Att veta var man har sina vänner

… det är inte alltid lätt. Jag har många gånger skrivit här att jag är blåögd och godtrogen och så tänker jag i det stora hela förbli. Jag har berättat om besvikelser och käftsmällar som jag mött och gått på under levnadsåren.

Vad vore jag utan alla motgångar? Inte den jag är i dag.

En kväll med en väninna, ost, vin, kex och djupa diskussioner.

Jag är inte gjord av teflon, men nuförtiden måste jag låta många hårda ord, antydningar och anklagelser rinna av mig.

Det går tyvärr inte att ”vara alla till lags”, hur gärna jag än vill det. ”Jag vill vara vän med alla” må vara min devis, men om svaret på ett ungefär blir ”ja, men jag vill inte vara din vän”, då får jag ta och acceptera det.

Eller om jag skriver något i förtroende till någon, och nästa dag inser jag att det jag skrev spreds vidare. Då får jag skylla mig själv. För den som jag skrev till hade ju inte bett om att få mitt förtroende. Shit happens.

En härlig dag har jag ändå haft. Sovmorgon till 9.15. Sedan förberedelser inför en träff med en väninna. Fyra timmar satt vi och pratade, delade på en flaska vin, åt ostar och kex.

Hon hade läst bara två av de tre böcker jag skrivit. Då kom jag på att jag hade två exemplar kvar i lagret av den jag gav ut 2012. Ett av dem fick hon förstås 🙂

18 reaktioner på ”Att veta var man har sina vänner

  1. Det är mysigt att äta lite gott och prata med en vännina. Erfarenheter bra eller dåliga gör oss starkare och klokare.
    Kramar från oss

    1. Jo, man lär sig med åren då man får olika smällar. De som inte fått smällar vet inte hur de känns och kan därför inte förstå att någon blir ledsen.
      Kramar till er ❤

  2. Blåögd och godtrogen – ja, det slutade jag vara vid femtonårsåldern – ungefär;-)

    Som jag skrivit förut så tycker jag att du får ta otroligt mycket skit i ditt lilla Lovisa. Du svarade att så är fallet då alla känner alla där och du är ju en offentlig person i ditt älskade Lovisa. Men du vill det ju ha så, då du inte försökt söka dig bort från småstadsidyllen”, som inte är en idyll alls i mina ögon.

    Å ärligt talat varför vill du vara alla till lags? Vad är poängen med det? Ingen alls enligt mig.

    Det är lite märkligt egentligen att du som ändå måste beskrivas som en mogen kvinna med stor yrkeserfarenhet och -stolthet kan vara så osäker och ta allt så personligt.

    Undrar ibland hur du hade klarat dig i en storstad. Troligen inte alls, för i en storstad är tonen betydligt hårdare och miljön ännu tuffare än i lilla Lovisa.

    PS. Jo, vin, kex och ost löser de flesta problem;-) DS.

    1. Det är bra att du lärde dig så fort, att du redan som 15-åring slutade vara blåögd 🙂
      Ja, jag tror att det uppstår mer drama i en liten stad än i en större. Jag skulle trots allt troligen känna med otroligt ensam i en storstad, även om jag fick vara anonym där.
      Jag får ju otroligt mycket stöd här i Lovisa också, de flesta är vänliga människor.
      Jag har också mina rötter i Lovisa, sådana sliter man inte upp hur lätt som helst.
      Och jag har säkert uttryckt mig luddigt, för det är inte så enkelt att jag vill vara alla till lags. Det är mera det att jag tycker man ska kunna vara saklig och prata om allt.
      Man måste kunna reda ut saker och ha respekt för varandra, även om åsikter går isär.

      Under tiden som gått har jag lärt mig att inte ta allt personligt, att låta hårda ord och kritik rinna av mig.
      Men det betyder ju inte att jag aldrig blir ledsen, och att jag inte skulle få visa eller säga att nu blev jag ledsen.
      Det ligger många detaljer bakom senaste kritik, som blir offentlig om några dagar – och tyvärr kan jag inte gå in på dem här på bloggen.
      Jag bodde ju 1998 i Stockholm och där gick det helt bra, men där hade jag heller inget chefsjobb 🙂
      Jag tyckte att de svenskar jag kände där inte alls var hårda, de flesta var väldigt hänsynstagande och ville inte medvetet såra. Men troligen har attityderna ändrats mycket även i Sverige sedan 1998.

  3. Man lär sig tyvärr på det hårda vägen. Jag har lärt mig att man inte kan berätta allt för det slår tillbaka när det gör som mest ont.

      1. Tryggast att inte ha många vänner, det är bättre med några få, och pålitliga. Fast sådana är osäkra de också, om de kan tjäna en slant.
        Svante

  4. Det är svårt ibland med vänskap. Att lita på att den vännen är just en vän. Och vi har ett behov av att ha någon som vi kan lita på.
    Man kan sällan vara nära vän med alla, själv har jag ett fåtal som jag pratar om det mesta med, men jag har en stor vänkrets. För att inte tala om bloggvärden 🙂
    Önskar dig en fin söndag!

    1. Ja, bloggvärlden är underbar, här kan man ju blocka personer som är elaka. Det är inte lika lätt i verkliga livet.
      Men jag har det ungefär som du. Några få som jag vet att står mig nära och som aldrig skulle svika. Kretsen av andra ytligare vänner och bekanta är stor.
      Söndagskram!

  5. Det går inte att vara vän med alla och det är inte möjligt heller, tror jag och vad nyttar det till? Vi är alla olika. Vi utvecklas olika. Jag har faktiskt sagt upp bekantskapen med en gammal väninna, då jag kände att vi inte hade något kvar att ge utan det blev bara dåliga energier och jag vill omge mig med det positiva och ljusa.
    Nu mår jag så mycket bättre.
    Gläd dig åt de fina vänner du har! ❤

    1. Jag uttrycker mig ibland luddigt här på bloggen. Jag måste skriva så att människor inte känner sig träffade av något slags kritik, som jag inte medvetet vill rikta mot nån.
      Samtidigt som jag vill vara öppen om MITT liv och hur jag påverkas av saker som händer.
      Om det bara skulle handla om människor jag INTE behöver ha att göra med är valet enkelt.
      Men ibland måste jag konfronteras med personer som inte tycker om mig, eller inte gillar mina val, mina beslut t.ex. i jobbet.
      Genom åren har jag då stött på överraskningar. Jag har trott att vi har tyckt lika, någon vän och jag, att vi jobbar mot samma mål.
      Sedan blir det inte så.
      Och den andra personen är säkert lika överraskad och besviken som jag 😀
      Man talar eventuellt förbi varandra, missförstånd uppstår och så är loppet kört.
      Kram och tack för långvarig bloggvänskap ❤

  6. Mysig träff ni fick! 😀🥂
    Att bo i småstad vill jag inte längre. Lovisa är klart mindre än Jakobstad, men nu när jag varit borta så länge har jag inget behov av småstadsidyllen. Allt har ju sina bra och dåliga sidor, även att bo i liten/ större stad.
    Personligen tycker jag att det är skönt med mera anonymitet. Man får ju vänner ändå så småningom, speciellt om man engagerar sig i olika aktiviter och föreningar som erbjuds. Och man kan ju inte vara alla till lags, det går ju bara inte. Däremot tycker jag det är stora skillnader mellan kritik som tex gäller jobbet eller personliga påhopp.

    1. Anonymitet är skönt – jag fick vara rätt anonym i Stockholm 1998.
      Ibland saknade jag dock det att INGEN hälsade på mig, jag kände ingen i Stockholm city, ingen då jag gick till affärerna i Täby Centrum.
      Råkade jag på NÅN jag kände var det som en lottovinst!
      Och att vara anonym som chefredaktör för en liten lokaltidning i en liten stad… det går ju inte 😀

Glad för varje liten kommentar – ha en fin dag!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.