Konst i Kapellparken

Barbro och jag träffades på restaurang Kapellets terrass i dag för att ta ett glas mousserat och jag åt en smörgås med skagenröra. Plötsligt kom jag ihåg att det var precis på dagen fem år sedan jag blev egenföretagare! Så det var ju något att skåla för.

Datumet den 17:e finns också alltid kvar i minnet för Barbro. Hennes man, och min käre kollega, gick bort efter en lång tids sjukdom den 17 oktober. Men som vi sa. Livet går vidare. Ibland gråter man då allt känns alldeles för tungt. Men vi har också skrattat mycket för det finns ju en massa minnen och anekdoter från vårt gemensamma förflutna som aldrig dör.

I dag skrattade vi mycket åt den moderna konst vi såg i Kapellparken 😂
Jag vet att många inte ens skulle kalla allt det här konst, men vi tyckte det var roligt att göra våra tolkningar av verken.

Den första bilden visar ett slags skulptur, ett vattenfall och det känns verkligen som ett riktigt konstverk, gjort av Tero Maksimainen.

Det här konstverket heter Kumiverkkopuu (Träd med nätgummi), och det roade oss mycket.
Sedan hade vi en ”krokodil på rymmen”. Klart att det finns krokodiler i Kapellparkens damm!
Barbro höll på att misstag trampa ihjäl krokodilens små barn 😱😂
Tror att det här verket hette Pyhä konna, en helig sköldpadda. Men det finska ordet konna betyder också bov.
En labyrint av stenar. Namnet på konstverket minns jag inte längre.

I dag skrev jag i dagboken så här

”Det är ju det… att livet är NU… ofta tänker jag på vad jag ska göra sedan, då jag blir ledig, då jag får mera tid.

När kommer detta ”sedan”? Har jag ork att göra allt det jag vill då?

Var kan jag sitta i lugn och ro och bara lyssna på fågelsången?

Varför är människan så beroende av pengar? Eller är hon det? Kan vi leva ”utan pengar”? Var sover vi då? Var bor vi? Vad äter vi?”

Bilden är tagen för några dagar sedan, då det inte regnade och blåste och då jag tog en efterlängtad liten paus och cykeltur genom en av stadens parker.

Varit en lugn och bra dag

Home sweet home ❤ Så sant som skrivet och sagt.
Levande ljus nu på kvällen, både inomhus och på balkongen. Läsa tidningar, skriva dagbok.

På förmiddagen – lagom med jobb, ingen stress. Har gett ut en del texter, planerat kommande tidningar.

Har också hunnit göra mycket på privat plan. Kört en tvättmaskin, hängt tvätten. Fört ut tidningar och kartong till insamlingskärlen. Allt sådant där osexigt som hör vardagen till men som MÅSTE göras.

Ibland tänker jag att jag inte har nåt intressant alls att berätta om mitt liv. Inga romanser, inget annat omvälvande häftigt.

Men den här vardagslunken är egentligen något av det bästa jag kan ha.
Jag saknar egentligen ingenting. Jag har ett jobb och jag klarar min ekonomi, tillsvidare, från månad till månad. Det är tufft att vara egenföretagare men jag har fixat det ända sedan sommaren 2016!

Jag har mina nära och kära, och jag har vänner, några riktigt nära och lojala sådana.

Om allt en dag skulle brista, om jag skulle mista det jobb jag har i dag, om jag skulle drabbas av en svår sjukdom.
Ja.. det finns en massa OM och osäkerhet i våra liv.
Men saker och ting brukar ordna sig ändå.

Jag trodde ju att jag skulle gå under totalt i maj 2014. Hur skulle jag klara mig att ens andas då HAN, mitt livs stora kärlek, lämnade mig?
Men det gick. På något vis och vänster fixade jag det.

I dag känns allt det där inte längre så dramatiskt.
Men just då som det hände var det otroligt svårt.
Jag minns hur det dröjde några veckor innan jag klarade av att berätta det för alla i min närhet. Att han hade valt en annan kvinna.

Svårigheterna i mitt liv vill jag inte glömma. Jag vill lära mig något av dem. Hela tiden växa som människa.

Tankar som handlar om sorgerna i mitt liv finns alltid där. Men de lever inte längre på ytan. Jag måste inte alltid ventilera dem, skriva om dem.

Men ibland tränger de sig på och yrkar på att förvandlas till texter.
Jag ska skriva en bok om allt det här någon gång. Men när det blir, det vet jag inte 🙂

 

Hej – här går det undan!

Tjohooo!

Den här bilden hade jag ännu kvar i Muminkalendern från 2020. Den fanns på kalenderns baksida 🙂

Bilden är ju helt underbar. Mumintrollet far iväg lite sådär att han nog inte riktigt vet hur det hela ska sluta. Var backen SÅ hög och glidet SÅ gott?

Det är ju lite så här som livet är. Farten kan bli hög ibland och man vet inte hur det hela ska sluta. Man kan ju alltid slänga sig omkull innan man brakar in i en vägg. Jag ser det INTE som att livet är en nedförsbacke och att allt barkar åt fanders 😀
Nej, här bjuder livet och backen på lagom skräckblandad förtjusning.

Britabakelse

Hur många av er känner till den? Jag har för mig att den är mer känd i Sverige än i Finland.
Ett frasigt marrängtäcke ställer krav på att bakelsen serveras dagsfärsk. Lingon ger syrlighet.

Det var stämningsfullt hos väninnan i går kväll. Djupa diskussioner och livets allvar med allt från corona till sjukdomar, men som vanligt varvat med mycket skratt och allehanda minnen från tider som gått.

I dag frissa. Tiden går så fort att jag sedan bara plötsligt ser i spegeln att det åter är dags att få topparna klippta. Efter det Tors match, där en tyst minut hålls för en kär kollega, en stor idrottsvän och god vän som nyligen gick bort.

Att hitta den där pusselbiten som fattas

Det här pusslet har 1500 bitar. Det är 90 centimeter brett och 60 centimeter högt.

Bästa avkopplingen, har jag konstaterat tidigare, och det säger jag fortfarande. Vi brukar fråga oss, hur klarade vi oss innan mobiltelefonerna kom?

Jag kan fråga mig – vad gjorde jag innan pusslen kom in i mitt liv? Eller hur kopplade jag av?

Missförstå mig rätt. Även om jag inte varit sambo på sex och ett halvt år har jag ett liv utanför pusselvärlden. Dels via jobbet, dels via otaliga vänner.

Ibland tänker jag förstås att så KUL det skulle vara om jag träffade en man som också gillade att pussla. Då kunde man tillsammans ta sig an 2000 eller 3000 bitar. Men att leta efter honom, och även finna honom, är troligen som ett leta efter en nål i en höstack. Eller som att leta efter EN specifik bit i ett 1500 bitar stort pussel 😀

Mina vardagskvällar förgylls ofta av pusslen. Då jag går till bordet med pusslet kommer jag bort från datorn som annars alltid pockar på min uppmärksamhet och skapar ett jobb som aldrig tar slut.

I söndags fick jag ramen klar. I går vid 19-tiden såg pusslet ut som på bilden. Jag tror att jag avancerade lite till fram till 21-tiden, men jag gjorde det här som ett förhandsinställt inlägg, då jag vet att tisdagen blir full av jobb igen från arla till särla.

 

Att fånga de små glädjeämnena!

Allt mer höstlikt på balkongen. Tomatplantorna, som inte syns på fotot, håller jag på att klippa ner och forsla ut. Lite i taget.

Jag har haft en lång och ganska stressig arbetsdag i dag. Olika omständigheter har bidragit till att jobbet för tillfället är mer krävande än vanligt. Men det brukar ordna sig bara man tar det lugnt, en sak i taget och såväl prioriterar som delegerar.

När jag är trött på kvällen och ibland tycker att jag bara stirrar tomt framför mig och inte har ett normalt liv… brukar jag tänka så här: Jag har ju ett välsignat liv! Med ett intressant och givande jobb!

Tänk att jag klarade det där med att sadla om då jag var 54 år gammal! Journalistiken finns kvar, men jag har mitt företag.

Och idag då jag tog min eftermiddagspaus köpte jag en cypress.
En annan glad nyhet är att frilanspresskorten jag under en längre tid planerat, men inte hunnit få klara för tryckeriet, nu är i det skedet att de snart trycks och lamineras. Yes!

Mindre yta – mera djup

Ett av mina vackraste sommarminnen. Nära havet vill jag bo.

Rubriken syftar till vad jag skulle vilja ha tid för på min blogg. Men med min arbetstakt finns sällan tid att reflektera.

Jag skriver snabbt, så egentligen tar det inte många minuter att knacka ner ett inlägg, inte ens om det är ett längre sådant, som det här nu blir.

Men då jag skriver om något djupare vill jag gärna ha tid att formulera mig, ens med LITE eftertanke.

Häromdagen tänkte jag att jag inte har gråtit på länge.
Ja, men det är väl bra, kan någon säga. Bra att ingen gjort Carita ledsen.

Javisst, jag har inte gråtit av sorg eller ilska. Men visst har jag varit ledsen från och till. Känt medkänsla då andra haft det svårt. Och tårar har jag fällt, men då har det varit för att jag sett något känslosamt på teve eller på bioduken.

Ofta funderar jag också djupt på det faktum att jag inte har träffat en ny livskamrat. Jag har varit ensam sex och ett halvt år.

Ibland uppstår tanken att det är något fel på mig eller mitt utseende. Men i nästa sekund tänker jag att jag vill duga som jag är. Jag ska inte behöva ändra mig för att passa in i någon annans liv.

Jag tänker också att det nog inte i mina hemtrakter finns tillräckligt starka män som klarar av en vara tillsammans med en offentlig person som dessutom jobbar minst 40 timmar i veckan. En kvinna som skriver blogg och som inte är beredd att sluta med den och gå in i ett skal.

Jag har aldrig sagt att jag utan tillstånd skulle lägga ut bilder och uppgifter om en ny man här, eller ens kräva av honom att få göra det.
Men visst skulle jag hoppas att han var stark nog att klara av det, att han kan ge blanka f-n i vad andra tycker och att han skulle vara stolt över mig och det jag gör.

Många säger till mig att denna man nog finns. Han dyker upp då jag minst anar det.
Nu har jag ju faktiskt inte jagat nån man 😀 När skulle jag ha tid med sånt?

De gånger jag kommit män nära under de senaste sex åren har de alla velat ha just det… SEX 🙂 Ganska omgående ska det ske.

Jag är inte ointresserad av sex, men jag tycker att ett förhållande ska börja på ett helt annat plan. Vi ska kunna umgås över en bit god mat, några glas vin, kanske pussla tillsammans och om ni läste PUSSAS, så även det.

Vi ska kunna prata om allt mellan himmel och jord och sedan när vi känner varandra bra, har skapat förtroende och allt sånt som utgör de viktigaste byggstenarna i ett förhållande – DÅ kan vi bli intima. Då sker en sådan sak helt naturligt.

Äh, jag får nog bara vänta och se…
Förutsättningarna att snubbla över någon i dessa restriktiva covid-19-tider är ju inte så goda, men… skam den som ger sig!

Ramen klar!

Såja! Och såsom jag sade, jag börjar pussla nu då det ändå konstant bara är +9 grader eller kallare utomhus. Så fort som pusslet kom fram, och bitarna och sorteringsaskarna landade på bordet, blev det full sommar och över +20 tre dagar på raken.

Det funkade med andra ord! Ska vara fint väder ett par dagar till. Och börjar det regna, blåsa snålt, kanske snöa?… då har jag mitt pussel. Hahaa! Långnäsa åt vädret!

Solnedgång den 24 maj.

Jag har haft några riktigt fina, mestadels lediga dagar. I dag jobbade jag fyra timmar, men det är inte ovanligt om söndagar. Tidningen ska ut varje vecka.

De senaste dagarna har jag upplevt mycket nytt. Jag har gjort saker som jag aldrig gjort förr. När jag tänker efter erbjuder varje dag en möjlighet till nya äventyr.

Jag har varit särskilt medveten om det sedan sommaren 2014, att livet inte slutar då någon överger dig. Det är början på något nytt då man tvingas tänka om och ta ny kurs i livet.

Men ibland har jag glömt det där. Att vakna med nyfikenhet och tillförsikt varje morgon. Att inte låta alla plikter sluka mig. Det räcker med att några plikter gör det 😀

Jag har fortfarande drömmar. En del av dem förblir drömmar, och det är bäst så. Men andra förverkligas på något förunderligt sätt, utan att jag förstår hur och när. Saker bara händer ❤