Alla dessa datum man minns

Såsom av bilden synes. Sköna maj välkommen! 😀
Det var inte direkt varmt på terrassen vid Skeppsbron i dag. Men vi hade klätt oss varmt och med de här filtarna som extra värmare klarade vi oss bra en dryg timme utomhus.

Datum! Första maj! Vad göra då man har siffer- och datumminne? 😀
Jag sörjer ju inte mer. Men första maj är ändå alltid datumet jag förknippar med dagen då det gick upp för mig att min make, som jag hade varit gift med sexton år, hade en annan kvinna.

Nu har mitt liv gått vidare. Så otroligt mycket har hänt sedan dess. Jag har fått nya vänner, upplevt saker och förverkligat olika drömmar – sådant som kanske inte hade förverkligats om jag inte tvingats in i ett nytt liv som singel.

Men ja… alla dessa datum! Det finns dödsdagar man aldrig glömmer. Likaledes födelsedagar. Datum då man förlovat sig, gift sig, och datum då skilsmässan var ett faktum. Jag har inga barn, men många minns då deras barn föddes, då de började skolan, då de tog studenten, körkortet, då barnen fick barn… och så vidare.

Coronadatumet för mig är den 12 mars 2020. Bara nåt sådant, skulle ju kunna glömmas.

Men nej. Jag har sifferminne, datumminne.

Och väninnan som jag delade den här dagen med har också datum i sitt minne. Under en viss tid känns de här datumen svåra att genomleva. Då som alla minnen är färska, till exempel under det första sorgeåret.
Sedan går livet långsamt vidare.

Vi ser och känner var vi har våra vänner. Vi klarar mer än vi tror att vi ska klara.

Jag tror att jag kommer att leva ensam resten av mitt liv. Det är inte så att att jag VILL göra det.
Men dessvärre har jag slutat hoppas och tro på det där med att ”han dyker upp då du minst anar det”.
Kanske för att jag vet vad jag vill ha i mitt liv. Och då jag lever på en liten ort, i en stad som jag älskar, och då jag är en offentlig person… så… ja, ni förstår. Det är inte många män som klarar av att vara en del av det.

Däremot har jag vänner som vill vara en del av mitt liv.
Nuförtiden är de vännerna också få och utvalda. Det är lite trist att tvingas medge att jag i många fall varit väldigt blåögd och trott gott om alla.

Troligen får jag även i framtiden ta emot käftsmällar, bli besviken på människor jag litat på. Men kanske det ändå är värt allt. Att man lär sig nånting, fram till den dag då man ska lämna jordelivet.

Munkar och mousserat hos en vän – tack ❤

Fina fönster, del 174

Skira spetsgardiner och övervintrande pelargoner. Kan det bli finare?
Jag får också hålla mig till fönster från hemorten då det inte verkar bli några resor inom de närmaste månaderna. Tror att jag kan få mitt vaccin först på hösten. Få se! Långsamt går det. Finland, och Lovisa med omnejd, får så få vaccindoser i veckan.

På Facebook dyker det då och då upp minnesbilder från si och så många år tillbaka. I dag visades en sex år gammal bild från en loppmarknad där jag sålde bland annat inbundna böcker.

Att jag orkade hålla på! Men det var bra terapi efter skilsmässan, jag sålde i flera omgångar. 2014 flyttade jag ju från en fyra till en trerummare, ett år senare till en tvårummare och 2017 kom jag till den lilla tvåa jag har i dag på drygt 51 kvadratmeter. Så det har varit ett måste att göra sig av med saker, men det har bara varit skönt 🙂

Varit en lugn och bra dag

Home sweet home ❤ Så sant som skrivet och sagt.
Levande ljus nu på kvällen, både inomhus och på balkongen. Läsa tidningar, skriva dagbok.

På förmiddagen – lagom med jobb, ingen stress. Har gett ut en del texter, planerat kommande tidningar.

Har också hunnit göra mycket på privat plan. Kört en tvättmaskin, hängt tvätten. Fört ut tidningar och kartong till insamlingskärlen. Allt sådant där osexigt som hör vardagen till men som MÅSTE göras.

Ibland tänker jag att jag inte har nåt intressant alls att berätta om mitt liv. Inga romanser, inget annat omvälvande häftigt.

Men den här vardagslunken är egentligen något av det bästa jag kan ha.
Jag saknar egentligen ingenting. Jag har ett jobb och jag klarar min ekonomi, tillsvidare, från månad till månad. Det är tufft att vara egenföretagare men jag har fixat det ända sedan sommaren 2016!

Jag har mina nära och kära, och jag har vänner, några riktigt nära och lojala sådana.

Om allt en dag skulle brista, om jag skulle mista det jobb jag har i dag, om jag skulle drabbas av en svår sjukdom.
Ja.. det finns en massa OM och osäkerhet i våra liv.
Men saker och ting brukar ordna sig ändå.

Jag trodde ju att jag skulle gå under totalt i maj 2014. Hur skulle jag klara mig att ens andas då HAN, mitt livs stora kärlek, lämnade mig?
Men det gick. På något vis och vänster fixade jag det.

I dag känns allt det där inte längre så dramatiskt.
Men just då som det hände var det otroligt svårt.
Jag minns hur det dröjde några veckor innan jag klarade av att berätta det för alla i min närhet. Att han hade valt en annan kvinna.

Svårigheterna i mitt liv vill jag inte glömma. Jag vill lära mig något av dem. Hela tiden växa som människa.

Tankar som handlar om sorgerna i mitt liv finns alltid där. Men de lever inte längre på ytan. Jag måste inte alltid ventilera dem, skriva om dem.

Men ibland tränger de sig på och yrkar på att förvandlas till texter.
Jag ska skriva en bok om allt det här någon gång. Men när det blir, det vet jag inte 🙂

 

Självständig

I samband med självständighetsdagen sitter jag ensam hemma och tittar på tv (speciellt alla sändningar som har med självständighetsdagen att göra), dekorerar pepparkakor, läser, äter nachos, skriver dagbok, planerar och städar inför ommöblering… osv.

Då slås jag plötsligt av tanken att jag har varit självständig och levt ensam, över fem och ett halvt år! Jag har överlevt skilsmässan från våren 2014, jag mår bra!

Då jag i dag städade bland olika dokument hittade jag några gamla mejl från sommaren 2014 som jag ännu inte hade raderat.

Jag blev nästan förskräckt. Kände knappt igen mig själv i texten… så ledsen och totalförstörd jag var den sommaren… 😦

Jag nedvärderade mig själv  något helt fruktansvärt, och lyfte min ex-makes nya kvinna till skyarna. Hon hade ju allt det jag saknade.

Jag raderade mejlen. De har levt ut sin tid.

Samtidigt förstår jag och förlåter mig själv. Jag tror att det var nödvändigt att jag skrev allt det jag skrev då, både via mejl, i dagbok och på bloggen.

I dag tänker jag för det mesta att jag har det bra då jag får göra som jag vill. Det finns ingen som gnäller över hur mycket jag jobbar, vad jag äter och dricker, när jag lägger mig, när jag stiger upp, när jag städar eller inte gör det, hur jag inreder mitt hem osv.

Men jag kan erkänna att jag ibland tänker att jag kanske borde bli aktiv på nån dejtingsajt igen?

För sådant som läget är nu tar ingen man kontakt med mig. Jag jobbar kanske för mycket? Men ingen flirtar med mig, ingen bjuder ut mig, ingen sms:ar eller ringer.

Tror ni att jag är en skrämmande figur för att jag är en offentlig person i en liten stad?

Vill ta kål på tysthetskulturen

Läste gamla inlägg häromdagen och insåg att jag var mycket personlig, och även modig, 2014–2015.
Dumdristig kanske mina motståndare vill säga, men själv hävdar jag att det handlar om mod då man öppnar sig och skriver om sådant som andra också går eller har gått igenom men helst håller tyst om – för att det helt enkelt hör till vår kultur att bita ihop och visa att vi klarar oss ensamma / själva.

Tysthetskulturen frodas tyvärr fortfarande i många sammanhang.

Efter skilsmässan behövde jag skriva av mig, dela med mig – och även om jag fick mycket skit för det var det nog det enorma stödet som vann ändå. Jag insåg att jag inte var ensam, och att det fanns många som förstod hur stor sorg det var för mig då för fem år sedan att bli övergiven.

Nu har mycket vatten passerat under alla broar. Mitt liv har gått vidare. Jag har fått nya vänner, och jag har sett vilka av de ”gamla” som fortsatte stå vid min sida och som alltid trodde på mig och stöttade i alla väder.

Ibland undrar jag vart det personliga på min blogg tog vägen. Alla djupa tankar. Eller är det bara så att behovet av att dela allt med ”alla” försvann? Och varför hände det?

För jag har fortfarande rädslor och allt möjligt som jag kämpar med i livet. Sådant som jag borde skriva om för att jag vet att många andra har samma problem. Det gäller allt från lindriga panikångestattacker till tandläkarskräck.

Jag har börjat ta itu med saker. För att jag vet att inga problem försvinner om man sopar dem under mattan eller låtsas att de inte finns genom att inte prata om dem.

Så det kan nog bli en del djupare saker här igen, då och då. Allt är ju inte välpolerad yta och fasader i livet.

 

Nu vänder allt – det är ja till livet!

Då jag har datum- och sifferminne är det svårt att glömma årsdagar. Den 30 april och den första maj 2014 var förfärliga dagar i mitt liv. Då gick det upp för mig att mannen jag på den tiden älskade och såg som mitt allt hade en annan kvinna bakom min rygg.

Helt klart färgade det där under långa perioder mitt liv, men bit för bit har jag kommit bort från det. Jag har fått ett nytt härligt liv, ett utmanande jobb, nya vänner – jag trivs ensam i min hyreslägenhet. Kan inte ha det bättre!

Men de förbaskade datumen kommer jag ändå ihåg. Så det är bara att acceptera det. De här datumen finns i mitt liv, såsom också många andra bättre datum, utgör de milstolpar av olika slag.

I dag flög det något slag av fan-anamma i mig.
Hur mycket har jag inte fått kämpa? Hur mycket tvingas jag inte fortfarande kämpa för att människor ska se mitt rätta jag?

Jag tror att det trots allt finns rättvisa i världen och att det kommer en dag då jag inte längre behöver känna att jag har alla de där starka krafterna emot mig som en del personer för fem år sedan sa att skulle förgöra mig.

Det är bara att låta tiden jobba och att lita på att livet bär. Det finns en plats på jorden och en livsuppgift för mig. Förmodligen också en ny livskamrat.

Nu vänder allt. Efter fem år. Livet – här kommer jag ❤

 

Josefin Nilssons öde och lite annat…

Det här är mitt hem och här ska nog bara jag bo. Om jag någon gång hittar en fin särbo är det bara ett stort plus. Växten längst framme till höger är nyaste tillskottet i familjen 🙂

Såg i går på dokumentären om Josefin Nilssons liv i Sveriges tv. Mycket sorgligt öde men hennes minne hedrades på ett vackert sätt inte minst av alla de otaliga vänner hon hade.

Jag blev ju också för drygt trettio år sedan misshandlad och kallad allt möjligt från hora till fet kossa (jag var inte ens fet då)… så igenkänningsfaktorn var hög.

Jag tog mig tack och lov fort ut ur det destruktiva förhållandet.
Utan de hemska upplevelserna vill jag ändå inte vara, inte ens fastän de en gång ledde till att jag skar mig i handleden, inte djupt med jag rispade ändå… Det var ett slags rop på hjälp. Gjorde även annat för att väcka uppmärksamhet om att jag mådde dåligt just då.

Att jag tog mig genom allt det där, och även en svår skilsmässa 2014, har gjort att jag vuxit mycket som människa.

I går sade en nära och kär person, som känner mig väl, att jag är en stark kvinna med egen vilja. Det kanske är därför män har svårt för att närma sig mig. Alla män vill inte ha starka kvinnor.

Ryktet har gått 😀
Det är hon som visar var dörren finns om du säger fula saker till henne eller om du ställer krav på att hon ska vara en traditionell kvinna som står vi spisen och gör mat och håller truten då gubben har viktiga saker på gång med sina polare.

Det är hon som dricker vin på en måndag om hon så vill, hon som vissa dagar jobbar mycket, hon som bloggar om sitt liv  – ja, det är hon som gör som hon vill.

Därför är det nog bara starka män som är trygga i sig själva som kan få plats i hennes liv ❤
Hon bits ändå inte och hon har ett stort hjärta, så även om du inte är en jättestark och modig man vågar du nog ta risken att bekanta dig med henne 😉

När jag mötte sorgen…

Orsakullans utmaning i dag är ”När jag mötte sorgen…”
Sorg har jag upplevt många gånger, varje gång en kär person eller ett djur går bort, men jag väljer att skriva om två sorgliga upplevelser.

Den största sorgen drabbade mig en dryg månad innan jag skulle fylla 16. Den 9 april 1978 blev en förfärlig dag och en chock som lämnat djupa spår. Efter den dagen fanns inte min pappa mer.

Den här lyktan pryder ibland min pappas grav.

Så många frågor blev obesvarade och det gick många, många år då jag tänkte på pappa varje dag. Den här våren är det 41 år sedan vi fick sorgbeskedet.

Den andra stora sorgen var förstås skilsmässan 2014. Att bli övergiven ytterligare en gång, lämnad utan svar på oändligt många frågor, blev enligt terapeuten en stor chock för mig. Allt det gamla kom upp till ytan.

Då personer man håller av, älskar, litar på… bara försvinner… då blir sorgen enorm. Den tar tid att bearbeta, men får man hjälp med att göra det, kommer man upp till ytan igen och klarar av att andas. Fastän man trodde att man aldrig skulle kunna göra det igen – andas, leva och skratta.

Nu ryter jag till, säger ifrån

Tänk om vi alla kunde sprida glädje och ljus istället för misstänksamhet och lögner. Om vi kunde lyssna på varandra och stödja, sätta oss in i andra människors situation innan vi dömer.

Ett ljus som jag köpte på hantverkarmässan och som brinner så fint då det lämnar ett slags spetsskal efter sig.

Jag har börjat säga ifrån allt mer. Jag vill gärna vara snäll och omtänksam, men jag vill inte bli utnyttjad just därför.

Då jag åtar mig uppgifter jobbar jag hårt och tar ansvar. Jag behöver inte lysa som en stjärna och bäras upp av andra. Huvudsaken är att saker blir fixade.

Och jag försöker alltid komma ihåg att ge credit åt alla andra som är med i projekten – fastän det inte verkar vara ett särskilt vanligt östnyländskt fenomen att uppmuntra och tacka.

Otack är världens lön, heter det visst.

Men som sagt. Jag börjar allt mer säga ifrån. Rätt ska vara rätt.

Och något som jag är innerligt trött på är att många ännu tror att jag fortfarande sörjer skilsmässan. Hej hallå! Det är faktiskt över fem år sedan min ex-make träffade sin ”nya”, och jag har ett nytt bra liv.

Ibland får jag höra att vår tidning inte vågar skriva om vissa saker för att de hänger ihop med mitt förflutna. Att jag fortfarande är bitter och sätter käppar i olika hjul.

Det är nog helt andra personer som sätter käppar i mina hjul, ska jag säga. De som tydligen älskar att fortfarande gotta sig i det som de tror är en stor sorg som jag aldrig kommer över.

Nästa gång jag själv får höra nåt svammel i detta urgamla ärende tänker jag stiga upp och kräva skärpning av folk. Skaffa er egna liv och gräv inte i sånt som varit och farit i mitt.

Veckans ord – sten

Den här veckan har åter gått fort. Jag har inte riktigt hunnit med. Har ändå papperet med orden till veckans fotoutmaningar alltid nära mig, så att jag inte glömmer att gå med.

En vacker liten sten.

Den här stenen har jag fått av en bloggvän i Sverige. Den kan jag hålla i handen och krama hårt. Särskilt mycket styrka gav den för några år sedan då jag genomgick en smärtsam skilsmässa.