Det här fick också mig att titta tillbaka och läsa de gamla inläggen.
Oj, så ledsen och besviken jag var för åtta år sedan. Så knäckt jag kände mig. Så ful och fet likaså. Ändå var jag ju inte det.
Övervikt har jag i dag också men numera tänker jag ”duger jag inte som jag är finns dörren där” och så pekar jag på den.
Någon skrev på den tiden en kommentar till mig. ”En dag kommer du att kunna se henne i ögonen och säga hej” och avsåg då kvinnan som blev tillsammans med han som var min make på den tiden. Precis så blev det.
Skilsmässan var en stor sorg för mig. Det är en sanning vi inte kommer från. Men en annan sanning är att jag har lärt mig leva med sorgen, med alla minnen. Jag har också lärt mig ta fram det bästa av allt vi hade då, och framför allt – jag pratar och skriver fortfarande om allt det här. Utan att det upptar hela min tid, hela mitt liv. Det som hänt är en naturlig del av mitt liv, något som förvandlats från nederlag till visdom och en erfarenhet jag inte vill vara utan 🙏
Bilden tog jag den 23 juni en kväll då jag korsade torget på väg hemåt.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Om man är nöjd med sig själv och alla sina skavanker, då är det mycket bra! Ingen är perfekt, så är det bara.
Modigt av dig att skriva så öppet på en blogg dessutom när du bor i liten stad om tankar och känslor. Det slår mig inte som ngt ‘typiskt, finländskt’ precis, men kanske det har ändrat lite det med. Att man mera vågar börja prata om sådant här…?
Trevlig början på veckan!
Nej, mitt beteende och mitt val att vara öppen är nog allt annat än finländskt och här i lilla Lovisa har jag förstås väckt något slag av uppmärksamhet med detta.
Många tycker jag är modig, att öppenhet är bra. Andra anser troligen att jag är naiv, att man absolut inte ska göra som jag gör.
Men jag är jag 🙂
Det är lite märkligt när man ser att någon läst mängder av sidor men inte lämnat en enda kommentar.
Ja, det har jag alltid tyckt. Jag tror att många som jag känner i småstaden läser, men de kommenterar sällan.
Mest kommentarer får jag från Sverige och en del från USA. Sedan har jag några bloggvänner i Finland och från Lovisatrakten som skriver kommentarer.
Sporadiska kommentarer kommer från ett brett fält, men då man ser att 545 har läst bloggen på den dag och antalet kommentarer kanske är tio, så blir det lite intressant 😀
Händelser som gör att man mår fruktansvärt dåligt av brukar bli hanterbara efter ett tag. Man får livserfarenhet genom åren av bra och dåliga saker. Så skönt att du mår bra nu och det känner jag i dina inlägg.
Kramar från oss
Ja, skilsmässan har jag kommit över och i det stora hela mår jag för det mesta bra.
Ibland kommer svackor, men det gör det ju alltid i livet. Då handlar det mest om att jag känner mig ensam.
Men följande dag kan jag vara tacksam för att jag får leva för mig själv och göra precis vad jag vill 🙂
Kram!
Jag förstår hur känslosam en skilsmässa kan vara. Jag såg på när min mamma lämnade pappa och hur mycket jag än försökte övertala henne att stanna så gick det inte. Pappa bara grät och var helt förtvivlad. Efter några år ångrade mamma sig men då var det för sent för pappa hade träffat en annan och även om han fortfarande älskade mamma kunde han inte tänka sig att göra slut och göra den nya kvinnan ledsen eftersom han visste hur hemsk den känslan var.
En sorglig historia från riktiga livet – tack för att du delar med dig ❤
Ja, din pappa – om någon – förstår hur det känns att bli lämnad av den man älskar.
Livet går vidare, man lär sig kanske just nåt sånt att man aldrig vill förorsaka samma smärta åt nån annan.
Min ex-man var gift då han träffade mig och jag trodde att han och dåvarande kvinnan var överens om att skiljas.
Idag vet jag inte hur det var egentligen, men vi har alla gått vidare med vårt i livet.
💖
❤
Känslor är inget att skämmas över och gömma undan…alltså negativa o sorgliga känslor. Vi vill ju gärna dela med oss glada känslor, så då kan vi också dela dom mindre glada. De hör ju också till livets gång. Det är ju bara bra att du kunnat acceptera och gå vidare i livet. Kanske många inte kan det, och därmed inte vill prata om det son hänt. Många människor lever kvar i det förgångna (till vilken nytta, om det inte är ngt som ger positiva vibbar o man kan känna glädje över det, förståss) Livet ska ju levas framåt, så ju mera man kan försonas med ju rikare liv har man
Alla tycker inte att det är acceptabelt att dela med sig av sorg och jobbiga tankar, för där finns ju alltid någon annan än man själv inblandad.
Men att dela glädje är ju roligare – för alla inblandade.
Dock vill jag vara mig själv, och har gjort så gott jag kan för att inte lämna ut mänskor, inte nämna namn osv.
Men klart att det går att räkna ut ett och annat, hur allt hör ihop, i en liten stad. Och sedan kommer antaganden och skvaller på köpet.
Jag tycker att jag ändå försöker vara rättvis och snäll och mest skriva om mig själv.
Det är som du säger. Livet ska levas framåt. Sedan är det förflutna en del av ens liv, som inte ska behöva sopas under mattan.
Försoning och förmåga att känna och ge förlåtelse är viktigt. Att acceptera, även respektera och att känna tacksamhet ❤ 🙏
Vi fick smällen samma år. Min man dog 2014. Apropå utseende. I hela mitt liv har jag tänkt och även sagt: Ta mig som jag är eller låt bli. Svårare än så är det inte. Kram!
Ja, jag tror att vi har reflekterat kring det här förr.
Och du har skrivit nån gång att du också fick en smäll 2014. Men ibland glömmer jag 🙂
Samma tankar har jag annars precis som du – ta mig som jag är, annars får det vara.
Kram!
Det är ändå märkligt att så många läser just ett inlägg, eller det var kanske fler inlägg? Livet kommer och går och och jag tänker att det är bra att dela med sig, och även få andras tycke och idéer, om kommentarer inte bara är av elakhet i allafall. Bra gjort för det är ett sår i hjärtat som alltid finns där även om det minskar med tiden. Kram till dig!
Det var många olika inlägg från 2014 som hade en eller två läsare, men jag tycker det är fint att så många läser min blogg.
Fler kommentarer av vänner och bekanta här i stan skulle vara trevliga, men på något sätt känns det som att mänskor inte vet hur de ska göra, eller inte vågar ge sig till känna och inte vet att de kan använda pseudonym.
Jag har inte fått elaka kommentarer på många år nu, sedan ett par troll gav med sig.
Har ändå kommentarsgranskningen på, annars vet jag ju aldrig vad som kunde slinka genom om nån sitter och skriver elakheter mitt i natten och på fyllan 😀
Kram till dig!
Skönt att läsa dina rader om hur du har gått vidare och släppte oket. När man är inne vet man knappt hur man ska överleva dagen, men sen gör man det ändå. Och till och med stärks.
Vad som chockar mig mest att det var 8 år sen. Det känns som om det var på några år sen . Det som är jobbigt är att tiden går så attans fort.
Kram!
Ja, det är över åtta år sedan – tiden går fort 🙂
Jag vill ändå fortfarande då och då prata om upplevelsen – många andra går ju genom samma sak.
Om någon dör är det mer tillåtet att sörja. Skilsmässor ska man liksom ”komma över” snabbare.
Kram!
Människor har olika sätt att komma över sorger. Inget är bättre eller sämre. Jag vill prata ut mig saker.
Det vill jag också. Vi kan sörja sådana som är döda, det är mer acceptabelt på något sätt.
Samma att prata om dem som gått bort. Men att prata om skilsmässor och andra sorger, det har alla inte lika lätt för. Varken att prata eller att acceptera.
Fast jag tror att det börjar ändras.