Britabakelse

Hur många av er känner till den? Jag har för mig att den är mer känd i Sverige än i Finland.
Ett frasigt marrängtäcke ställer krav på att bakelsen serveras dagsfärsk. Lingon ger syrlighet.

Det var stämningsfullt hos väninnan i går kväll. Djupa diskussioner och livets allvar med allt från corona till sjukdomar, men som vanligt varvat med mycket skratt och allehanda minnen från tider som gått.

I dag frissa. Tiden går så fort att jag sedan bara plötsligt ser i spegeln att det åter är dags att få topparna klippta. Efter det Tors match, där en tyst minut hålls för en kär kollega, en stor idrottsvän och god vän som nyligen gick bort.

Att hitta den där pusselbiten som fattas

Det här pusslet har 1500 bitar. Det är 90 centimeter brett och 60 centimeter högt.

Bästa avkopplingen, har jag konstaterat tidigare, och det säger jag fortfarande. Vi brukar fråga oss, hur klarade vi oss innan mobiltelefonerna kom?

Jag kan fråga mig – vad gjorde jag innan pusslen kom in i mitt liv? Eller hur kopplade jag av?

Missförstå mig rätt. Även om jag inte varit sambo på sex och ett halvt år har jag ett liv utanför pusselvärlden. Dels via jobbet, dels via otaliga vänner.

Ibland tänker jag förstås att så KUL det skulle vara om jag träffade en man som också gillade att pussla. Då kunde man tillsammans ta sig an 2000 eller 3000 bitar. Men att leta efter honom, och även finna honom, är troligen som ett leta efter en nål i en höstack. Eller som att leta efter EN specifik bit i ett 1500 bitar stort pussel 😀

Mina vardagskvällar förgylls ofta av pusslen. Då jag går till bordet med pusslet kommer jag bort från datorn som annars alltid pockar på min uppmärksamhet och skapar ett jobb som aldrig tar slut.

I söndags fick jag ramen klar. I går vid 19-tiden såg pusslet ut som på bilden. Jag tror att jag avancerade lite till fram till 21-tiden, men jag gjorde det här som ett förhandsinställt inlägg, då jag vet att tisdagen blir full av jobb igen från arla till särla.

 

Att fånga de små glädjeämnena!

Allt mer höstlikt på balkongen. Tomatplantorna, som inte syns på fotot, håller jag på att klippa ner och forsla ut. Lite i taget.

Jag har haft en lång och ganska stressig arbetsdag i dag. Olika omständigheter har bidragit till att jobbet för tillfället är mer krävande än vanligt. Men det brukar ordna sig bara man tar det lugnt, en sak i taget och såväl prioriterar som delegerar.

När jag är trött på kvällen och ibland tycker att jag bara stirrar tomt framför mig och inte har ett normalt liv… brukar jag tänka så här: Jag har ju ett välsignat liv! Med ett intressant och givande jobb!

Tänk att jag klarade det där med att sadla om då jag var 54 år gammal! Journalistiken finns kvar, men jag har mitt företag.

Och idag då jag tog min eftermiddagspaus köpte jag en cypress.
En annan glad nyhet är att frilanspresskorten jag under en längre tid planerat, men inte hunnit få klara för tryckeriet, nu är i det skedet att de snart trycks och lamineras. Yes!

Mindre yta – mera djup

Ett av mina vackraste sommarminnen. Nära havet vill jag bo.

Rubriken syftar till vad jag skulle vilja ha tid för på min blogg. Men med min arbetstakt finns sällan tid att reflektera.

Jag skriver snabbt, så egentligen tar det inte många minuter att knacka ner ett inlägg, inte ens om det är ett längre sådant, som det här nu blir.

Men då jag skriver om något djupare vill jag gärna ha tid att formulera mig, ens med LITE eftertanke.

Häromdagen tänkte jag att jag inte har gråtit på länge.
Ja, men det är väl bra, kan någon säga. Bra att ingen gjort Carita ledsen.

Javisst, jag har inte gråtit av sorg eller ilska. Men visst har jag varit ledsen från och till. Känt medkänsla då andra haft det svårt. Och tårar har jag fällt, men då har det varit för att jag sett något känslosamt på teve eller på bioduken.

Ofta funderar jag också djupt på det faktum att jag inte har träffat en ny livskamrat. Jag har varit ensam sex och ett halvt år.

Ibland uppstår tanken att det är något fel på mig eller mitt utseende. Men i nästa sekund tänker jag att jag vill duga som jag är. Jag ska inte behöva ändra mig för att passa in i någon annans liv.

Jag tänker också att det nog inte i mina hemtrakter finns tillräckligt starka män som klarar av en vara tillsammans med en offentlig person som dessutom jobbar minst 40 timmar i veckan. En kvinna som skriver blogg och som inte är beredd att sluta med den och gå in i ett skal.

Jag har aldrig sagt att jag utan tillstånd skulle lägga ut bilder och uppgifter om en ny man här, eller ens kräva av honom att få göra det.
Men visst skulle jag hoppas att han var stark nog att klara av det, att han kan ge blanka f-n i vad andra tycker och att han skulle vara stolt över mig och det jag gör.

Många säger till mig att denna man nog finns. Han dyker upp då jag minst anar det.
Nu har jag ju faktiskt inte jagat nån man 😀 När skulle jag ha tid med sånt?

De gånger jag kommit män nära under de senaste sex åren har de alla velat ha just det… SEX 🙂 Ganska omgående ska det ske.

Jag är inte ointresserad av sex, men jag tycker att ett förhållande ska börja på ett helt annat plan. Vi ska kunna umgås över en bit god mat, några glas vin, kanske pussla tillsammans och om ni läste PUSSAS, så även det.

Vi ska kunna prata om allt mellan himmel och jord och sedan när vi känner varandra bra, har skapat förtroende och allt sånt som utgör de viktigaste byggstenarna i ett förhållande – DÅ kan vi bli intima. Då sker en sådan sak helt naturligt.

Äh, jag får nog bara vänta och se…
Förutsättningarna att snubbla över någon i dessa restriktiva covid-19-tider är ju inte så goda, men… skam den som ger sig!

Ramen klar!

Såja! Och såsom jag sade, jag börjar pussla nu då det ändå konstant bara är +9 grader eller kallare utomhus. Så fort som pusslet kom fram, och bitarna och sorteringsaskarna landade på bordet, blev det full sommar och över +20 tre dagar på raken.

Det funkade med andra ord! Ska vara fint väder ett par dagar till. Och börjar det regna, blåsa snålt, kanske snöa?… då har jag mitt pussel. Hahaa! Långnäsa åt vädret!

Solnedgång den 24 maj.

Jag har haft några riktigt fina, mestadels lediga dagar. I dag jobbade jag fyra timmar, men det är inte ovanligt om söndagar. Tidningen ska ut varje vecka.

De senaste dagarna har jag upplevt mycket nytt. Jag har gjort saker som jag aldrig gjort förr. När jag tänker efter erbjuder varje dag en möjlighet till nya äventyr.

Jag har varit särskilt medveten om det sedan sommaren 2014, att livet inte slutar då någon överger dig. Det är början på något nytt då man tvingas tänka om och ta ny kurs i livet.

Men ibland har jag glömt det där. Att vakna med nyfikenhet och tillförsikt varje morgon. Att inte låta alla plikter sluka mig. Det räcker med att några plikter gör det 😀

Jag har fortfarande drömmar. En del av dem förblir drömmar, och det är bäst så. Men andra förverkligas på något förunderligt sätt, utan att jag förstår hur och när. Saker bara händer ❤

Om omeletter och fel signaler

Mini-omeletterna, innan de åkte in i ugnen.

Det händer ibland att jag vill testa något recept jag snubblat över i en tidning.
Den här gången handlade det om mini-omeletter. Vilket rentav bidrog till att jag investerade i en form… det ni! 😀

Jag samlar inte husmorspoäng, och jag vet inte ens varför jag vill säga att jag inte gör det 😀
Kanske det har med ”andras förväntningar” att göra. Någonting med att kvinnor ska kunna tillreda mat, vara virtuoser i köket? Som om vi inte hade annat att göra?

Nu ska jag först visa bilder på omeletterna, och i slutet av detta inlägg ska jag försöka förklara något jag börjat tänka allt mer på under åren jag varit singel.

Omeletterna är klara!

Följande bild är kanske inte så där matbloggsmässigt sett någon fullträff. Men jag har ju alltid sagt att detta är en vardagsblogg. Inget tillrättalagt. Och jag tycker att ni läsare behöver få veta hur omeletten ser ut då man delat den isär 😀

Ägg, havregryn, mjölk, paprika, tomat, svartpeppar, salt, mozzarella, basilika.

Det som inte alls har med maten att göra, men som måste få sagt, blir en längre utläggning.

En frissa sade en gång till mig att jag är kvinnlig. Jag klär i halvlångt eller långt hår, lockar osv. Jag har runda former.

Hur gärna jag än hade varit tanig och platt kan jag inte bli det.
Men utan kvinnliga former hade jag inte sänt ut så många fel signaler under åren?

Jag kan klä mig i klänningar, blommiga tyger och annat som signalerar kvinnlighet. Men jag gör det inte medvetet för att behaga någon. Läppstift skippade jag för länge sedan. Att använda sådant känns tillgjort.

I mitt inre är jag mera rak på sak såsom män är. Jag gillar den burdusa humor som män tillåts odla.
Men många gånger har jag tvingats inse att den humorn faller platt då JAG som kvinna uttalar den. Då en man sade exakt samma sak vid samma tillfälle var det många som skrattade…

Troligen gör jag många i min omgivning förvirrade. Jag ser ut på ett sätt, men agerar på ett annat. Och vems fel är det?

Att skapa en relation med en person som är stark nog att inte väja för det faktum att jag är en offentlig person och en medelålders kvinna som bloggar öppet om sitt liv… det är inte lätt.

Men jag tänker inte sluta att vara den jag är. Jag godkänner inga halvmesyrer. Jag är stark nog i dag att veta vad jag är värd.

Det här betyder inte att jag är självisk person som inte kan se andra personers unika kvaliteter. Jag känner bara numera intuitivt när det är läge att satsa och när det är klokast att ge upp för att energi inte ska spillas i onödan.

Det kanske kallas magkänsla? 🙂

Här flyger tanken fritt

Grovsortering av bitarna inleddes i går.

Jag tror att krisen som coronaviruset innebär också kommer att föra med sig en del gott. Det här med jobb på distans kanske äntligen börjar få spridning och uppskattning. Vi kan också inse att allt inte måste ske genast. Många möten och evenemang har skjutits upp. Det måste inte hela tiden hända en massa i vår omgivning och vi måste inte konsumera hejvilt.

Vi måste inte vara superaktiva och direkt då den första snön faller kasta oss ut i skidspåret. Det finns inte så väldigt många måsten överlag, om vi tänker efter.

Pussel. Det är färger och former. Kantbitar som hittas först.

Och så sitter jag där och tänker. Jag har varit ensam snart sex år, alltså inte levt i ett förhållande. Men ensam är jag ju ändå inte. Jag har fått många nya vänner, som jag inte skulle ha träffat om jag varit kvar i förra tvåsamheten.

Många tårar har jag fällt, jag har känt missmod och rädsla i många situationer och jag kommer att gråta även i framtiden – men jag gråter inte längre för att jag blev övergiven då den där våren 2014. Jag har sagt upp mig från en fast anställning, bildat ett företag och på något sätt klarat mig från dag till dag. Litat på att livet bär.

Det vill jag lita på att det gör även nu under coronakrisen.
Isolering och distansjobb skrämmer inte mig.
Det finns en mening med allt och jag kanske fick min förberedande chock redan i maj 2014. Den långa resan som jag har gjort efter det bidrar till att jag känner att jag klarar nästan vad som helst i livet ❤

Bortglömda pusselbitar

I går kändes pusslet lite jobbigt. Jag saknade många bitar, hade vänt och vridit på dem som fanns i lådorna med sorterade sådana.

Sedan slog det mig att jag antagligen hade EN låda bakom lådan med motivet… och heureka-halleluja! Där fanns en massa lösningar! I dag radade jag ut cirka tjugo bitar på två minuter. Kände genast igen dem som mina saknade får 😀

Det är nog lite som i livet. De där bitarna som man saknar, de finns. Plötsligt faller de bara på plats.

Jag vågar allt mer, försiktigt men ändå, lita på att den pusselbit som saknas i mitt liv också finns 🙂

Sensommartankar

Motljus är vackert, här på min systers gård.

Jag ser de första gula löven på ett träd nere vid gatan där jag bor. Det är tionde augusti och prognoserna utlovar sol och sommarvärme på upp till +23 grader.

Än har vi sommar kvar. Många säger ”nu är sommaren slut”, bara för att deras semester är förbi och barnen ska till skolan. Jag har inga långa, betalda semestrar och jag har inga barn heller – så jag bestämmer mig för att sommaren hänger kvar ett tag till 🙂

Igår skickade en bloggvän från Sverige en länk till Youtube med Bo Kaspers Orkester och Christel Alsos som sjöng ”Håll ut” i Skavlans show. Den sången väcker många minnen och den har gett mig styrka de senaste fem åren i olika sammanhang.

I dag ska jag med goda vänner fira just det här. Att jag har hållit ut. Sommaren 2014 kände jag mig som ett vrak. Men allt sedan dess har jag ändå på något sätt lyckats hålla ut, uthärda olika former av inre smärta, känsla av uppgivenhet och frustration.

Känslan av tillit, allt ordnar sig, det finns rättvisa i världen – den försvann aldrig.

Och kanske det bästa av allt. Jag har lärt mig, ibland den hårda vägen – godtrogen som jag är – var jag har mina riktiga vänner ❤