Lovisadagen, pappa 98 år

Lovisa firar namnsdag i dag. Staden bjöd de 500 som hann först till Strandparken på Lovisabakelse.
Själv var jag tillsammans med vår styrelseordförande och uppvaktade då finska lokalkollegan Loviisan Sanomat hade ”vaktombyte”, chefredaktören sedan 25 år tillbaka gick i pension och en ny har tillträtt.

Min pappa skulle ha fyllt 98 år i dag, så han fick den här buketten av mig till sin grav, och en annan av min syster. Otroliga 44 år har gått sedan han lämnade oss ❤

Livet är glädje och fester, men ibland även sorg och saknad.
Värna om de människor som står dig nära, vårda dina relationer. Älska, lär dig förlåta.
Somna aldrig osams, om du har en partner eller någon du bor tillsammans med.

Spara på onödiga onda ord och låt inte elaka tankar bli ord som kommer ur din mun.

Hade extra många besök på bloggen i dag

Intressant att jag hade massor av besök på bloggen i dag. De flesta inläggen som hade lästs var från skilsmässosommaren 2014. Jag ser ju inte vem som har läst dem eftersom inga kommentarer lämnas. I och för sig saknar det betydelse VEM som läst, men det faktum att någon/några just i dag har läst massor av inlägg från den tiden är intressant 🙂

Det här fick också mig att titta tillbaka och läsa de gamla inläggen.

Oj, så ledsen och besviken jag var för åtta år sedan. Så knäckt jag kände mig. Så ful och fet likaså. Ändå var jag ju inte det.

Övervikt har jag i dag också men numera tänker jag ”duger jag inte som jag är finns dörren där” och så pekar jag på den.

Någon skrev på den tiden en kommentar till mig. ”En dag kommer du att kunna se henne i ögonen och säga hej” och avsåg då kvinnan som blev tillsammans med han som var min make på den tiden. Precis så blev det.

Skilsmässan var en stor sorg för mig. Det är en sanning vi inte kommer från. Men en annan sanning är att jag har lärt mig leva med sorgen, med alla minnen. Jag har också lärt mig ta fram det bästa av allt vi hade då, och framför allt – jag pratar och skriver fortfarande om allt det här. Utan att det upptar hela min tid, hela mitt liv. Det som hänt är en naturlig del av mitt liv, något som förvandlats från nederlag till visdom och en erfarenhet jag inte vill vara utan 🙏

Bilden tog jag den 23 juni en kväll då jag korsade torget på väg hemåt.

Livet känns gott just nu

Det är sommar. Solen skiner. Lagom varmt, +19 för det mesta. Jag har förmånen att bo nära havet. Så nära att jag kan promenera eller cykla dit (bilderna från igår). Eller som så att jag väljer att köra över två mil för att komma ner till Söderby i Strömfors skärgård, som numera hör till Lovisa.

Jag hade ett jobb i de här trakterna och passade på att andas i frisk havsluft.
Då jag bott hela mitt liv nära havet skulle jag ha svårt att bo nånstans där havet inte finns. Insjöar i all ära, men… 🙄😄

Så gott som alla foton jag tar i dag behöver jag ”räta upp horisonten” på. Tack Antonia, du lärde mig använda de verktygen i Photoshop. Jag gör det ofta nuförtiden. Super-räta blir de inte alltid, men bättre än de var från början 🤣

Livet känns gott. Det finns här och nu.
Jag serverar en kliché, en gång till: om morgondagen vet vi inget.

Bara det att jag åter har börjat känna allt möjligt! Upplever känslor som legat begravda några år.
Skit detsamma om jag är ensam om att känna det här, huvudsaken är ATT jag har känslor kvar ❤

Taket över våra avfallskärl

… är så här vackert.
Efter att jag lämnat skräppåsen här gick jag till bokföringsbyrån på andra sidan gatan i Nya Östis ärenden.

Sedan var tanken att jag skulle fotografera när jag bar in ved till min mamma, men det glömde jag. Därförinnan postade jag tre brev, ett av dem går till bloggvännen BP i Sverige, för att hon gissade nästan rätt i tävlingen om ekplantans höjd 🙂

Slutspurten med morgondagens tidning håller på just nu och en bit in på kvällen. I kväll sitter jag också på ett möte. Så här går dagarna.

Fick en fråga av en bekant häromdan, om jag ännu inte hittat nån karl, gubbe, man eller vad han kunde kallas. Svaret är nix, vet inte var sådana kan hittas 🤣 Mest sitter jag hemma vid datorn och jobbar för att få ut 52 tidningar i året, så jag hinner inte gå ut och leta efter nån gubbe. Och inte har nån gubbe kommit hit och ropat ”oj, det är HÄR som du gudomliga varelse finns”!

Är jag realist tror jag inte att det finns gubbar som uppskattar min livsstil. Jag jobbar mycket och hinner inte passa upp någon, tillreder sällan mat, går hellre ut och äter.

Men om någon tycker om en gumma som kan skriva, både artiklar och romaner, och som vet det mesta om tidningsproduktion, då finns det en sådan gumma ledig. En gumma som gillar att pussla och läsa, att gå ut och äta, som inte säger nej tack till gott vin, som kan ta en cykeltur ibland, som gärna kör runt i nejden i en Saab och besöker loppisar eller små intressanta affärer och marknader…

Här finns en gumma att hålla i handen, att kramas med, att gråta och skratta tillsammans med. En gumma som vill prata om allt mellan himmel och jord.

Glad måndag, del 2

Glad över mina pelargoner på inglasade balkongen. De har blommat hela sommaren och det kommer ännu knoppar på den rosa.

Läste häromdagen gamla blogginlägg från sommaren och hösten 2014. Det var ju mycket som handlade om skilsmässan och flytten till en annan bostad då. Jag hade en stor sorg, men ibland skrev jag en del glada och hoppfulla inlägg också.

Bloggen var en livlina då, jag ville berätta hur det kändes.

I dag har min blogg inte alls samma ”skvallervärde”. Jag har 200–300 besökare per dag, men då för sju år sedan var det inte ovanligt med 500–1000 per dygn. Troligen var många nyfikna då. Bara en bråkdel skrev kommentarer och gav sig på det sättet till känna. En del troll härjade med mig också. De har helt försvunnit nu.

I dag jobbar jag så mycket att allt annat ställts åt sidan. Jag har inte helt gett upp hoppet att träffa någon jag då och då kunde umgås med. Men… det dyker alltid upp det där ordet ”men”…

Det är ju ett faktum att jag har varit ensam en bra bit över sju år nu.

Friheten att få göra vad jag vill, när jag vill… den betyder mycket. Att ta hänsyn till andra klarar jag av.
Men att passa upp någon? Eller att dela en liten tvåa med någon?

Nej, den här bloggen kommer knappast att bjuda på något så mycket mer spännande framöver än vad jag gör på jobbet, vilka blommor jag har, vilka pussel jag lägger – och om jag lever ännu en dryg vecka blir det lite bilder från stugsemestern.

Konst i Kapellparken

Barbro och jag träffades på restaurang Kapellets terrass i dag för att ta ett glas mousserat och jag åt en smörgås med skagenröra. Plötsligt kom jag ihåg att det var precis på dagen fem år sedan jag blev egenföretagare! Så det var ju något att skåla för.

Datumet den 17:e finns också alltid kvar i minnet för Barbro. Hennes man, och min käre kollega, gick bort efter en lång tids sjukdom den 17 oktober. Men som vi sa. Livet går vidare. Ibland gråter man då allt känns alldeles för tungt. Men vi har också skrattat mycket för det finns ju en massa minnen och anekdoter från vårt gemensamma förflutna som aldrig dör.

I dag skrattade vi mycket åt den moderna konst vi såg i Kapellparken 😂
Jag vet att många inte ens skulle kalla allt det här konst, men vi tyckte det var roligt att göra våra tolkningar av verken.

Den första bilden visar ett slags skulptur, ett vattenfall och det känns verkligen som ett riktigt konstverk, gjort av Tero Maksimainen.

Det här konstverket heter Kumiverkkopuu (Träd med nätgummi), och det roade oss mycket.
Sedan hade vi en ”krokodil på rymmen”. Klart att det finns krokodiler i Kapellparkens damm!
Barbro höll på att misstag trampa ihjäl krokodilens små barn 😱😂
Tror att det här verket hette Pyhä konna, en helig sköldpadda. Men det finska ordet konna betyder också bov.
En labyrint av stenar. Namnet på konstverket minns jag inte längre.

I dag skrev jag i dagboken så här

”Det är ju det… att livet är NU… ofta tänker jag på vad jag ska göra sedan, då jag blir ledig, då jag får mera tid.

När kommer detta ”sedan”? Har jag ork att göra allt det jag vill då?

Var kan jag sitta i lugn och ro och bara lyssna på fågelsången?

Varför är människan så beroende av pengar? Eller är hon det? Kan vi leva ”utan pengar”? Var sover vi då? Var bor vi? Vad äter vi?”

Bilden är tagen för några dagar sedan, då det inte regnade och blåste och då jag tog en efterlängtad liten paus och cykeltur genom en av stadens parker.

Varit en lugn och bra dag

Home sweet home ❤ Så sant som skrivet och sagt.
Levande ljus nu på kvällen, både inomhus och på balkongen. Läsa tidningar, skriva dagbok.

På förmiddagen – lagom med jobb, ingen stress. Har gett ut en del texter, planerat kommande tidningar.

Har också hunnit göra mycket på privat plan. Kört en tvättmaskin, hängt tvätten. Fört ut tidningar och kartong till insamlingskärlen. Allt sådant där osexigt som hör vardagen till men som MÅSTE göras.

Ibland tänker jag att jag inte har nåt intressant alls att berätta om mitt liv. Inga romanser, inget annat omvälvande häftigt.

Men den här vardagslunken är egentligen något av det bästa jag kan ha.
Jag saknar egentligen ingenting. Jag har ett jobb och jag klarar min ekonomi, tillsvidare, från månad till månad. Det är tufft att vara egenföretagare men jag har fixat det ända sedan sommaren 2016!

Jag har mina nära och kära, och jag har vänner, några riktigt nära och lojala sådana.

Om allt en dag skulle brista, om jag skulle mista det jobb jag har i dag, om jag skulle drabbas av en svår sjukdom.
Ja.. det finns en massa OM och osäkerhet i våra liv.
Men saker och ting brukar ordna sig ändå.

Jag trodde ju att jag skulle gå under totalt i maj 2014. Hur skulle jag klara mig att ens andas då HAN, mitt livs stora kärlek, lämnade mig?
Men det gick. På något vis och vänster fixade jag det.

I dag känns allt det där inte längre så dramatiskt.
Men just då som det hände var det otroligt svårt.
Jag minns hur det dröjde några veckor innan jag klarade av att berätta det för alla i min närhet. Att han hade valt en annan kvinna.

Svårigheterna i mitt liv vill jag inte glömma. Jag vill lära mig något av dem. Hela tiden växa som människa.

Tankar som handlar om sorgerna i mitt liv finns alltid där. Men de lever inte längre på ytan. Jag måste inte alltid ventilera dem, skriva om dem.

Men ibland tränger de sig på och yrkar på att förvandlas till texter.
Jag ska skriva en bok om allt det här någon gång. Men när det blir, det vet jag inte 🙂

 

Hej – här går det undan!

Tjohooo!

Den här bilden hade jag ännu kvar i Muminkalendern från 2020. Den fanns på kalenderns baksida 🙂

Bilden är ju helt underbar. Mumintrollet far iväg lite sådär att han nog inte riktigt vet hur det hela ska sluta. Var backen SÅ hög och glidet SÅ gott?

Det är ju lite så här som livet är. Farten kan bli hög ibland och man vet inte hur det hela ska sluta. Man kan ju alltid slänga sig omkull innan man brakar in i en vägg. Jag ser det INTE som att livet är en nedförsbacke och att allt barkar åt fanders 😀
Nej, här bjuder livet och backen på lagom skräckblandad förtjusning.

Britabakelse

Hur många av er känner till den? Jag har för mig att den är mer känd i Sverige än i Finland.
Ett frasigt marrängtäcke ställer krav på att bakelsen serveras dagsfärsk. Lingon ger syrlighet.

Det var stämningsfullt hos väninnan i går kväll. Djupa diskussioner och livets allvar med allt från corona till sjukdomar, men som vanligt varvat med mycket skratt och allehanda minnen från tider som gått.

I dag frissa. Tiden går så fort att jag sedan bara plötsligt ser i spegeln att det åter är dags att få topparna klippta. Efter det Tors match, där en tyst minut hålls för en kär kollega, en stor idrottsvän och god vän som nyligen gick bort.