Ser på Tillsammans mot cancer på Sveriges TV4 i kväll.
Blir väldigt berörd av alla öden där. Men speciellt av den berättelse som mannen som miste sin hustru och som blev kvar med två barn i tonåren hade att berätta.
De valde att prata öppet om allt. Om rädslorna innan hon gick bort, om sorgen efteråt, om saknad, om ilska, om kärleken de fortfarande känner … ja, de pratar moget och finstämt om precis allt som har med sjukdomen att göra.
Även om jag själv inte drabbats, kan jag säga att jag kanske är en av dem som får cancerbesked i morgon – och om det är så, då vill jag också vara en av dem som talar öppet om precis allt.
Men samtidigt härmed sagt. Alla gör sina individuella beslut. Och alla har rätt till dem och till sina känslor.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Ja det är svåra saker att prata om Ändå är det många som drabbas. På vår lilla gata har hälften haft cancer och några av dom har också gått bort Jag är en av dom som blev botad
Tacksam över att du blev botad ❤
Men vad är det som gör att vi inte vågar/kan/orkar/vill prata öppet om sjukdomen.
Har en i bekantskapskretsen som på Facebook valt att öppet skriva om allt, personen har fin humor och folk älskar hens uppdateringar.
Det är ju ungefär samma som med en blogg, man delar med sig, behöver inte dra sin story 100 gånger på stan, folk slipper fråga.
Men, det är ju också oerhört individuellt alltihop, så jag vill inte såra någon här heller – någon som väljer att hålla allt för sig själv, inom familjen.
Jag har allti varit öppen om det men skriver sällan om det nu. Bara om nån har funderingar
Ja, vi väljer ju alla våra sätt att vara öppna, eller låter bli att prata.
Och alla har sina skäl till det.
Tror ända folk är försiktiga, rädda – då det gäller att fråga.
Men jag kan fråga här, vilken typ av cancer hade du och när?
Du måste inte svara här.
Kram.
Märkligt. Jag trodde alla pratar PM det. Jag skulle definitivt göra det. Det gjorde även när jag hade svår depression. Vissa sa emot och tyckte att jag inte hade det, men jag slutade inte prata om det. Men människorna är ju olika.
Ja, vi är alla olika och det är bra.
Jag är som du, tycker det lättar då man pratar om saker, då man inser att man inte är ensam om sin depression, sin ångest, sin sorg, eller sin sjukdom.
När jag gick på silversmide hade depression och så sa jag hur det var och vilken medicin jag åt. Det blev tyst. Sen sa kursledaren att hon har också depression och äter medicin sen 2 till öppnade upp sig. Och vi var sammanlagt 12 på kursen.
Ingen sagt nåt innan trots att vi var en sammansvetsad gäng.
Exakt såhär brukar det gå till – då en öppnar sig vågar andra också göra det.
Så var det i samband med min skilsmässa. Då jag började skriva om den hann jag inte ens kommentera och tacka alla som hörde av sig via Facebook den dag första inlägget gick ut. Fanns SÅ många med liknande upplevelser i bagaget.
Det är märkligt ändå. Sånt var skämmigt i början av 1900-talet. Men det är verkligen inget att skämmas för idag.
Absolut inget att skämmas för!
Här är du och jag helt olika, vilket vi ju är ändå även i andra ämnen.
Om jag skulle drabbas av cancer, vilket jag verkligen hoppas att jag slipper, så skulle jag ALDRIG lägga upp det på bloggen. Att ha en ”sjukdomsblogg” med alla medlidande och medhållande kommentarer skulle jag aldrig vilja ha. Skulle inte vilja utlämna mig själv heller. Jag menar det är ju tillräckligt tufft att kämpa mot Mr C, som jag avskyr intensivt, och se ut som man gör efter till exempel en cellgifts- och kortisonbehandling för att överleva. Inte skulle jag dela med mig på bloggen. ALDRIG!
PS. Tur att vi alla är olika. Hoppas att varken du eller jag någonsin drabbas av denna hemska sjukdom. DS.
Nej, vem vill drabbas. Men jag har lovat mig själv att inte fråga ”varför just jag”, utan i stället fråga ”varför inte just jag också” – eftersom så många drabbas.
Jag kan inte i dag lova att det blir en sjukdomsblogg om jag drabbas, kanske jag inte ens skulle orka skriva något.
Men jag har i alla fall ett stort behov av att vara öppen om allt, jag skulle vilja prata om allt som berör sjukdomen.
Hoppas jag skulle hitta människor som orkar dela det svåra med mig.
Men vi är alla olika, och jag respekterar dem som inte vill dela med sig av allt.
Livet är verkligen HÄR och NU!
Stor kram till dig min vän över viken<3
Ja, livet är här och nu – inte i går, inte i morgon.
Bamsekram tillbaka ❤
Cancer är en dj…… sjukdom……
Ja, jag håller med 😦
Ack så viktigt, men jag pallar inte se på sånt nu. Skänker en slant osett.
Jag vet, känner andra som också säger att de inte kunde se på programmet.
Alla har vi våra skäl till det, men riktigt fint om man skänker slantar till insamlingar ❤
MIn mamma hade lymfom för ett antal år sedan, nu är hon frisk, tack och lov. Samtidigt när jag frågade min papa om det fanns en stödgrupp för anhöriga där de kunde träffas och prata av sig och med varandra, sade han att ngt sådant inte existerade! Finns det verkligen inte sådana i Finland i dagens läge? Cancer av alla de former är ju vanligt, tyvärr, och det drabbar hela familjen, inte bara den drabbade, så att säga.
Jag vet inte om det finns stödgrupper, men jag hoppas att det finns – antagligen på större orter.
I Lovisa har vi en cancerförening som fyller en viktig funktion, det är ungefär allt jag vet.
Som du säger drabbar cancern en hel familj, en släkt och vänkrets.
Det är ju så, alla förhåller sig på sitt sätt. Det borde ändå vara lättare att få prata om eländet, även om alla inte vill vara hur öppna som helst. Kommer att tänka på en väninna vars sambo hade dött. Hon kom på långväga besök och… blev så överväldigad av att jag ställde alla frågor. Ingen hade vågat fråga fast alla visste. Hon behövde få prata om det svåra. Nu är hon tyvärr död själv också.
Så tråkigt att din väninna också gått bort…
Men jag tror det är allmänt det där, att man inte vågar ställa frågor – ofta vill den som mist en nära och kär att man fortfarande ska tala om honom/henne.
Hon hade behov av att tala om traumat med hans bortgång.
Jag har tyvärr mist många av mina närmaste vänner alldeles för tidigt.
Usch, så tråkigt…
Livets gång kan man ändå inte styra.
Skulle aldrig titta på det programmet, har ju gjort samma resa.
Vi har pratat om precis allting när min man var döende. Om vårt liv ihop, om våra känslor för varandra, om våra känslor inför döden och…och… och.
Det var väldigt viktigt för honom och jag fick en jättebukett blommor några dagar innan han dog som tack för alla dessa år. Ett avskedsbrev som jag lovade att inte öppna så länge han levde.
Men det var väldigt viktigt för mig också. Att bara kunna säga att det inte finns någonting som vi inte pratade om. Det finns ingenting som jag skulle vilja fråga eller tala om.
Det är en obeskrivlig underbar känsla och vetskap.
Han tecknade mycket den sista tiden. De teckningarna finns överallt i lägenheten. På det sättet är han alltid närvarande och vad han tänkte de sista veckorna.
Jag blir varm och hjärtat för att du delar med dig av dina tankar och minnen här.
Alla sorger är unika, mycket personliga.
Fint att ni kunde prata om allt, det är vikten av öppenhet jag försöker lyfta fram i min blogg då och då. Vare sig det gäller sjukdomar, skilsmässa eller annat svårt.
Var och en väljer ju vem man är öppen med, bloggar man om det eller talar man bara med sina närmaste, skriver man dagbok osv.
Jag tror också att det skulle kännas skönt att ha det som du, att inga obesvarade frågor finns kvar. Och att din man lever vidare, är hos dig alla dagar, via teckningar och minnen ❤