Glad måndag, del 2

Glad över mina pelargoner på inglasade balkongen. De har blommat hela sommaren och det kommer ännu knoppar på den rosa.

Läste häromdagen gamla blogginlägg från sommaren och hösten 2014. Det var ju mycket som handlade om skilsmässan och flytten till en annan bostad då. Jag hade en stor sorg, men ibland skrev jag en del glada och hoppfulla inlägg också.

Bloggen var en livlina då, jag ville berätta hur det kändes.

I dag har min blogg inte alls samma ”skvallervärde”. Jag har 200–300 besökare per dag, men då för sju år sedan var det inte ovanligt med 500–1000 per dygn. Troligen var många nyfikna då. Bara en bråkdel skrev kommentarer och gav sig på det sättet till känna. En del troll härjade med mig också. De har helt försvunnit nu.

I dag jobbar jag så mycket att allt annat ställts åt sidan. Jag har inte helt gett upp hoppet att träffa någon jag då och då kunde umgås med. Men… det dyker alltid upp det där ordet ”men”…

Det är ju ett faktum att jag har varit ensam en bra bit över sju år nu.

Friheten att få göra vad jag vill, när jag vill… den betyder mycket. Att ta hänsyn till andra klarar jag av.
Men att passa upp någon? Eller att dela en liten tvåa med någon?

Nej, den här bloggen kommer knappast att bjuda på något så mycket mer spännande framöver än vad jag gör på jobbet, vilka blommor jag har, vilka pussel jag lägger – och om jag lever ännu en dryg vecka blir det lite bilder från stugsemestern.

Konst i Kapellparken

Barbro och jag träffades på restaurang Kapellets terrass i dag för att ta ett glas mousserat och jag åt en smörgås med skagenröra. Plötsligt kom jag ihåg att det var precis på dagen fem år sedan jag blev egenföretagare! Så det var ju något att skåla för.

Datumet den 17:e finns också alltid kvar i minnet för Barbro. Hennes man, och min käre kollega, gick bort efter en lång tids sjukdom den 17 oktober. Men som vi sa. Livet går vidare. Ibland gråter man då allt känns alldeles för tungt. Men vi har också skrattat mycket för det finns ju en massa minnen och anekdoter från vårt gemensamma förflutna som aldrig dör.

I dag skrattade vi mycket åt den moderna konst vi såg i Kapellparken 😂
Jag vet att många inte ens skulle kalla allt det här konst, men vi tyckte det var roligt att göra våra tolkningar av verken.

Den första bilden visar ett slags skulptur, ett vattenfall och det känns verkligen som ett riktigt konstverk, gjort av Tero Maksimainen.

Det här konstverket heter Kumiverkkopuu (Träd med nätgummi), och det roade oss mycket.
Sedan hade vi en ”krokodil på rymmen”. Klart att det finns krokodiler i Kapellparkens damm!
Barbro höll på att misstag trampa ihjäl krokodilens små barn 😱😂
Tror att det här verket hette Pyhä konna, en helig sköldpadda. Men det finska ordet konna betyder också bov.
En labyrint av stenar. Namnet på konstverket minns jag inte längre.

Britabakelse

Hur många av er känner till den? Jag har för mig att den är mer känd i Sverige än i Finland.
Ett frasigt marrängtäcke ställer krav på att bakelsen serveras dagsfärsk. Lingon ger syrlighet.

Det var stämningsfullt hos väninnan i går kväll. Djupa diskussioner och livets allvar med allt från corona till sjukdomar, men som vanligt varvat med mycket skratt och allehanda minnen från tider som gått.

I dag frissa. Tiden går så fort att jag sedan bara plötsligt ser i spegeln att det åter är dags att få topparna klippta. Efter det Tors match, där en tyst minut hålls för en kär kollega, en stor idrottsvän och god vän som nyligen gick bort.

Sköna maj välkommen!

Det här är maj månads bild i Muminkalendern jag fick i julklapp av min syster.

Den här bilden är full av upptäckarlust, nyfikenhet och vårglädje. Lilla My sitter med en slangbella full i bus uppe i trädet med en finurlig blick. Mumintrollet är förundrad över allt som händer i naturen. Det finns mycket att ta reda på!

Så här ska jag också se på livet nu då jag blickar vidare fem år efter att det kändes som att allt gick i kras.

I morse när den första negativa tanken kom stannade jag upp och sa jag till mig själv. ”Du är duktig, du vet vad du kan, låt ingenting stoppa dig, stå på dig, men ta en sak i taget – allt kommer att bli bra”.
Positiva tankar leder till positiva handlingar, den negativa spiralen ska brytas.

Jag kan inte lova att här aldrig mer kommer att finnas ett enda stråk av sorg eller frustrerade tankar på min blogg 😀  De hör också till livet och de ska alla UT för att inte fastna i sinnet.

Men överlag ska här råda en glad, uppmuntrande och förhoppningsvis ibland även av humor kryddad stämning såsom förr.

Tvättmaskinen går, jag ska göra ett översättningsjobb och senare på eftermiddagen ta den traditionella skumpan på Skeppsbron där säsongen äntligen åter är i gång!

OBS! Jag har nu lagt till en widget till höger på sidan, en så kallad ”Följ bloggen”-knapp.
Då Facebook numera allt oftare stänger av min möjlighet att dela mina inlägg där kan du välja att följa min blogg. Då får du alltid ett meddelande, en länk till e-post, då jag skrivit nya inlägg.

När jag mötte sorgen…

Orsakullans utmaning i dag är ”När jag mötte sorgen…”
Sorg har jag upplevt många gånger, varje gång en kär person eller ett djur går bort, men jag väljer att skriva om två sorgliga upplevelser.

Den största sorgen drabbade mig en dryg månad innan jag skulle fylla 16. Den 9 april 1978 blev en förfärlig dag och en chock som lämnat djupa spår. Efter den dagen fanns inte min pappa mer.

Den här lyktan pryder ibland min pappas grav.

Så många frågor blev obesvarade och det gick många, många år då jag tänkte på pappa varje dag. Den här våren är det 41 år sedan vi fick sorgbeskedet.

Den andra stora sorgen var förstås skilsmässan 2014. Att bli övergiven ytterligare en gång, lämnad utan svar på oändligt många frågor, blev enligt terapeuten en stor chock för mig. Allt det gamla kom upp till ytan.

Då personer man håller av, älskar, litar på… bara försvinner… då blir sorgen enorm. Den tar tid att bearbeta, men får man hjälp med att göra det, kommer man upp till ytan igen och klarar av att andas. Fastän man trodde att man aldrig skulle kunna göra det igen – andas, leva och skratta.

Reflektioner kring jul

Änglar, dom finns!

Jag har allt mer sällan på bloggen skrivit reflektioner som har med skilsmässan att göra. Dels handlar det om att det gått så lång tid sedan jag upptäckte att maken bedrog mig (över tre och ett halvt år sedan jag upptäckte det), dels handlar det om att det kommit in så mycket annat nytt, värdefullt och roligt i mitt liv sedan dess.

Många sa ju ofta till mig att jag ska försöka sluta älta saker. En del tyckte att jag kunde sluta gråta efter en månad, andra tyckte att jag inte skulle gråta alls. Men alla sörjer vi på olika sätt, och olika sorger kräver olika lång tid. Sorg är något väldigt individuellt.

Att minnas är ju ändå inte detsamma som att älta. Och som jag tidigare sagt, jag talar ofta med mina vänner om sådant som ex-maken och jag gjorde – inte medvetet i syfte att bearbeta, nej – mestadels handlar det om GODA och ROLIGA minnen, inte minst från alla de resor vi gjorde tillsammans.

Torkade blommor är fina juldekorationer.

Och varför skulle jag försöka glömma det som var? Han fanns ju sjutton år i mitt liv. Inte försöker jag ju heller glömma mina första sjutton levnadsår, som om min barndom och ungdom inte fanns. Så hemskt det skulle vara om någon bad mig att inte prata om de sjutton åren 😀

I dag fick jag väldigt många kramar och god jul-hälsningar då jag rörde mig på stan och i affärer. Efteråt slog det mig att merparten av alla hälsningar och kramar kom av NYA vänner, människor som inte fanns i mitt liv då jag var gift.

Med åren som gått har jag insett att jag fått så mycket nytt i mitt liv, jag har vågat göra saker som kanske av rena rama lättjan tidigare skulle ha blivit ogjorda. Och kanske bäst av allt – när det värsta hade hänt fanns det inte längre något att vara rädd för. Då sade jag upp mig, startade eget och bra har det gått hittills 🙂

Jag har också blivit modigare och mindre konflikträdd. Jag vågar vara mig själv, öppen och ärlig kring allt – för det är något jag insett att lönar sig på sikt. Jag har redan fått höra några människor säga att de omvärderat sina åsikter om mig, att skitsnacket som spreds efter skilsmässan inte var sant.

Allt det här har krävt tålamod. Jag har låtit tiden arbeta.
Det har lönat sig.

Vackra Lovisa

Jag har många bilder i arkivet, bilder som jag inte planerat använda på något speciellt sätt. Tror att jag ska börja portionera ut dem så småningom.

Här är en sådan bild som jag tog på inredningskvällen. De här vykorten från Lovisa är stilrena, vackra och lite annorlunda tycker jag.

Tina Karvonens fina kort, bland annat med Lovisamotiv, men de finns med motiv från andra städer också, även på planscher.

Den här dagen fortsätter med sorgkant för många. Media följer upp och rapporterar kring de utredningar och förhör som följer efter knivdådet där en pappa tog livet av sitt barn i Borgå i går.

Själv ska jag snart på ett möte som har med en publikation att göra. En historisk återblick från en liten by. Boken ska snart komma ut. Detsamma gäller en jultidning jag varit med om att producera. Och i morgon har jag ett möte som gäller ytterligare en publikation, men den är först i startgroparna.

Så här går dagarna. Trots alla ofattbara våldsdåd går livet vidare och vi kan inte göra annat än ta hand om varandra och försöka sprida kärlek ❤

Så sorgligt, så ofattbart

Regntunga skyar.

Mitt första inlägg i dag var tidsinställt, jag skrev Glad Måndag i går.
Men någon glad måndag blev det inte.
Nyheten om pappan som dödade sitt tre år gamla barn i en lekpark i grannstaden Borgå i dag förmörkar allt.

Ett oskyldigt barn. Som borde ha kunnat lita på de vuxna omkring sig.
Så många som är förkrossade och ordlösa nu 😦

Första snön

… föll natten mot torsdag eller i morse. Den har fortsatt falla sedan dess och nu är klockan nästan två på eftermiddagen.

Den här dagen har ändå fått en sorgkant, för många familjer, speciellt på finlandssvenskt håll. Fyra personer har omkommit, tre av dem beväringar vid Nylands Brigad i Raseborg… enligt de uppgifter vi har nu. Ett militärfordon krockade med ett tåg vid en övergång där det saknades varningsljus och bommar 😦

Visst är det lite som om himlen också grät…

Jag har lyssnat mycket på nyheterna i radio i dag där extrasändningar satts in.
Nu ska vi alla vara försiktiga ute i trafiken, och även annars – alla dagar året om – bry oss om och ta hand om varandra.

Våga prata, lyssna, gråta

Ser på Tillsammans mot cancer på Sveriges TV4 i kväll.
Blir väldigt berörd av alla öden där. Men speciellt av den berättelse som mannen som miste sin hustru och som blev kvar med två barn i tonåren hade att berätta.

De valde att prata öppet om allt. Om rädslorna innan hon gick bort, om sorgen efteråt, om saknad, om ilska, om kärleken de fortfarande känner … ja, de pratar moget och finstämt om precis allt som har med sjukdomen att göra.

Även om jag själv inte drabbats, kan jag säga att jag kanske är en av dem som får cancerbesked i morgon – och om det är så, då vill jag också vara en av dem som talar öppet om precis allt.

Men samtidigt härmed sagt. Alla gör sina individuella beslut. Och alla har rätt till dem och till sina känslor.

Livet. Det är här och nu.
Livet. Det är här och nu.