När jag mötte sorgen…

Orsakullans utmaning i dag är ”När jag mötte sorgen…”
Sorg har jag upplevt många gånger, varje gång en kär person eller ett djur går bort, men jag väljer att skriva om två sorgliga upplevelser.

Den största sorgen drabbade mig en dryg månad innan jag skulle fylla 16. Den 9 april 1978 blev en förfärlig dag och en chock som lämnat djupa spår. Efter den dagen fanns inte min pappa mer.

Den här lyktan pryder ibland min pappas grav.

Så många frågor blev obesvarade och det gick många, många år då jag tänkte på pappa varje dag. Den här våren är det 41 år sedan vi fick sorgbeskedet.

Den andra stora sorgen var förstås skilsmässan 2014. Att bli övergiven ytterligare en gång, lämnad utan svar på oändligt många frågor, blev enligt terapeuten en stor chock för mig. Allt det gamla kom upp till ytan.

Då personer man håller av, älskar, litar på… bara försvinner… då blir sorgen enorm. Den tar tid att bearbeta, men får man hjälp med att göra det, kommer man upp till ytan igen och klarar av att andas. Fastän man trodde att man aldrig skulle kunna göra det igen – andas, leva och skratta.

26 reaktioner på ”När jag mötte sorgen…

  1. Jag förlorade min pappa när jag var 17 år och det var en stor förlust som jag nog aldrig kommit över riktigt. Helt plötsligt blev får hela tillvaro förändrad. Han är ännu saknad.
    Men hur det nu än är, så tror jag vi stärks av våra förluster och sorger. Kanske måste vi gå igenom dem för att kunna uppskatta glädjen och lyckan på rätt sätt.
    Ha en fin helg!
    Kram, Ingrid

    1. Jag tror att vi växer genom svårigheterna, förlusterna, sorgerna. Där utvecklas vår empati.
      Vi kanske aldrig kommer över sorgerna helt, men vi lär oss leva med minnena, förlusterna.
      Kram!

  2. Sorg är tung. Ens förälder ska bara vara vid ens sida lika så ens man.
    Jag har de stora sorgerna fortfarande framför mig.
    Kram!

  3. Sorgen är svår när det är en anhörig som går bort. Även ett djur som inte är med längre sörjer man.
    Förstår din känsla är pappa försvann har samma erfarenhet. Pappa dog i cancer när jag var 12 år och det var hemskt. Saknar honom ibland trots att det är 56 år sedan.
    kramar

      1. Mina föräldrar var gamla när jag föddes. Mamma dog när jag var 28 och har inga syskon. Tyvärr inga barn och det har jag inte tänkt så mycket på. Men nu när man är äldre saknar jag en familj.
        Tur jag har mina blogg kompisar. ♥❤

      2. Jag har inte heller barn, men många vänner.
        Behöver ingen man att dela bostaden med, men vuxna vänner behövs verkligen, så att man får prata om allt som är svårt men även om det som är roligt.
        Kramar saknar jag mycket.
        Ja, fint att bloggvänner finns ❤

  4. Skönt att läsa att du gått till terapeut för att göra det mera möjligt att hantera sorgen som du drabbats av. Mycket klokt. 😃
    Beklagar den plötsliga bortgången av din pappa vid endast 16 år. 😢

    1. Tack Johanna ❤
      Min pappa valde att ta sitt liv. Jag har velat vara helt öppen om det, men rädslan för att såra andra nära och kära finns ännu, efter alla år.
      Jag känner inte skam – bara det att allt är svårt att hantera, då jag inte är ensam om känslorna 😦

      1. Depression är en riktig sjukdom. Jag hoppas att detta också pratas om där hemma nuförtiden. Jag hade en kompis vars pappa tog sitt liv på 80-talet pga depression och ekonomiska svårigheter. Jag hoppas den där tröskeln för den stolta, tysta, finländska mannen ( och kvinnor med för den delen) har blivit lägre.
        Varför skulle du känna skam? Som vuxen råder vi alla över våra egna beslut och handlingar. Det var verkligen synd att din pappa tog det beslut han gjorde, men han var ju säkert i behov av hjälp och kanske inte visste hur eller vågade ta emot hjälp. Ingen frisk människa tar sitt eget liv. Styrkekramar till dig. Gissar att sorgen fortsätter att behöva bearbetning trots att det gått så pass många år.

      2. Jag tror också att depression låg bakom här, och man måste kunna tala om det.
        Antar att vi blivit bättre på sådant sedan 1970- och 1980-talet. Då fanns heller ingen krishjälp i Lovisa, men det finns det i dag.
        Sorgen finns nog alltid kvar på något sätt, och den kom till ytan då också maken lämnade mig för en annan kvinna.
        Det mesta kan man ändå repa sig från.
        Kram!

  5. Det måste ha varit hemskt att vara 16 år – en väldigt känslig ålder – och förlora sin pappa. Just i den åldern behöver man två föräldrar. Men du kom över sorgen som tur är. Å du har säkert många fina minnen kvar av honom som du gärna återkommer till då och då.

  6. Sorgen har många ansikten. Jag har många sorger.
    Sorg efter mor- och farföräldrar, mina föräldrar, min skilsmässa, min make och några till. Livet går dock vidare och det är tur det. Varm kram ❤

  7. Ja, sorg har jag också haft tillräckligt i mitt liv. Av alla möjliga sorter. På tyska säger man: Wenn man glaubt es geht Nichts mehr, kommt von irgendwo ein Lichtlein her.
    ”När man tror att ingenting går längre, kommer ett ljus från ingenstans.” … och det har också hänt mig.
    Förresten dog min pappa för 44 år sedan och jag tänker fortfarande väldigt ofta på honom.
    Ha en trevlig söndag!

  8. Sorg drabbar oss alla under livets gång … på något konstigt vis tar vi oss igenom den, men glömmer gör vi ändå aldrig.
    Just den 9 april 1978 – en sorgens dag för dig – en lyckans dag för mig, för då föddes min andra son … ♥
    Kram

  9. Så förfärligt att mista sin far så tidigt. Jag läser i kommentarerna att det var självmord och det brukar ge en massa skuldkänslor till anhöriga och vänner. I förra inlägget skrev jag just om en sorg genom självmord och den där känslan ”vad hade vi kunnat göra?” satt kvar länge. Jag tycker inte att man blir starkare av stora sorger, dem kan man vara utan och vara stark och lycklig, men vissa människor drabbas gång efter gång. Klart att en skilsmässa är tung och sorglig också, särskilt om man inte anat vad som var på gång och man blir bortvald. Då blir man väldigt ensam och liten ett långt tag. Även det har jag varit med om.
    Kram Carita.

    1. Ja, det skapar säkert skuldkänslor också, men mest är det nog frågorna som finns kvar.
      Varför? Jag tycker vi borde kunna tala öppnare om dem som väljer att ta sina liv, men det finns mycket som är svårt kring det.
      Jag tycker att jag har klarat rätt bra att leva ensam fem år – men vissa dagar saknar jag vuxna att dela vardagliga bekymmer med.
      Som i dag då jag har gråtit för att jag känner mig mobbad…
      Kram!

Glad för varje liten kommentar – ha en fin dag!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.