Läste häromdagen gamla blogginlägg från sommaren och hösten 2014. Det var ju mycket som handlade om skilsmässan och flytten till en annan bostad då. Jag hade en stor sorg, men ibland skrev jag en del glada och hoppfulla inlägg också.
Bloggen var en livlina då, jag ville berätta hur det kändes.
I dag har min blogg inte alls samma ”skvallervärde”. Jag har 200–300 besökare per dag, men då för sju år sedan var det inte ovanligt med 500–1000 per dygn. Troligen var många nyfikna då. Bara en bråkdel skrev kommentarer och gav sig på det sättet till känna. En del troll härjade med mig också. De har helt försvunnit nu.
I dag jobbar jag så mycket att allt annat ställts åt sidan. Jag har inte helt gett upp hoppet att träffa någon jag då och då kunde umgås med. Men… det dyker alltid upp det där ordet ”men”…
Det är ju ett faktum att jag har varit ensam en bra bit över sju år nu.
Friheten att få göra vad jag vill, när jag vill… den betyder mycket. Att ta hänsyn till andra klarar jag av.
Men att passa upp någon? Eller att dela en liten tvåa med någon?
Nej, den här bloggen kommer knappast att bjuda på något så mycket mer spännande framöver än vad jag gör på jobbet, vilka blommor jag har, vilka pussel jag lägger – och om jag lever ännu en dryg vecka blir det lite bilder från stugsemestern.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Du har fina pelargoner. Jag orkar inte göra några inlägg men läser alla jag följer och kommenterar.
Kramar från oss
Du skriver sedan inlägg åter då andan faller på.
Att blogga ska vara kul.
Kramar till er!
Så fina pelargoner. De håller sig verkligen väl. Min granne har ju bara rosa pelargoner, Ifjol var dom fräscha och fina till 3 december. Rosa pelargoner verkar hålla längre än röda och vita…
Inte ska du satsa på att dela din tvåa med en partner. Det finns nåt som heter särbo, det är det du ska satsa på. Du vill ju inte tappa hela din frihet – aldrig i livet;-)
Du känner mig. Så är det.
Jag ger inte upp min frihet och inte heller sättet jag jobbar på idag då jobbet är en livsstil.
Jag har levt hela mitt liv själv. Och vill inte det på annat sätt. Så fort jag träffade nån så började snacket om barn, när jag inte ens visste att jag ville ha karln. Men jag alltid visste att jag inte ville ha barn. Och det kallar jag idag 100 procent miljötänkande.
Jag vill inte kompromissa, jag vill inte göra saker jag inte vill göra, och framförallt vill jag inte bråka.
Jag mår bra. Och det är mycket.
Tack Antonia för dina tankar här ❤
Jag tycker om barn och ville ha barn för kanske tjugo år sedan. Fick inga, och accepterade det. Sörjer inget kring det.
I dag som 59 år gammal vill jag inte heller kompromissa allt för mycket, och nej… inte bråka heller.
Att må bra med sig själv är värdefullt.
Jag gillar också barn. …….”…………… l två sekunder. 🤪
🤣🤣
Jadu, tiden går. Så det är sju år sen. Nio för mig. Och jag blir nog ensamlevande, vill inte längre, är glad för mig själv.
Glad måndag och fina pelargoner!
Känner samma, fastän jag bara är 59 år gammal.
Trivs med mig själv, skulle inte orka med pockande krav.
Men kanske jag/vi nån gång hittar en själsfrände? ❤
Kram!
Vi får väl ändå hoppas att du klarar dig ett tag till så att vi får ta del av din stugsemester, det skulle ju vara för bedrövligt annars.
Glad måndagskram!
Ja, man vet aldrig när man drar sin sista suck.
Men jag ska kämpa på så att det blir bilder från stugan! 🙂
Kram!
Skönt att du fått grepp om tillvaron och det var fina blommor. Jag tror bloggläsandet gått ned överlag, likadant hos mig.
https://kajsalisasblogg.wordpress.com/2021/09/07/gragladmandag/
Ja, kanske det är så.
Eller så aktiverar sig alla åter till hösten 🙂
Önskar dig en bra vecka! Njut av ledigheten!
Önskar dig detsamma. Lugn och ro, en skön höst.
Och styrkekram!
Låter som du är helt tillfreds med ditt liv, allt rullar på och du gläds över helt vanliga saker. Inte behöver det hända så himla mycket hela tiden, man blir bara trött. Och hoppet om att hitta en man att umgås med behöver man ju inte ge upp och inte heller har det tagit över allt annat. Du klarar dej fint!
Tack för att du tittade in och kommenterade 🙂
Egentligen ska vi glädjas då saker rullar på, då vi har normal vardag.
Sedan om den tar slut, om vi drabbas av sorger och sjukdomar… då saknar vi ju vardags”tristessen”.
Kram!