
Jag övar mycket på tacksamhet, att känna den – trots att livet inte alltid är lätt.
Vi har det bra i Finland, jämfört med hur vardagen ter sig i många andra länder.
Jag är, såvitt jag vet, frisk. Har ben som bär mig.
Jag har tak över huvudet, mat för dagen, ett givande jobb och många vänner.
Men just i dag känner jag mig ensam, och innerst inne vet jag själv varför det är så just i dag.
Allt oftare tänker jag nuförtiden… åtta år… och även tre månader över åtta år, har jag varit ensam.
Den första tiden behövde jag det. Ett par år behövde jag det, för att komma över smärtan efter skilsmässan.
Såren plåstrades tillfälligt om med korta förbindelser, via vilka jag förstod att det var möjligt att träffa andra.
Men det fanns inget djup i allt det där. Känslan av tomhet och otillräcklighet kom alltid tillbaka.
Det är skönt att gråta ibland och jag vet att också den här känslan går över.
Kanske jag inte behöver längta för evigt. Kanske den där intelligenta personen med den speciella humorn och värmen finns.
Eller ja, jag vet att han finns… men kanske han också någon dag finns för mig?
Tänk att få känna hans hand i min. Hans arm runt min axel eller midja. En kropp mot min och en kyss i nacken.
Jag är bara en människa med känslor då jag saknar just det.