Ibland blir jag arg och argare än arg. Som i dag. Då skrev jag så här på Facebook.

”Arga tanten har nu ett behov av att inför skolstarten skriva av sig. Hon körde i dag i sin Saab tillåtna 50 km/h över bron vid kyrkan, med sikte på S-Market. Arga tanten körde väl sisådär 48 km/h. Bakom sig hade hon en svart Mercedes Benz. Föraren i den hade redan ”puttat mig i rumpan” inne i stan där jag, förargligt tydligen nog för MB-föraren, stannade och lät fotgängare passera på övergångsställen. När Arga tanten (jag) kom till bron körde MB-föraren förbi mig och efterföljdes av en annan lika irriterad förare. Jag var för långsam, helt tydligt. Föraren i den vinröda bilen, som körde efter MB:n blev tydligen exalterad och tyckte att hen ska nog också förbi ”långsamma tanten i Saaben”. Vinröda bilen svängde av mot S-Market och for vidare mot Valkom.

Vad vann dessa förare då de körde om mig, i en otillåtet hög hastighet? Tid? Prestige?

Hörni. Imorgon är det skolstart och ute på vägarna finns många som tror, och ska få tro, att hastighetsbestämmelser och trafikmärken finns för deras säkerhet.

Så se till att ni inte går med i Klubben-för-de-trafikdårar jag tvingades se i dag. Värmeslag? Kanske. Men det är ingen ursäkt.”

Egentligen vill jag ju inte skriva de här inläggen, vare sig på bloggen eller på Facebook eftersom de är bevis på att övertramp och idioti är en del av vår vardag. Samtidigt vill jag just det. Peka på att sånt här sker, hela tiden.

Arga tanten kanske ska börja ryta ifrån oftare? Fastän hon hoppas att hon skulle slippa göra det.