Ett minne från maj månad i Kajsaniemiparken i Helsingfors. Nu när löven har gulnat och de flesta har singlat ner till marken kan det vara skönt att påminnas om att det kommer en ny vår 😍
Orsakullan har en bloggutmaning varje månad. För varje dag finns några ord, en kort mening, och vår uppgift är att berätta mer kring dem. För den femte oktober gäller ”Berätta om en händelse som förändrade ditt liv”.
Jag väljer två av de största jag kommer att tänka på i dag.
Den ena var då min pappa valde att ta sitt liv när jag var bara femton år gammal. Hur allt detta påverkat mig har jag svårt att själv beskriva i korta ordalag. Men helt klart är det att det var en traumatisk händelse i en ung persons liv.
Att min man ville skiljas 2014 blev den andra chockartade upplevelsen efter sexton år tillsammans. Med facit på hand tycker jag att jag trots allt klarade den bra. Det krävdes nästan två år att så att säga komma på fötter igen, men efter det har ju mycket hänt. Jag sade upp mig från en fast anställning, blev företagare och medarbetare på Nya Östis där jag senare valdes till redaktionschef, och sedan augusti 2019 är jag chefredaktör.
Men visst hade terapeuten rätt, jag gick hos henne 2014-2015. De här två händelserna har påverkat mitt liv. Känslan av trygghet har försvunnit två gånger då två personer som stått mig mycket nära valde att lämna mig.
Jag är den jag är och glad för varje dag jag vaknar, är någorlunda frisk och kan dela mitt liv med de personer som nu står mig nära. Vi ska vårda våra relationer ❤
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Förluster av nära och kära sätter sina ärr och kan vara svåra att hantera. Jag förlorade min pappa när jag var 17 år. Han tog också på sätt och vis livet av sig, för han var alkoholist och dog bara 49 år gammal.
Och så förlusten av Åke, min livs kärlek, arbetskamrat och bästa vän. Saknaden efter både pappa och honom är stor.
Kram, Ingrid
Tack för att du delar med dig av dina livserfarenheter ❤
Vi har gått genom liknande saker i livet och jag tycker det är viktigt att skriva och prata om dem.
Alla vill inte berätta, eller överhuvudtaget lyfta på locket, men för mig är det en del av en helande process.
Kram till dig!
Att få uppleva och vara med om självmordet av ens pappa när man 15 år gammal och precis ”upp till” vuxenvärlden är grym. Just i den åldern är man ju varken barn eller vuxen och behöver all trygghet man kan få. Då är det nog extra svårt att förstå varför din pappa valde att lämna din mamma och dig.
En skilsmässa däremot ser jag som mera regel än undantag i dagens samhälle, men du tog det ju väldigt hårt. Det minns jag.
Men återigen gick du ”vinnande” ur striden. Många beslut som du tog efter skilsmässan hade du kanske inte tagit om du fortfarande hade varit gitt.
Du har rätt och nu med facit på hand så vet jag ju att skilsmässan fick mig att växa på många sätt.
Han var kanske mer mitt livs stora kärlek än vad jag var hans. Sånt får man bara lov att acceptera. Att vi växer ifrån varandra, människor gör olika val.
Och dessa val gör vi ju för att kunna leva ”bästa livet själv” – och min ex-make såg att han behövde förändring, ville få ut nåt mer än jag kunde ge honom.
Då är det modigt av honom att göra det valet. Jag såg ju allt det där först långt senare eftersom han var mitt livs stora kärlek.
Fint att vi är vänner fortfarande, det är jag tacksam för.
Men jag längtar inte tillbaka till det jag hade förr, det går ju inte ens att tänka i de banorna då jag fått så mycket annat nytt istället.
Det är inte lätt när livet ändras. Pappa dog i cancer när jag var 12 och jag saknade honom tyvärr hade mamma inte ork att stötta mej. Har även mist två väninnor i cancer för många år sedan.
Numera klarar jag mej ganska bra men det finns saker som tynger mej ibland. Minton är min bästa medicin.
Kramar från oss
Tack för att du delar med dig ❤
Nä, det är väl så att då en partner går bort, din mammas man i detta fall, har hon också stor sorg och orken försvann.
Det kommer alltid att finnas saker som tynger oss, men om vi pratar om dem, delar med oss med andra, kan vi ibland få stöd från oväntat håll.
Vi inser att vi inte en ensamma med våra sorger och att ensam inte är stark.
Kram ❤