Kärt återseende

Både då det gäller vännen Marina och robotgräsklipparen Robbe 🙂

Det är nästan ett år sedan vi träffades senast med Marina, ute i trädgården, sommaren 2020. Och Robbe? Undrar om jag inte skrev en artikel om honom sommaren 2019?

Då solen inte låg bakom ett tunt molntäcke var det väldigt varmt, men… vi klagade inte! Det går att hitta skugga på en stor tomt.

Med goda vänner gör det inget fastän man inte träffats fysiskt på tio månader. Man hittar den röda tråden till samtal i alla fall. Vissa saker får man uppdatera lite mer ingående än andra, men i det stora hela kan man återuppta snacket där det slutade senast. För visst har vi haft kontakt via Messenger och andra kanaler.

Ritualer kring hur man beter sig för att undvika smittrisk ledde till en hel del skratt. Först hade jag tänkt fota Marina på femtio meters avstånd och skriva i bildtexten ”det där rödvitrandiga som ni ser vid uthusets knut, det är Marina” 😀 ”Vi håller avstånd!” Men sedan blev det den här bilden i alla fall. Och avstånd höll vi också utomhus, två meter minst och vi var inte fler än två personer på plats.

Ljudmässigt kan det har verkat som om vi var minst fyra eller fem ibland, dock 😀

Innan vi hade öppnat skumpaflaskorna och huggit in på kex och ost såg det ut så här.
Och Robbe, han jobbade oförtrutet på. Ibland törnade han mot våra stolar eller mot bordet. Smått förnärmad kanske han blev. ”Här sitter ni och rör inte på arslet, hur ska jag kunna jobba då?” Men sedan surrade han tämligen tyst vidare. ”Hrmpf”, sa han.

Då jag undrade varför han surrade runt ganska planlöst tyckte jag mig höra honom svara ”du ska vara tyst och glad för att det är jag som klipper gräset, annars får du klippa själv!”

Att veta var man har sina vänner

… det är inte alltid lätt. Jag har många gånger skrivit här att jag är blåögd och godtrogen och så tänker jag i det stora hela förbli. Jag har berättat om besvikelser och käftsmällar som jag mött och gått på under levnadsåren.

Vad vore jag utan alla motgångar? Inte den jag är i dag.

En kväll med en väninna, ost, vin, kex och djupa diskussioner.

Jag är inte gjord av teflon, men nuförtiden måste jag låta många hårda ord, antydningar och anklagelser rinna av mig.

Det går tyvärr inte att ”vara alla till lags”, hur gärna jag än vill det. ”Jag vill vara vän med alla” må vara min devis, men om svaret på ett ungefär blir ”ja, men jag vill inte vara din vän”, då får jag ta och acceptera det.

Eller om jag skriver något i förtroende till någon, och nästa dag inser jag att det jag skrev spreds vidare. Då får jag skylla mig själv. För den som jag skrev till hade ju inte bett om att få mitt förtroende. Shit happens.

En härlig dag har jag ändå haft. Sovmorgon till 9.15. Sedan förberedelser inför en träff med en väninna. Fyra timmar satt vi och pratade, delade på en flaska vin, åt ostar och kex.

Hon hade läst bara två av de tre böcker jag skrivit. Då kom jag på att jag hade två exemplar kvar i lagret av den jag gav ut 2012. Ett av dem fick hon förstås 🙂

Skyltsöndag, den 22 september 2019

Goda ostar tillverkade av ett lokalt andelsmejeri (osuusmeijeri) i Porlom, Lappträsk. Det här är väggen till ett tält som fanns i Delikatessernas park under Lovisa Historiska Hus-evenemanget.

”90 år av kunnande” står det också på väggen. Dagens lektioner i finska kom således här.

Flera skyltare och annat intressant finns hos bloggaren Konst eller konstigt, som förvaltar bloggutmaningen Skyltsöndag.

Snart dags för lucia!

Ja, alltså tiden rusar, det är helt obegripligt. Nyss satt vi (läs: i våras) och pratade om att nästa möte om Nya Östis lucia arrangeras i september.

Kändes avlägset då, men i dag var det dags. Mycket planering behövs inför upprop efter kandidater och hela det praktiska arrangemang som ljusfesten innebär.

Hade dessutom en hel del papper som skulle till tidningens bokföring, så nu är det liksom lite dubbelt upp med sådant – då jag också har eget företag.

Således. Koppla av med ost och chilimarmelad.

Och gläd dig över tomaterna som ännu mognar i lugn takt. I dag fick min syster fyra stycken.

Tisdag_tomater_3sept
Den skarpögda ser att där finns blommor i bakgrunden. Jag som trodde att det inte kommer fler tomater än de ungefär sextio jag hittills fått / får…

Firar Finlands hockeydamer

… med ost och vin!
Historiskt! Våra hockeydamer tog sig till VM-final för första gången någonsin. Vi besegrade Canada med 4–2 i dag!

Glad är jag också för att vi äntligen fått ett större ostsortiment i K-affären i Lovisa. Det hände förr att jag under mina en-gång-i-månaden-besök-i-grannstaden-Borgå köpte brieost i K-Tarmola där eftersom lika god ost inte fanns i Lovisa. Men nu finns den även här!

Små burkar med marmelad finns också. Fint för en singel att inte tvingas köpa en megastor burk!

Jag väntar ännu på en delikatess med ananas i osten (fanns en gång i Lidl men hittar ingenstans i Lovisa mer)… anyway… SÅ kul att vår lokala K-affär renoveras och att sortimentet förnyas över brett fält.

Allt blir mer överskådligt och diskarna är energisparande!

Skål för det och skål för Finlands hockeydamer 😀

Ursäkta denna misshandel..

av en fin etikett! Ursäkten går till min bloggvän Ordodlaren. Köpte Baccatums Hot Jelly chilispetsade gelé, men fick inte upp locket utan att värma det under hett vatten. Man är ju ingen Starke Adolf längre.

Men det här var precis vad jag behövde i kväll. Mycket energi har gått åt till jobb och sjukhusbesök. Ändå är det ju mamma som har varit med om den mest kraftkrävande upplevelsen. Det gäller att ha tålamod med hennes återhämtning.

Jag tror att människan orkar mer än hon tror. I vissa fall, under vissa perioder. Men sedan måste tid för återhämtning finnas, både då det gäller operationer och då det gäller att man är den som finns till för en anhörig, eller då man har mycket jobb, eller som i detta fall – då vi med min syster har både ock.

I går och i dag har man också jobbat på granngården med jag-vet-inte-vad. Rivit upp asfalt osv. Det bullrar, surrar, slamrar och smäller i ett från åtta på morgonen till fyra på eftermiddagen.

Just i dag kände jag att oljudet tärde extra mycket på mina krafter.

Men nu lite chili på ost och kex och ett par glas vin och sedan god natt och amen!

Hacke tog sig ett bad

Nu har jag badat, så nu kan jag åter klättra vidare.

Det blev väldigt soligt och varmt i dag, så Hacke Hackspett behövde ta sig ett bad!

Vi andra behövde också dricka, lite vatten och vin. Men vi badade inte i fågelbadet 😀 Inte i vattentunnan på gården heller, fastän tanken föresvävade oss.

Helt underbart

… att få sitta och prata med likasinnade vänner. Då finns det utrymme att diskutera allt från de jobb vi redan har, till projekt som vi kanske börjar hålla på med tillsammans.

Det är också skönt att låta diskussionen ”rönsyillä” som man säger på finska. En ungefärlig översättning är att man tillåter pratet få en massa utlöpare, sidospår – typ det ena ger det andra, utan att någon blir störd av det. Således blev det mycket prat om gamla minnen också 🙂

Och för mig var det helt underbart att få äta något gott tillsammans med två andra personer. Att sitta och äta ensam är inte samma sak. Att tillreda något till bara sig själv är inte heller samma sak.

Lyxigt blev det, fastän salladen i sin enkelhet görs så att man häller upp en påse med salladsblad på ett fat. Sedan krossar man krutonger, lägger på tinade räkor, färdigt skivad ost (parmesan eller annan som finns på påse), dressing, vindruvor, havssalt och peppar.

Och blommor fick jag också.
SÅ tacksam denna kväll ❤

Ett par bilder från min dag

Tycker det är fint att Finlands 100 år av självständighet syns på olika sätt i samhället. Utöver en massa fester, utställningar och konserter finns det Finland 100-choklad och på den här osten har Okänd soldat (Tuntematon Sotilas) kommit med.

En favoritost.

Lät göra några slingor till i håret, topparna klipptes och lite lockar vreds till 🙂 Alltid uppiggande.

Men det där med att ta en selfie… jag ger upp! Jag vägrar tro att mina ögon ser så hemska ut i verkligen som de blir då selfien tas. Eller att jag har kinder som en hamster skulle avundas 😀 När jag går till spegeln är de hemska ögonen borta och kinderna ser högst normala ut.
DÄRFÖR har jag solglasögon. Och det var håret jag ville visa.

Jag har det så bländande fint här hemma att solglasögonen måste fram 😀

Livets goda

… kan vara en macaron som en god vän bjuder på.
Och samtal om livet, utan att behöva titta på klockan.
Stunder då man undrar vart mänskligheten är på väg.
Varför så mycket handlar om pengar och status.
Varför härskar avundsjuka och missunnsamhet?
Varför har alla inte längre förmågan att på riktigt glädjas över andras framgångar? För att vi känner att vi då själva blir UTAN något?

Varsin macaron, i långsamma, härliga och eftertänksamma tuggor.

Jag vill inte bli rädd och misstänksam. Jag vill ha ett öppet sinne. Fortfarande. Fastän jag fått uppleva avundsjuka och förtal.

I dag träffade jag en äldre dam i en affär. Hon sa ”jag tycker om dina texter, de är välskrivna och eleganta”. Jag blev varm om hjärtat och tackade henne. Det tycker jag man ska göra då man får beröm. Man ska säga ”tack så mycket, så glad jag blir”, för det är ju sanningen. I stället för att mumla något som betyder att man undervärderar sig själv.

I kväll blir det lite vitt vin, fikonmarmelad, ost och Skavlan ❤