Har ni varit med om det…

Att ett kexpaket, en glass, en blomma, en pryl – till exempel från hyllan med Muminsaker – talar till dig?
Köp mig, säger den. Jag vill hem till dig.
Du kanske själv tänker, jag behöver inga kex eller ingen växt just nu och så försöker du gå vidare.
Men så hör du hur den där saken börjar gråta bakom din rygg. ”Du vill inte ha mig… buhääää” 😭
Och sånt står ju ingen ut med.

Jag blir ofta rörd nuförtiden

Att jag så ofta blir rörd numera har troligen med åldern att göra.
Eller vilka erfarenheter har ni andra? Har ni med åren blivit känsligare?

Häromdagen intervjuade jag en kvinna som är frivilligarbetare. Jag frågade vad hon får ut av verksamheten. Hon bad om ursäkt för att hon är så lättrörd, att hon kanske fäller en tår medan hon berättar vad jobbet gett henne.

Jag svarade att det gör ingenting, jag kanske också börjar gråta och då gråter vi båda två. Det är inget farligt.

I dag fick jag en blomma som tack för ett välutfört jobb. Jag blev väldigt rörd och satt en stund hemma i soffan och bara tittade på konstverket. Samtidigt som jag tänkte på hur mycket det betyder att få ett tack.

Vi är snabba att kritisera i dag, och här som jag bor sägs det ofta att ”då nån inte gnäller kan du veta att han eller hon är nöjd”…

Jag har försökt, och kommer att fortsätta med det nästa år, att tacka och visa uppmuntran åt andra så ofta jag bara minns och kommer åt att göra det.

Jag tycker inte att man gör sig till, ett tack kan komma från hjärtat ❤

Våga prata, lyssna, gråta

Ser på Tillsammans mot cancer på Sveriges TV4 i kväll.
Blir väldigt berörd av alla öden där. Men speciellt av den berättelse som mannen som miste sin hustru och som blev kvar med två barn i tonåren hade att berätta.

De valde att prata öppet om allt. Om rädslorna innan hon gick bort, om sorgen efteråt, om saknad, om ilska, om kärleken de fortfarande känner … ja, de pratar moget och finstämt om precis allt som har med sjukdomen att göra.

Även om jag själv inte drabbats, kan jag säga att jag kanske är en av dem som får cancerbesked i morgon – och om det är så, då vill jag också vara en av dem som talar öppet om precis allt.

Men samtidigt härmed sagt. Alla gör sina individuella beslut. Och alla har rätt till dem och till sina känslor.

Livet. Det är här och nu.
Livet. Det är här och nu.

Vacker vägg, del 51

… eller två väggar på en gång eftersom de omgärdar samma stora byggplats i Helsingfors centrum. Amos Rex, ett stort konstmuseum ska byggas här.

Det lär ska vara Leendets dag i dag. Det tycks inte mannen på bilden ha förstått 🙂

Platsen där ett konstmuseum byggs bör ju vara omgärdad av konst.
Platsen där ett konstmuseum byggs bör ju vara omgärdad av konst.

Själv har jag av förekommen anledning skrattat rätt mycket de senaste kvällarna. Det är klart att det känns mycket bättre att fnissa än att gråta.
Men gråta bör man förstås också göra – då det känns så. Det är viktigt att alla känslor kommer ut.

Den här bilden visar hur innergården ska se ut i framtiden. det nya konstmuseet ska ligga under marken om jag förstått allt rätt.
Den här bilden visar hur innergården ska se ut i framtiden. det nya konstmuseet ska ligga under marken om jag förstått allt rätt.

En flodvåg av minnen…

… sköljde över mig då jag uppdaterade Plagens kiosks FB-sidor och gav administratörsrättigheterna till ex-maken.

Det att han har kiosken också den här sommaren är kul, så missförstå mig inte. Det är fantastiskt att han åtog sig skötseln av den ytterligare en sommar, den sjuttonde faktiskt.

Finaste platsen i Lovisa, badstranden Plagen.
Finaste platsen i Lovisa, badstranden Plagen. Kioskbyggnaden syns i bakgrunden.

Men jag hade aldrig kunnat tro att en så liten sak som att jag gick in på kioskens FB-sidor skulle röra om så mycket i mitt inre. Jag grät nästan hela kvällen och det är inte lätt att skriva det här inlägget heller.

Med åren blev ju kiosken ”vår kiosk, vårt lilla sommarställe”, fastän det är staden som äger byggnaden. Femton härliga somrar här fick vi tillsammans, den sextonde i fjol var fin den med men förstås lite annorlunda eftersom vi separerade i maj.

Klart att jag ska besöka både stranden och kiosken i sommar också. De fina minnena av alla härliga människor jag lärt mig känna och haft att göra med där kan aldrig tas ifrån mig. Platsen kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta.

Det är så många minnen som jag måste lära mig leva med. Att många av dem är vackra och får mig att gråta är ju egentligen inte farligt. Värre hade det väl varit om alla minnen från mitt sjutton år långa förhållande var hemska…
Eller om jag inte hade några känslor, inte kunde gråta.

Dagens skratt och gråt

Partiets symbol nyckelpigan.
Partiets symbol nyckelpigan.

En vän som besökte marknaden på torget i dag fick den här chokladkyssen från Svenska folkpartiets tält. Min första tanke var ”vem har suttit och klistrat de där nyckelpigorna på kyssarna”? Och sedan ”hur tänker man efter att man suttit och pillat med femhundraåttioåtta nyckelpigor”?
Grrr … jag vill aldrig i mitt liv se en nyckelpiga mer, åt fanders med hela partiet!” 😀

Dagens andra skratt fick jag då min vän Mona som jobbar på R-kiosken ringde och frågade varför jag skickat ett meddelande på finska till kiosken där jag ber dem ringa mig före halv två.
Hahahaa! Jag hade fått fel telefonnummer av finska skolans kanslist och trodde jag hade bett en lärare ringa till mig.
Allt möjligt sysslar dom förvisso med i R-kiosken i dag. Där får man ut paket och pass och där kan man köpa det mesta man behöver. Men att dom hade tagit över utbildningssektorns ansvar var nytt för mig 😀

Ja, och så tar vi dagens gråt till sist. Hade skrivit ett tackbrev till min ex-make. Faktiskt kommit på femton saker att tacka honom för. Att läsa upp dem högt i terapin var jobbigt men jag är glad för att jag gjorde det ändå. Att jag inte bara helt stum gav papperet till honom.
Nu fick jag åter en punkt satt i den långa sorgeprocess som en skilsmässa innebär.

Tårarna rann, jag snörvlade och snöt mig, stapplade på orden, läste och grät, grät och läste… men jag klarade mig genom hela listan och jag förstår att det jag gjorde var något viktigt – en stor del av det som allt handlar om. Att förlåta, att kunna se något bra i det som hände och att kunna gå vidare i livet.

Vacker vägg, del 14

Ja, det var åter ett tag sedan jag såg en vacker vägg – eller i alla fall ett tag sedan jag kom för mig att plåta en sådan.

Den här vackra väggen finns i Liljendal, en före detta självständig kommun som i dag är en del av Lovisa.

Del 13 i serien hittar du HÄR och därifrån steg för steg bakåt till de övriga tolv.

... och en fin dörr också!
… och en fin dörr också!

Den här dagen har varit BRA!
Den började med att jag läste en härlig kolumn av min fina kollega Anna.

Sedan åkte jag med vår fotopraktikant Mariella till Liljendal för att göra en intervju till en bilaga som kommer ut 18.9 i Östra Nyland och följande dag i Borgåbladet.

I dag sa Anna också att det var första gången på länge som hon hörde mig skratta så som jag gjort förr.
Jag skrattade verkligen gott åt en teckning jag såg på Facebook, en ordlek mellan två streckgubbar. Det behöver inte vara märkligare än så.

Och då jag gick från jobbet till bilen föll ett varmt solregn. Det var så vackert och jag kände mig faktiskt lycklig.

Jag vet att jag har en lång väg att gå innan jag blir en hel människa.
Jag vet att jag kommer att åka ner i svackor, gråta och känna mig både ful och värdelös.

Men de korta stunder jag känner glädje, lycka, ett uns av något som kan kallas normal vardag… de stunderna griper jag tag i och håller fast vid ❤