skilsmässa

Självständig

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

I samband med självständighetsdagen sitter jag ensam hemma och tittar på tv (speciellt alla sändningar som har med självständighetsdagen att göra), dekorerar pepparkakor, läser, äter nachos, skriver dagbok, planerar och städar inför ommöblering… osv.

Då slås jag plötsligt av tanken att jag har varit självständig och levt ensam, över fem och ett halvt år! Jag har överlevt skilsmässan från våren 2014, jag mår bra!

Då jag i dag städade bland olika dokument hittade jag några gamla mejl från sommaren 2014 som jag ännu inte hade raderat.

Jag blev nästan förskräckt. Kände knappt igen mig själv i texten… så ledsen och totalförstörd jag var den sommaren… 😦

Jag nedvärderade mig själv  något helt fruktansvärt, och lyfte min ex-makes nya kvinna till skyarna. Hon hade ju allt det jag saknade.

Jag raderade mejlen. De har levt ut sin tid.

Samtidigt förstår jag och förlåter mig själv. Jag tror att det var nödvändigt att jag skrev allt det jag skrev då, både via mejl, i dagbok och på bloggen.

I dag tänker jag för det mesta att jag har det bra då jag får göra som jag vill. Det finns ingen som gnäller över hur mycket jag jobbar, vad jag äter och dricker, när jag lägger mig, när jag stiger upp, när jag städar eller inte gör det, hur jag inreder mitt hem osv.

Men jag kan erkänna att jag ibland tänker att jag kanske borde bli aktiv på nån dejtingsajt igen?

För sådant som läget är nu tar ingen man kontakt med mig. Jag jobbar kanske för mycket? Men ingen flirtar med mig, ingen bjuder ut mig, ingen sms:ar eller ringer.

Tror ni att jag är en skrämmande figur för att jag är en offentlig person i en liten stad?

Vill ta kål på tysthetskulturen

~ Carita Liljendahl ~ 21 kommentarer

Läste gamla inlägg häromdagen och insåg att jag var mycket personlig, och även modig, 2014–2015.
Dumdristig kanske mina motståndare vill säga, men själv hävdar jag att det handlar om mod då man öppnar sig och skriver om sådant som andra också går eller har gått igenom men helst håller tyst om – för att det helt enkelt hör till vår kultur att bita ihop och visa att vi klarar oss ensamma / själva.

Tysthetskulturen frodas tyvärr fortfarande i många sammanhang.

Efter skilsmässan behövde jag skriva av mig, dela med mig – och även om jag fick mycket skit för det var det nog det enorma stödet som vann ändå. Jag insåg att jag inte var ensam, och att det fanns många som förstod hur stor sorg det var för mig då för fem år sedan att bli övergiven.

Nu har mycket vatten passerat under alla broar. Mitt liv har gått vidare. Jag har fått nya vänner, och jag har sett vilka av de ”gamla” som fortsatte stå vid min sida och som alltid trodde på mig och stöttade i alla väder.

Ibland undrar jag vart det personliga på min blogg tog vägen. Alla djupa tankar. Eller är det bara så att behovet av att dela allt med ”alla” försvann? Och varför hände det?

För jag har fortfarande rädslor och allt möjligt som jag kämpar med i livet. Sådant som jag borde skriva om för att jag vet att många andra har samma problem. Det gäller allt från lindriga panikångestattacker till tandläkarskräck.

Jag har börjat ta itu med saker. För att jag vet att inga problem försvinner om man sopar dem under mattan eller låtsas att de inte finns genom att inte prata om dem.

Så det kan nog bli en del djupare saker här igen, då och då. Allt är ju inte välpolerad yta och fasader i livet.

 

Nu vänder allt – det är ja till livet!

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer

Då jag har datum- och sifferminne är det svårt att glömma årsdagar. Den 30 april och den första maj 2014 var förfärliga dagar i mitt liv. Då gick det upp för mig att mannen jag på den tiden älskade och såg som mitt allt hade en annan kvinna bakom min rygg.

Helt klart färgade det där under långa perioder mitt liv, men bit för bit har jag kommit bort från det. Jag har fått ett nytt härligt liv, ett utmanande jobb, nya vänner – jag trivs ensam i min hyreslägenhet. Kan inte ha det bättre!

Men de förbaskade datumen kommer jag ändå ihåg. Så det är bara att acceptera det. De här datumen finns i mitt liv, såsom också många andra bättre datum, utgör de milstolpar av olika slag.

I dag flög det något slag av fan-anamma i mig.
Hur mycket har jag inte fått kämpa? Hur mycket tvingas jag inte fortfarande kämpa för att människor ska se mitt rätta jag?

Jag tror att det trots allt finns rättvisa i världen och att det kommer en dag då jag inte längre behöver känna att jag har alla de där starka krafterna emot mig som en del personer för fem år sedan sa att skulle förgöra mig.

Det är bara att låta tiden jobba och att lita på att livet bär. Det finns en plats på jorden och en livsuppgift för mig. Förmodligen också en ny livskamrat.

Nu vänder allt. Efter fem år. Livet – här kommer jag ❤

 

Josefin Nilssons öde och lite annat…

~ Carita Liljendahl ~ 30 kommentarer
Det här är mitt hem och här ska nog bara jag bo. Om jag någon gång hittar en fin särbo är det bara ett stort plus. Växten längst framme till höger är nyaste tillskottet i familjen 🙂

Såg i går på dokumentären om Josefin Nilssons liv i Sveriges tv. Mycket sorgligt öde men hennes minne hedrades på ett vackert sätt inte minst av alla de otaliga vänner hon hade.

Jag blev ju också för drygt trettio år sedan misshandlad och kallad allt möjligt från hora till fet kossa (jag var inte ens fet då)… så igenkänningsfaktorn var hög.

Jag tog mig tack och lov fort ut ur det destruktiva förhållandet.
Utan de hemska upplevelserna vill jag ändå inte vara, inte ens fastän de en gång ledde till att jag skar mig i handleden, inte djupt med jag rispade ändå… Det var ett slags rop på hjälp. Gjorde även annat för att väcka uppmärksamhet om att jag mådde dåligt just då.

Att jag tog mig genom allt det där, och även en svår skilsmässa 2014, har gjort att jag vuxit mycket som människa.

I går sade en nära och kär person, som känner mig väl, att jag är en stark kvinna med egen vilja. Det kanske är därför män har svårt för att närma sig mig. Alla män vill inte ha starka kvinnor.

Ryktet har gått 😀
Det är hon som visar var dörren finns om du säger fula saker till henne eller om du ställer krav på att hon ska vara en traditionell kvinna som står vi spisen och gör mat och håller truten då gubben har viktiga saker på gång med sina polare.

Det är hon som dricker vin på en måndag om hon så vill, hon som vissa dagar jobbar mycket, hon som bloggar om sitt liv  – ja, det är hon som gör som hon vill.

Därför är det nog bara starka män som är trygga i sig själva som kan få plats i hennes liv ❤
Hon bits ändå inte och hon har ett stort hjärta, så även om du inte är en jättestark och modig man vågar du nog ta risken att bekanta dig med henne 😉

När jag mötte sorgen…

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

Orsakullans utmaning i dag är ”När jag mötte sorgen…”
Sorg har jag upplevt många gånger, varje gång en kär person eller ett djur går bort, men jag väljer att skriva om två sorgliga upplevelser.

Den största sorgen drabbade mig en dryg månad innan jag skulle fylla 16. Den 9 april 1978 blev en förfärlig dag och en chock som lämnat djupa spår. Efter den dagen fanns inte min pappa mer.

Den här lyktan pryder ibland min pappas grav.

Så många frågor blev obesvarade och det gick många, många år då jag tänkte på pappa varje dag. Den här våren är det 41 år sedan vi fick sorgbeskedet.

Den andra stora sorgen var förstås skilsmässan 2014. Att bli övergiven ytterligare en gång, lämnad utan svar på oändligt många frågor, blev enligt terapeuten en stor chock för mig. Allt det gamla kom upp till ytan.

Då personer man håller av, älskar, litar på… bara försvinner… då blir sorgen enorm. Den tar tid att bearbeta, men får man hjälp med att göra det, kommer man upp till ytan igen och klarar av att andas. Fastän man trodde att man aldrig skulle kunna göra det igen – andas, leva och skratta.

Nu ryter jag till, säger ifrån

~ Carita Liljendahl ~ 34 kommentarer

Tänk om vi alla kunde sprida glädje och ljus istället för misstänksamhet och lögner. Om vi kunde lyssna på varandra och stödja, sätta oss in i andra människors situation innan vi dömer.

Ett ljus som jag köpte på hantverkarmässan och som brinner så fint då det lämnar ett slags spetsskal efter sig.

Jag har börjat säga ifrån allt mer. Jag vill gärna vara snäll och omtänksam, men jag vill inte bli utnyttjad just därför.

Då jag åtar mig uppgifter jobbar jag hårt och tar ansvar. Jag behöver inte lysa som en stjärna och bäras upp av andra. Huvudsaken är att saker blir fixade.

Och jag försöker alltid komma ihåg att ge credit åt alla andra som är med i projekten – fastän det inte verkar vara ett särskilt vanligt östnyländskt fenomen att uppmuntra och tacka.

Otack är världens lön, heter det visst.

Men som sagt. Jag börjar allt mer säga ifrån. Rätt ska vara rätt.

Och något som jag är innerligt trött på är att många ännu tror att jag fortfarande sörjer skilsmässan. Hej hallå! Det är faktiskt över fem år sedan min ex-make träffade sin ”nya”, och jag har ett nytt bra liv.

Ibland får jag höra att vår tidning inte vågar skriva om vissa saker för att de hänger ihop med mitt förflutna. Att jag fortfarande är bitter och sätter käppar i olika hjul.

Det är nog helt andra personer som sätter käppar i mina hjul, ska jag säga. De som tydligen älskar att fortfarande gotta sig i det som de tror är en stor sorg som jag aldrig kommer över.

Nästa gång jag själv får höra nåt svammel i detta urgamla ärende tänker jag stiga upp och kräva skärpning av folk. Skaffa er egna liv och gräv inte i sånt som varit och farit i mitt.

Veckans ord – sten

~ Carita Liljendahl ~ 27 kommentarer

Den här veckan har åter gått fort. Jag har inte riktigt hunnit med. Har ändå papperet med orden till veckans fotoutmaningar alltid nära mig, så att jag inte glömmer att gå med.

En vacker liten sten.

Den här stenen har jag fått av en bloggvän i Sverige. Den kan jag hålla i handen och krama hårt. Särskilt mycket styrka gav den för några år sedan då jag genomgick en smärtsam skilsmässa.

Sibeliushuset

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Kompositören Jean Sibelius, som det finns mycket info om på nätet, tillbringade somrar i Lovisa och bodde då i det här huset.
Nu finns bland annat musikinstitutet här.
Visit Lovisa har ganska bra info om ”Sibbe” som vi kallar honom.

Troligen har jag visat bild på huset tidigare, men jag tycker det är ett av många vackra, gamla trähus vi har kvar i stan. Alldeles intill kyrkan.

Nu ska jag försöka ta resten av kvällen ledigt. Fick nästan allt redaktionellt klart, förutom en artikel som jag skriver i morgon. Och det dyker hela tiden upp mer som ska med i tidningen 🙂

Läste i går kväll en del gamla inlägg här på bloggen…
Fy, så ledsen jag var då skilsmässan var färsk 2014 och ännu en bit in på 2015.
Så bra att jag skrev ner allt, och ännu fler detaljer finns förstås i mina dagböcker. För människan har en förmåga att glömma och gudskelov även att komma över saker.

Tror att just det att jag skrev av mig och talade öppet om allt hjälpte mig överleva. Den metoden kanske inte passar alla, men jag ville inte sopa något under mattan, tiga ihjäl saker eller låtsas som om det svåra inte fanns.

 

Reflektioner kring jul

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer
Änglar, dom finns!

Jag har allt mer sällan på bloggen skrivit reflektioner som har med skilsmässan att göra. Dels handlar det om att det gått så lång tid sedan jag upptäckte att maken bedrog mig (över tre och ett halvt år sedan jag upptäckte det), dels handlar det om att det kommit in så mycket annat nytt, värdefullt och roligt i mitt liv sedan dess.

Många sa ju ofta till mig att jag ska försöka sluta älta saker. En del tyckte att jag kunde sluta gråta efter en månad, andra tyckte att jag inte skulle gråta alls. Men alla sörjer vi på olika sätt, och olika sorger kräver olika lång tid. Sorg är något väldigt individuellt.

Att minnas är ju ändå inte detsamma som att älta. Och som jag tidigare sagt, jag talar ofta med mina vänner om sådant som ex-maken och jag gjorde – inte medvetet i syfte att bearbeta, nej – mestadels handlar det om GODA och ROLIGA minnen, inte minst från alla de resor vi gjorde tillsammans.

Torkade blommor är fina juldekorationer.

Och varför skulle jag försöka glömma det som var? Han fanns ju sjutton år i mitt liv. Inte försöker jag ju heller glömma mina första sjutton levnadsår, som om min barndom och ungdom inte fanns. Så hemskt det skulle vara om någon bad mig att inte prata om de sjutton åren 😀

I dag fick jag väldigt många kramar och god jul-hälsningar då jag rörde mig på stan och i affärer. Efteråt slog det mig att merparten av alla hälsningar och kramar kom av NYA vänner, människor som inte fanns i mitt liv då jag var gift.

Med åren som gått har jag insett att jag fått så mycket nytt i mitt liv, jag har vågat göra saker som kanske av rena rama lättjan tidigare skulle ha blivit ogjorda. Och kanske bäst av allt – när det värsta hade hänt fanns det inte längre något att vara rädd för. Då sade jag upp mig, startade eget och bra har det gått hittills 🙂

Jag har också blivit modigare och mindre konflikträdd. Jag vågar vara mig själv, öppen och ärlig kring allt – för det är något jag insett att lönar sig på sikt. Jag har redan fått höra några människor säga att de omvärderat sina åsikter om mig, att skitsnacket som spreds efter skilsmässan inte var sant.

Allt det här har krävt tålamod. Jag har låtit tiden arbeta.
Det har lönat sig.

Living in this mess

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer

… börjar gå mig på nerverna. Men SNART är flyttföretaget här och bär bort allt.
Sedan har jag nya utmaningar på nya stället, men det är en annan femma.

Jag som vill ha ordning och reda lider av detta kaos…

Samtidigt som jag lider av röran, och måste försöka klara av att sköta vardagliga rutiner med jobb och sånt vid sidan om… så försöker jag se en mening i det här. Meningen med skilsmässan.

Hur mycket grejer hade inte jag / vi då vi bodde ihop? Många gånger sa vi, mest på skämt tydligen ändå, att allt borde sopas ut. Tänk att få börja från noll och inreda i enhetlig stil.

Jag tror ändå inte att vi hade hittat en enhetlig stil. Jag gillar inte gardiner, inte kuddar i soffan, inga textilier som samlar damm. Det mest romantiska som kommer in hos mig är en spetsgardin mot balkongen, som skydd mot flygfän. Annars vill jag ha möbler i stål, mörkt trä och läder, nyanser av grått, svart och vitt.

Just nu är jag SÅ trött på alla möjliga saker! Sådant som bara ligger i något förråd, i något skåp, saker som inte används.

Jag behöver en dator, en kamera, kortläsare, anteckningsblock, pennor, mina dagböcker, en teve, en mikrovågsugn, några få bestick och kärl… En soffa att sitta i, en säng att sova i, lite kläder… för att ta några anspråkslösa exempel.

Det har gått över tre år sedan jag började röja bland mina ägodelar.
Och tänk… jag är inte klar än. Men jag börjar se en mening med skilsmässan och de tre flyttarna på tre år.