Jag lovade att jag skulle visa mitt första alster från målerikursen.
Ja, här har ni det nu, och vad säger ni? Eller vad skulle terapeuten säga?

Jag grät faktiskt lite hos henne i dag, men tavlan återspeglar ändå inte min sinnesstämning överlag. För det är så roligt och så avslappnande att gå på konstkurs efter en ganska hektisk dag på jobbet.

Ännu konstigare blir det kanske om jag berättar vad jag hade tänkt måla. En svartgrå bakgrund, en cirkel som skulle visa ett ekorrhjul, och små teckningar inuti som symboler för jobb, kärlek, hat osv.

Och så blir det en tavla om Estonia. Den bara växer fram bit för bit.
Jag ritar in små röda räddningsflottar och planerar strålkastarljus och helikoptrar.

Men räddningsflottarna blir fula och ser inte riktiga ut. Jag målar över dem. Vågorna tog dem.

När morgonen gryr finns det ingen att rädda.

Någonstans i mitt undermedvetna fanns tankarna på katastrofen. Hade läst ganska mycket om den i Hufvudstadsbladet.

Så här kan det gå. Och för mig funkar det bäst att måla på intuition. Bara se vad det blir helt enkelt.

Kanske inte en tavla man vill ha på väggen ändå…

Nästa vecka ska jag måla något färggrannt och glatt och naivistiskt.
Tror jag.