Lovisas namnsdag och vernissage

Det känns som att det här har varit en bra dag.
Flaggan i topp då Lovisa firar sin namnsdag. Ett enormt myller av folk på stan. Bra med tanke på företagare och marknaden på torget. Tycker att folk håller bra avstånd, så nu då vädret fortfarande gynnar utomhusvistelse känns det inte så oroligt – men jo, coronan lurar liksom hela tiden bakom hörnet.

Som ni ser – ingen enorm trängsel, men det var tacksamt med människor i rörelse på Lovisadagens marknad ändå.

Drottninggatan ska bli enkelriktad och arbetena har pågått hela sommaren. Jobbigt för företagarna längs gatan, men det kommer att bli fint då det är klart, tror den eviga optimisten Carita.

Via ekologiska frissan för att köpa balsam, sedan till gravgården med en bukett blommor till pappas grav. Han skulle ha fyllt 96 år i dag ❤  om han hade fått leva längre än till 1978 då han gick bort innan han fyllde 54.

Jättefina macrones.

Dagen avslutades med vernissage på Art Gallery. Visst har jag ett trevligt jobb. Får träffa massor av olika människor, dricka ett glas mousserat och lite så där på sidan om få höra vad som är på gång i vår stad 🙂

Undrar nu när jag ska hinna visa alla bilder jag tog på resan förra veckan?
Nå… hahaa… kommer säkert dagar då det regnar eller då jag av andra anledningar inte kommer bort hemifrån och då bildarkivet behövs 😀

Skärtorsdag

Ordet ”skära” får mig att tänka på något jag hörde då jag bodde i Sverige. Finnen med kniven i handen lär ha sagt: ”inte säära, paara rispa” 😀

Ganska mycket jobb hade jag ännu i dag, men jag trivs med det jag gör då jag får göra det i egen takt. Ska försöka hålla ledigt fredag och lördag. Lyx med två dagar utan tidningsjobb, men efter det är det bara att kavla upp ärmarna igen!

Överlämnade en liten påskgåva till en av grannarna som är 70+ och därmed isolerad. Fick ett kort och en skraplott av henne ❤ Chokladen köpte jag själv från blomsteraffären bakom hörnet – där finns annat än blommor också 😀

I dag gjorde jag (mitt företag) ett avtal med en privat aktör inom hälsovården.
Efter det förde min syster och jag blommor till pappas grav. Det är 42 år sedan han gick bort ❤

Vi handlade lite till mamma och mötte henne på trappan där vi kunde utbyta några ord. Annars är det telefonsamtal som gäller under dessa tider med undantagstillstånd.

Vårtecken! En fluga har vaknat till liv eller kommit in någon väg i köket. Man hinner glömma bort hur irriterad man kan bli på dem om de väcker en med sitt surr någon tidig morgon 😀

I kväll fortsätter jag säkert pussla. I går hade jag kommit så här långt.

Lade ljus på gravarna i dag

I går ösregnade det från och till längs eftermiddagen. Inte idealiskt att gå till kyrkogården för att bli blöt och inte ens veta om ljusen skulle klara att brinna i väder och vind.

Gick istället i dag.

Hjältegravarna i Lovisa finns på nya kyrkogården.

Vid morfars gravsten lade jag ner det här ljuset. Han stupade hösten 1940. Således fick jag aldrig träffa honom. Ju äldre jag blir, desto mer tänker jag på allt som våra soldater gjorde för att bevara Finlands självständighet. Min morfar var 37 år då han gick bort och kroppen återfanns aldrig. Men i kriget dog också pojkar som var kring 20 år och yngre. Ofattbart. Och så krigas det fortfarande i vår värld.

En av portarna till gamla kyrkogården.

Här ligger min pappa, min mormor, morbröder, en kusin, farbröder, farfar och farmor (henne träffade jag heller aldrig), och många andra nära och kära, vänner och bekanta.

Från gamla kyrkogården ser man ut över Lovisaviken.

Våren, våren! Vart försvann du?

Våren visade sig bara på lördag och söndag här. I dag har vi endast +3 grader. Himlen är grå. Det kom lite snö natten mellan måndag och tisdag.

Skönt att få jobba inomhus. En liten översättning. Annars massor av texter som ska ut till torsdagens tidning. Planering av kommande tidningar, ett jobb som pågår vecka ut och vecka in.

I dag är det 41 år sedan min pappa gick bort. Vi ska föra blommor till hans grav. Här på bloggen hyllar jag hans minne med den här uppsättningen som jag fotograferade på vårmässan i lördags.

Det är också Mikael Agricola-dagen, finska språkets dag. Agricola verkade i Pernå, som i dag hör till Lovisa. Numera heter våra sammanslagna församlingar också Agricola svenska församling.

Våren och värmen, solen och alla blommor… kom tillbaka!

När jag mötte sorgen…

Orsakullans utmaning i dag är ”När jag mötte sorgen…”
Sorg har jag upplevt många gånger, varje gång en kär person eller ett djur går bort, men jag väljer att skriva om två sorgliga upplevelser.

Den största sorgen drabbade mig en dryg månad innan jag skulle fylla 16. Den 9 april 1978 blev en förfärlig dag och en chock som lämnat djupa spår. Efter den dagen fanns inte min pappa mer.

Den här lyktan pryder ibland min pappas grav.

Så många frågor blev obesvarade och det gick många, många år då jag tänkte på pappa varje dag. Den här våren är det 41 år sedan vi fick sorgbeskedet.

Den andra stora sorgen var förstås skilsmässan 2014. Att bli övergiven ytterligare en gång, lämnad utan svar på oändligt många frågor, blev enligt terapeuten en stor chock för mig. Allt det gamla kom upp till ytan.

Då personer man håller av, älskar, litar på… bara försvinner… då blir sorgen enorm. Den tar tid att bearbeta, men får man hjälp med att göra det, kommer man upp till ytan igen och klarar av att andas. Fastän man trodde att man aldrig skulle kunna göra det igen – andas, leva och skratta.

No-waste-plate och allhelgonatraditioner

I går åt jag på Lovisas prisbelönta veganrestaurang. Första gången det som på listan heter Zero Waste tapastallrik. Man får då ett ”hopkok” av olika råvaror som kocken råkar ha i köket. I går fick vi bland annat bröd, oliver, inlagd gurka, paprika, sallad, tofu, rödbeta m.m.

Restaurangen strävar till att inte slänga bort något överhuvudtaget. Men det som vi inte orkade äta från Zero waste återanvänds inte i nån annan portion 🙂

Morotsbrödet som toppas med något som liknar, och även smakar, rökt lax, men som är morot – det är också vackert att titta på.

I dag är det alla helgons dag, och för mig betyder det att vi kommer ihåg nära och kära som gått bort. Min syster och jag förde ljus till gravar på två kyrkogårdar.

Det är liksom inte så mycket Halloween-ståhej, men allt mer har sådant också kommit till Finland. Särskilt daghem och skolor brukar ha kul kring Halloween. En del privata fester arrangeras nog också, och många satsar rejält på att spöka ut sig.

Mitt bidrag till Halloween är en ögonvita som redan under några veckor varit rött och ser skrämmande ut. Lyckligtvis har jag inte ont i ögat. Ögondroppar hjälper på sikt.

Att sitta mycket vid datorn bidrar till att ögonen blir torra, och all luftkonditionering jag utsattes för under Spanien-resan gjorde säkert också sitt.

Ett ljus på min pappas grav. Det är 40 år sedan han gick bort.
Gamla kyrkogården i Lovisa.
Också ett gammalt träkors kan tröttna och ramla omkull. Den gamla mossiga muren är fin.

Inte för att jag gillar flygfän…

… men det här betyder ju att våren är här.

Surr surr! Och godis för min flygande "vän".
Surr surr! Och godis för min flygande ”vän”.
I går var det 38 år sedan min pappa gick bort. Jag var femton år gammal då. I dag är jag lika gammal som han var 1978. Man får lite perspektiv på tillvaron då man räknar åren. Det här är min blomma till honom den här våren.
I går var det 38 år sedan min pappa gick bort. Jag var femton år gammal då. I dag är jag lika gammal som han var 1978. Man får lite perspektiv på tillvaron då man räknar åren. Det här är min blomma till honom den här våren på hans grav.

Trettiotre år sedan pappa dog

Det är trettiotre år, sex månader och fyra dagar sedan min pappa valde att göra slut på sitt liv. Jag skulle fylla sexton den våren.
I början, under flera års tid, tänkte jag på honom varje dag. På trettioårsdagen efter hans död grät jag massor. Som om sorgen, insikten om att han är borta för evigt, kom ikapp mig först då.
Jag har aldrig känt hat eller ilska över hans beslut. Men ledsen och besviken har jag varit. Det blev ju så många varför obesvarade.
Tiden läker väl inte alla sår, men minnen bleknar. Man lär sig leva med det som hänt och jag har ju många väldigt fina minnen kvar av pappa. De försvinner aldrig.
I dag gjorde mamma och jag hans grav höstfin. Jag tycker inte det spelar så stor roll när man går till gravarna. Man går då man känner för det. Inte för att andra ska se om där är blommor eller ljus.
Pelargonerna var ännu så pass fina att vi inte tog bort dem. Ljungen är ny. Och vem vet när snön kommer och täcker alltsammans.
Kyrkogårdar är fina. Jag tycker om att gå där, sådana dagar då jag inte har bråttom. Och jag pratar gärna om, samt med, min pappa. På det sättet lever han vidare.