Nu är jag riktigt glad…

Sol, ett par minusgrader, klarblå himmel. Eller nej, vad då klarblå? Där finns ju ett vitt streck! Just därför tog jag bilden.

… för det har hänt så många bra saker.
Om vi glömmer Coronaviruset och alla dess eventuella följder, så har det på mikronivå i mitt liv hänt sådant jag glädjer mig över.

Jag har inte längre ont i ljumsken. Jag kan gå normalt, lite längre sträckor varje dag. Magen som krånglade en tid gör det inte lika ofta längre. Jag sover bra om nätterna, förutsatt att jag håller samma rytm och inte vakar till tre på natten 😀

Saker går sakta framåt också på jobbet. Nya Östis koncept är unikt, det är en understödsförening som ger ut tidningen. Vi utgör ingen vanlig arbetsplats som till exempel kan erbjuda alla sociala förmåner. Det skapar allehanda utmaningar.
Men alla som börjar jobba hos oss vet vad de ger sig in på. En del är företagare, andra frilansare.

Och vi har hittills lyckats engagera bra medarbetare. Många säger att de vill jobba för bygden, för Lovisa, för det totalt och lilla lokala som alla vill läsa om. Det värmer mitt hjärta ❤

Nya medarbetare behövs då och då eftersom det finns äldre som vill trappa ner och även unga som lämnar Lovisa för att studera på annan ort eller utomlands.

På kvällarna brukar jag försöka släppa oro och bekymmer och grubblerier. Jag kan ändå inte lösa problem under natten.
I morgon är en ny dag och jag har inte ensam ansvar för allt.

Caritas julkalender, lucka 20

Han är så klok, Grubbeltomten.

Mycket bra att Grubbeltomten finns! Jag hittade honom på Malmgårds marknad i Forsby förra helgen. Inte var han dyr heller. En euro kostade han.

Vi människor har så många bekymmer nuförtiden. Vi bekymrar oss för morgondagens utmaningar. Ibland gäller det skola, ibland gäller det jobb. Hur ska vi orka? Hur ska vi hinna med allt?

Någon är arbetslös. Pengar att betala fakturor finns inte.

Andra är bara missnöjda med sig själva eller med andra. De oroar sig för att inte hinna med allt, inte räcka till. Någon har klimatångest. Någon annan har bekymmer i förhållandet, i äktenskapet. Många människor är ensamma och lider av det.

Vi står inför en gigantisk hög av bekymmer, ångest och rädslor.

Då är det bra att Grubbeltomten finns ❤

Nu ska jag bara vara

När huvet har varit fullt av tankar och åtaganden de senaste dagarna behöver jag nu ta det lugnt. De flesta artiklarna är klara, och i morgon får jag gå på massage.

Jag gillar inte måsten, men de finns dessvärre. Det handlar om att tjäna sitt levebröd eftersom jag tyvärr inte ännu kan leva helt utan pengar. Men jag vet att jag klarar mig med lägre inkomster än förr. Jag är inte den enda som ”har det knapert”.

Jag försöker styra mina åtaganden, göra sådant jag tycker känns bra och värdefullt, umgås med människor som tycker om mig. Då känner jag att jag investerar i mitt återstående liv.

Det gäller att acceptera läget. Leva i nuet. Att inte ta bekymmer över sådant som jag inte kan ändra eller påverka. Att andas lugnt och djupt.

Ett dunkelt rum, levande ljus, inga höga volymer, inga hemska program på tv. Tack för lugnet.
Ett dunkelt rum, levande ljus, inga höga volymer, inga hemska program på tv. Tack för lugnet.

Jag känner lycka för varje ny dag. För det mesta har jag förmånen att möta nya människor. Den här veckan kan jag redan räkna till två personer som jag aldrig mött förr.

Jag skulle vilja resa mer, men just nu har jag inte råd. Då blir en tur över till Stockholm en höjdpunkt. Vill jag se Afrika eller USA får jag tillsvidare nöja mig med att läsa böcker och tidningar, och se på tv.

Men det är mer än vad många andra i världen kan drömma om i dagens hårda värld.

Jag skulle inte få skriva…

Symbolbild. Sol i sommargrönska gör mig glad.
Symbolbild. Sol i sommargrönska gör mig glad.

… att jag ibland mått dåligt i privatlivet eller att jag också gjort det på olika jobb jag har haft. Jag får rådet att hålla inne med allt det här, att inte älta mina bekymmer offentligt.

Men hur skulle jag må om jag inte hade delat mina känslor här? Ändå har jag ju inte på långt och när skrivit allt. Klart att även jag förstår att det finns mycket man inte ventilerar på en blogg.

Här får jag ovärderligt stöd av en massa kloka och insiktsfulla personer som träffar helt rätt i sina kommentarer. Bland annat därför väljer jag att skriva av mig vissa saker här.

Då jag på senaste tid skrivit att jag mår bra i det jobb jag har i dag har det tolkats som att jag rackar ner på de gamla jobben. Men det är inte arbetsplatserna det varit fel på. Jag har bara valt att göra det som känns mer meningsfullt för mig personligen i dag.

Och om nu någon vill veta så inte mår jag toppen alla dagar fastän jag försöker hålla en positiv stil här.
Jag bär på oro och bekymmer för framtiden jag också.
Jag måste tvinga mig att leva i nuet, att se nya möjligheter, att känna tillit för att allt ska ordna sig.
Men jag gråter jag också. Senast i går gjorde jag det.
Så fastän jag för det mesta ger en positiv bild av mitt liv här, för att jag VILL och önskar att allt ska ordna sig, känner även jag stor vanmakt då och då.
Jag är bara en människa, precis som du.

Att kunna glömma för en stund

Café Saltbodan i Lovisa.
En av Café Saltbodans bardiskar  i Lovisa.

Var ute och åt med två vänner i kväll. Hade planerat ta en bild av Saltbodan utifrån och av Skeppsbromiljön överlag.

Men tror ni jag kom i håg det? Icke sa Nicke.

Pepparbiffen jag åt var delikat som alltid, men den har jag plåtat förr.

Så nu får ni nöja er med en bild av interiören på cafésidan där vi satt och tog en liten knipare efter maten.

Att få prata med goda vänner, om ditt och om datt, om gamla tider på jobbet, om tider som råder, om framtiden – det känns givande.

Plötsligt inser jag att jag under några timmar helt glömt mina vardagliga bekymmer och att jag fortfarande kan skratta.

Livet är inte lätt, det är inte bekymmerslöst, vi kommer inte undan kriserna.

Sista dagen i kiosken blev också fin. Jag kan minnas våra somrar där med glädje. Inga bittra tårar fälldes. Allt har sin tid.

Livet verkar gå vidare, trots allt.