropp återfanns aldrig. Det här är hans minnesplatta bland hjältegravarna på kyrkogården.

Putsade också bort snön från morfars minnesplatta. Han skulle ha fyllt 110 år i år min morfar. Som ni ser dog han 22 år innan jag föddes.

Livet är här och nu

Plötsligt brann två lågor intill varandra då ljuset nästan hade brunnit ut.
Plötsligt brann två lågor intill varandra då ljuset nästan hade brunnit ut.

Igår fick jag ett dödsbud. En av mina tre morbröder hade gått bort. Han blev 85 år. Hans två bröder har somnat in redan för många år sedan.

Så som alltid då någon dör väcks många tankar. Dels sådana som berör praktiska arrangemang, för det finns massor att tänka på och som ska göras de närmaste dagarna och veckorna. Dels började jag tänka på hur fint det kändes att morbror var hos oss med en del av övriga släkten på jul.

Jag tänker också att han har det bra där han nu är. Han har åter fått träffa sin mor, sin far, sina bröder och många andra nära och kära. Den synen har jag på döden.
Läste också flera gånger ett brev jag hade fått av morbror. Han berättade om en dröm han hade haft om sin far, min morfar, som dog i kriget mot Ryssland och vars kropp aldrig återfanns.

Döden hör livet till. Och livet, det är här och nu.
Igår, innan jag visste att morbror var död, gjorde jag en intervju med en innebandyprofil. Alla möten med olika människor jag har fördelen att ta del av i jobbet är en del av det underbara nuet.

Ikväll ska jag ut och äta med en väninna och sedan ska vi på pubkväll där Elias Hämäläinen uppträder. Om honom skrev jag så här i oktober.

Så bästa vänner. Lev här och nu, den här dagen kommer aldrig tillbaka. Ta ansvar för allt det du säger och gör, försök vara snäll mot alla, också mot dig själv. Kram!

Morfar dog för Finland

Jag har skrivit om det är förr men det finns ingen orsak att göra det bara en gång. Min morfar var en av många finlandssvenskar som kämpade för Finlands självständighet i kriget mot Ryssland.

Min morfar var en av dem som aldrig återvände hem. Hans kropp har inte hittats men vi tror att han dog ute på isen som offer för fiendens kulor eller i ett luftanfall. De som klarade sig med livet i behåll försökte få de döda med sig tillbaka till Finlands bastioner, men alltid lyckades det inte.

I en tid då Sannfinländare och många andra talar om tvångssvenska och i extrema fall om att finlandssvenskarna borde drivas ut ur vårt land vill jag påminna om att alla finländare, oavsett vilket språk de talade,  för knappt sjuttio år sedan slogs för en och samma sak – för vårt lands frihet.

Då stod vi alla enade. Behövs det ett nytt yttre hot för att vi åter ska göra det? Varför bråkar somliga som små barn i sandlådan? Eller egentligen är det fel att ta de små barnen som exempel här, för de beter sig ofta klokare än många vuxna.

Tack morfar för vår självständighet

I dag firar vi vår 94:e självständighetsdag i Finland. En självständighet jag inte längre, nu som vuxen, på något sätt tar för given. Mitt lands historia har först under de senaste tio åren börjat intressera mig, och jag har läst böcker skrivna av män som kämpade i de finlandssvenska kompanierna.

Jag fick aldrig träffa min morfar. Han stupade i kriget och är en av de många, många som aldrig kom hem, vars kroppar inte hittades. Känslan av ovisshet måste ha varit en av de värsta för de nära och kära på den tiden. Det fanns ju inga mobiltelefoner då… och breven slutade komma… någon kamrat hade sett något, hört något… och hur skulle man någonsin kunna vara säker på att ingen av dem som inte återvände hade dött, att de inte var fångar i Sovjet.

Jag brukar lägga ner ett ljus på självständighetsdagen och kring jul på morfars hjältegrav. Ibland är jag där kring dagarna då kriget började eller slutade, någon gång går jag bara förbi fastän det inte är någon märkesdag.

Ibland säger jag bara ”hej då morfar” då jag lämnar minnesstenen. Men en dag som den här säger jag också ”tack morfar för att du gav ditt liv för vår självständighet”. Jag hoppas han hör och ser mig.