Heja heja tomaterna!

Hoppet om att det verkligen blir små tomater lever. I går kväll såg de största ut så här. De är ungefär två centimeter stora om man kan säga så. Omkretsen har jag inte mätt 🙂

Totalt har jag fått syn på drygt tio tomater i olika storlekar på de tre plantorna.
Höjden börjar närma sig taket så jag bryter av en del grenar här och där, även lägre ner på plantorna. De växer ändå, och grenar med blad som inte ger blommor (och senare tomater) tar jag bort så att de inte suger all näring åt sig.
Skuggor av tomatplantorna på min vägg.

Jag funderar mycket på allt möjligt som har med livet att göra, och jag tänker då och då skriva om det. Även om jag samtidigt vet att det bidrar till att jag blir ännu mer offentlig än jag är som journalist i en liten stad.

Jag är jag och vill bli älskad och godkänd som sådan. Finns det ingen som kan tänka sig att bli en del av min vardag, så finns det inte. Det är bara att acceptera.

Jag vill ju inte ha en partner som jag måste göra mig till inför. Jag vill inte vara en del av en fasad som ska visas utåt. Jag vill vara den jag är, helt äkta med alla fel och brister.

Ändå vore det ju att ljuga om jag skrev att jag inte alls längtar efter gemenskap. Någon att gå ut och äta med, kunna prata om allt mellan himmel och jord, skratta, kanske gråta, hålla handen med, få en kram av.

Närhet är viktigt, men det ska inte direkt finnas tankar om sex bakom närheten. Det intima kommer långt senare med i bilden, om den andra stora helheten av själarnas sympati funkar.

Vardag är vardag

Ett arkivfoto. Taget hos en väninna. Stora fönster utan gardiner, med utsikt över havet. Tänk att sitta och spela piano där, om man kunde klinka nåt annat än Idas sommarvisa 🙂

… det kom vi fram till efter mitt förra inlägg.
Då någon jobbar så mycket som jag finns det inte mycket spännande att skriva om 😀
Vardagen är vardag, som får enstaka avbrott om man reser bort eller går på en fest.

Sedan kan det också inträffa olyckor, man kan bli sjuk, få hjärtesorger att skriva om. Gärna skulle jag skriva om lycka och kärlek, om en sådan kom in i mitt liv. Tänk att åter någon gång få uppleva pirr i magen, hur det är att vara kär ❤

Men jag sitter mycket hemma vid datorn och ger ut texter. Jag har skrivit min första ledare som chefredaktör för Nya Östis, den som är tänkt att komma ut den första augusti.

Jag planerar kommande tidningar, har kontakt med kollegor som också jobbar hemifrån och mejlar med frilansare. Det är nog inte riktigt det ultimata läget för att hitta drömprinsen 😀

 

Vänner ger krafter

I går var jag ute på mat och dryck på restaurang Ölvin med min vän Dimi.

Väninnans portion, toast med getost.

Att få prata om allt mellan himmel och jord, utan att behöva känna sig konstig på nåt sätt, det känns otroligt värdefullt. Lätta sina hjärtan och utbyta åsikter kan man ju inte göra ensamma via spegeln 🙂

En liten keramikskål som Dimi själv tillverkat fick jag som gåva. Jag hade varken födelsedag eller någon annan bemärkelsedag, hon är bara omtänksam ❤

Efter fyra år av olika former av förföljelser och trakasserier, vilka dessvärre inte ännu slutat helt, känns det ändå skönt att vissa cirklar börjar sluta sig.

Jag tror dels på karma, dels på att sanningar kommer fram, även om det kan dröja rätt länge ibland. Tiden arbetar för sig själv, att ha tålamod är ett måste, och den förmågan har jag mer eller mindre tvingats utveckla under de senaste åren.

Det finns alldeles säkert sann kärlek nånstans där ute, även för mig.

Ett bokmärke med mitt namn på bulgariska.

Elbilar, trasmattor och regnbågsfolk

Ja, det har regnat massor i dag. Men rubriken syftar inte på det 🙂
Vi gick ner från +26 till +15, byiga vindar och regn.

Men det hindrade inte invigningen av Lovisa stads nya elbilar. Kort nämnt om dem på Nya Östis webb här.

Att hyra de här bilarna är förmånligt och smidigt via en app!

Trasmattorna på Alexandersgatan har fräschats upp! Klart att de slits med åren, men nu är de nya och fina igen.

I regnbågens alla färger.

Jag stödjer och står upp bakom alla regnbågsfamiljer och HBTIQ-personer.
Respekterar också att andra kan ha andra åsikter om saken. Jag försöker inte omvända dem, säga att jag har rätt och de har fel.

Men det oaktat antyds det åt mig på sociala medier att jag borde tänka efter, lyssna på dem som förstår bättre… Är det lika med ”dem som inte tycker som jag, dem som tycker kärlek över alla gränser är fel”? Människor säger på fullt allvar att barn inte kan förstå något om homosexualitet.

Barn förstår mer än vi nånsin tror. För barn är många saker naturliga, som för vuxna känns onaturliga.

Har du skaffat ny karl redan?

Mannerheimstaty från Café Helmi i Borgå. Får funka som symbolbild.

Den frågan fick jag av en dam som ringde upp mig i går. Hennes ärende var ett helt annat, men i samband med att hon frågade hur jag mådde kom också frågan ”har du skaffat ny karl redan?”.

Nu tog jag faktiskt inte alls illa upp, men frågan väckte en del tankar inombords. Hur skaffar man en ny karl? Ordet ”skaffa” låter lite märkligt. Men många talar ju också om att skaffa barn. Som om det vore hur lätt som helst att göra det.

Man FÅR väl barn om så är meningen? Men en karl, honom får man ju inte bara så där. Och jag vill varken få eller skaffa vilken karl som helst.

Jag har det bra som jag har det. Vilket jag också svarade åt damen. ”Jag vet inte ens om jag vill ha nån ny karl”.

Visst hade jag kunnat förklara varför jag resonerar som jag gör, men jag vet inte om hon hade orkat lyssna. Vänskap, som kanske utmynnar i kärlek, skulle kännas bäst. Jag är inte längre aktivt med på någon dejtingsajt. De funkade bra då jag behövde få mod att träffa nya människor efter skilsmässan, men i dag ger de där sajterna mig inte längre något jag vill ha.

Så nej, jag har inte skaffat nån ny karl.
Men om någon trevlig sådan dyker upp, någon som är på samma våglängd som jag, kanske han kan bli en bra och ny vän.

Att fasta, städa, välja, reflektera

Jag brukar alla vardagar lyssna på programmet Andrum i radion. Den ger för det mesta fina visdomsord att tänka på längs dagen. I dag handlade det om fastetiden, som också kan innebära att vi tänker på allt onödigt vi omger oss med.

En symbolbild för avskalat, och naturen som läker – ger krafter.

Vissa dagar känner jag ett märkligt illamående. Det är inte fysiskt och beror således inte på för mycket eller för lite mat och dryck, eller på förkylningen.

Jag har insett att jag påverkas av andras illamående på sociala medier och väljer därför nu aktivt bort den delen. Jag kunde gå ut ur till exempel Facebook om det inte var för journalistjobbet. Vi länkar våra nyheter bland annat där och får nyhetstips den vägen.
Men jag slutar med att läsa de negativa trådarna där allt från rasism till annat hat och illamående florerar.

I Andrum talade Christer Romberg också om alla onödiga prylar vi omger oss med. Jag har städat bort mycket sånt under snart fyra års tid och jag kommer dagligen att se över vilka saker jag behöver och vilka jag inte behöver. Detsamma gäller vänkretsen. I den mån det är möjligt vill jag helst umgås med människor som sprider kärlek och energi.

Skyltsöndag, den 4 mars 2018

Det här fotot tycker jag själv att Lovisa stad kunde använda i sin marknadsföring 🙂

I går lördag fylldes Lovisa torg av människor som vill tro på en bättre framtid, inte minst med tanke på flyktingpolitiken i vårt land. På plats fanns toppolitiker, allt från partiordföranden på riksnivå till stadsfullmäktiges ordförande. Solen sken, människor sjöng och höll tal. I samförstånd.
De som tycker att Finland bör fortsätta med sin hårda flyktingpolitik har uttalat sig bland annat via social media, ofta anonymt, men de fanns inte på plats på Lovisa torg.

Mycket medmänsklighet visades på torget i Lovisa i lördags.
Jag fortsätter vara otroligt stolt över att vara Lovisabo ❤

Och förresten jo… höll på att glömma… Skyltsöndag förvaltas av bloggaren BP!

Mycket kärlek i Lovisa i dag!

Demonstrationen om en rättvisare flyktingpolitik lockade hundratals deltagare till torget.
Här bland andra, min vän Dimi och hennes dotter.

Bara en bråkdel av alla som var på plats.

Jag har sparat några av skyltarna till i morgon då det är Skyltsöndag 🙂

Men jag säger som stadsfullmäktiges ordförande Otto Andersson, under veckan som har gått har det känts extra fint att vara Lovisabo ❤ Budskapet om kärlek och fred har verkligen spridits över bred front. Utvisningen av den irakiska familjen har stoppats, åtminstone tillfälligt. Folk öppnar sina plånböcker för att hjälpa till, men framför allt öppnar så otroligt många sina hjärtan.

Lagar ska följas, men det måste finnas rättvisa. Framför allt måste förhören med flyktingar göras på rätt sätt. Tolkarna ska vara kunniga, inte bara några som försöker tjäna pengar på sina jobb, och som sänder i värsta fall använder Google Translate och struntar i hur det går för flyktingarna…

Din för alltid

Ett sådant fint program på SVT2, det blev direkt en ny favorit!
Jag har varit gift två gånger, och tror inte det blir en tredje gång – men kanske bäst att aldrig säga aldrig 😀

Första äktenskapet varade ett år, och jag kunde mycket väl för egen skull berätta varför allt havererade. Men av hänsyn till släkt och vänner till den ex-maken låter jag bli.
Det andra äktenskapet varade från 1998 till 2014. Sjutton år tillsammans, sexton som gifta. Men det var inte heller DET jag tänkte skriva om.

Det var bara tankar som blev ett sidospår.

Gunn och Preben, bägge 93 år.

Men det var så underbart att se människor som hållit ihop länge. Både i med- och i motgång. För livet har ju inte alla gånger varit lätt för de här paren heller.

”Din för alltid” – ett underbart program som bjuder på både skratt och tårar.

Tyckte det var så fint då Preben tröstade sin fru då hon ängslades inför hans död. ”Jag försvinner ingenstans, jag har ju lovat att stanna kvar”. Han talade om kroppen som bara är ett skal efter döden och om själen som flyger ut genom fönstret – det som är det eviga livet.